EnglishKategori: Transperson
Sökes: Assisterande gruppledare till social verksamhet för transpersoner som lever med hiv
Är du transperson och lever med hiv? Vill du lägga cirka 25 timmar per år på att vara med att skapa roliga och meningsfulla aktiviteter för målgruppen?
_________________________
Now Hiring: Assistant facilitator for social activities for trans people living with HIV [English below]
___________________________
Posithiva Gruppens sociala verksamhet för transpersoner som lever med hiv är ett forum där man kan få stöd av och träffa andra med samma erfarenhet. Det är också ett tryggt rum där man gör roliga aktiviteter som museibesök och utflykter tillsammans.
Verksamheten har en gruppledare som nu behöver avlastning och assistans. Uppdraget som assisterande gruppledare är arvoderat och innebär att du, tillsammans med gruppledaren, planerar och genomför sociala aktiviteter för transpersoner som lever med hiv. En viktig del i ditt uppdrag är att se till att alla känner sig välkomna och inkluderade i gruppen, men även att hämta upp idéer till kommande aktiviteter från deltagarna. De flesta aktiviteter arrangeras i Stockholm på kvällar och helger, men flerdagsaktiviteter på andra platser i landet förekommer också.
Vi söker dig som
- identifierar dig som transperson och lever med hiv.
- talar svenska och/eller engelska.
- är social, lyhörd, utåtriktad och strukturerad.
Tror du att du skulle passa som assisterande gruppledare? Skicka ett mail till transverksamhet@posithivagruppen.se senast 2 juni där du berättar lite om dig själv och varför du vill ha rollen.
Har du frågor om uppdraget, maila transverksamhet@posithivagruppen.se.
Om Posithiva Gruppen
Posithiva Gruppen (PG) bildades 1985 och är Sveriges största patientorganisation för personer som lever med hiv. Vi arbetar för förbättrade förutsättningar för alla som lever med hiv i Sverige genom att erbjuda sociala mötesplatser, stöd (på individ- och gruppnivå), samt kunskapshöjande insatser. Vi bevakar även rättigheter och arbetar för att öka kunskapen om hiv samt motverka stigmatisering och fördomar i samhället i stort. Posithiva Gruppens arbete styrs och formas av personer som själva lever med hiv. Läs mer på www.posithivagruppen.se.
Now Hiring: Assistant facilitator for social activities for trans people living with HIV
Are you a trans person living with HIV? Would you like to spend about 25 hours per year helping to create fun and meaningful activities for your target group?
Posithiva Gruppen’s social activities for trans people living with HIV is a forum where you can get support from and meet others who share your experiences. It is also a safe space for doing fun activities together, such as museum visits and outings.
The group has a main facilitator who is now in need of an assistant. The role of assistant facilitator is paid and involves working with the main facilitator to plan and facilitate social activities for trans people living with HIV. An important part of your role is to ensure that everyone feels welcome and included in the group, as well as to pick up on ideas for future activities from the participants.
Most activities are held in Stockholm on evenings and weekends, but multi-day activities are sometimes held in other parts of the country.
We are looking for a person who
- identifies as trans and is living with HIV (i.e. is HIV-positive).
- speaks Swedish and/or English.
- is social, attentive, outgoing, and well-organised.
Do you think you would be a good fit for the role of assistant facilitator? Send an email to transverksamhet@posithivagruppen.se no later than 2 June where you tell us a little about yourself and why you want the role.
If you have any questions about the role, please email transverksamhet@posithivagruppen.se.
About Posithiva Gruppen
Posithiva Gruppen (PG) was founded in 1985 and is Sweden’s largest organisation for people living with HIV. Our purpose is to bring people together that are living with HIV for education and social contact, to provide support and psychosocial activities and to create forums for the exchange of experiences. We also monitor rights and advocate to raise awareness of HIV in society as well as counteract stigma and prejudice. Posithiva Gruppen’s work is guided and shaped by people living with HIV. Read more at www.posithivagruppen.se
Ny film: Transkompetent testning och vård
Visste du att många transpersoner undviker att testa sig för hiv av rädsla för dåligt bemötande? Hiv är dessutom vanligare bland transpersoner än i befolkningen i stort.
Nu lanserar Posithiva Gruppen filmen Transkompetent testning och vård där tittaren får möta transpersoner som berättar om sina upplevelser av kontakten med vården. Läkare Katie Collmar ger enkla och konkreta tips på hur vårdpersonal och andra aktörer som erbjuder testning och rådgivning kring hiv kan skapa en tryggare plats för transpersoner, så att fler vågar testa sig och får tillgång till hivbehandling. Filmen är bara 13 minuter – perfekt som inslag på ett personalmöte eller en arbetsplatsträff!
Sedan 2019 har Posithiva Gruppen, i samarbete med RFSL Testpoint och läkare Katie Collmar, erbjudit transkompetensutbildningar till aktörer som erbjuder hivtest och/eller rådgivning kring hiv. Utbildningen är kostnadsfri och riktar sig till vårdcentraler, STI-mottagningar, ungdomsmottagningar, ideella organisationer och andra intresserade.
Maila info@posithivagruppen.se för att boka en utbildning.
Filmen är producerad av Tine Alavi för Posithiva Gruppen 2024.
Transsynlighetsdagen (TDoV) 2023
Idag 31 mars är det internationella transsynlighetsdagen, eller International Transgender Day of Visibility (TDoV) Hur ser det ut med inkluderingen av transpersoner i arbetet med den nya hivstrategin?
Transpersoner är överrepresenterade bland personer som lever med hiv. 19,9 procent av alla transkvinnor och 2,56 procent av alla transmän lever med hiv, enligt en global studie från 2021 (Stutterheim m.fl.). Studien visar dessutom att transkvinnor har 66 gånger högre sannolikhet att få hiv än andra personer, medan transmän har 6,8 gånger högre sannolikhet.
Posithiva Gruppen vill med anledning av årets transsynlighetsdag passa på att lyfta rapporten ”Increasing Trans Inclusion in HIV/AIDS National Strategic Planning” som amfAR (American Foundation for AIDS Research) och GATE (Global Action for Trans Equality) publicerade innan årsskiftet. Rapporten handlar om ökad inkludering av transpersoner i nationell strategisk planering kring hiv och aids. Författarna drar bland annat följande slutsatser:
- Det finns ett akut behov av bättre data om hiv bland transpersoner, och myndigheter måste investera i system för datainsamling som involverar transcommunityn.
- Nationella strategiska planer måste adressera strukturella hinder för vård för transpersoner, exempelvis relaterade till stigma och bemötande i vården.
- Transpersoners röster måste centreras i den strategiska planeringen, och transledda organisationer måste ges möjlighet till långsiktigt ekonomiskt stöd.
GATE och amfAR skriver att insatser för att uppnå globala mål kring hiv kommer att misslyckas om man inte på lämpliga sätt lyfter transpersoner i hivarbetet. De uppmanar regeringar och myndigheter att främja inkludering av transpersoner i det hivstrategiska arbetet genom att aktivt och kontinuerligt konsultera transcommunityn om insatser som berör transpersoner.
Vi hoppas att de aktörer som just nu arbetar med framtagandet av en uppdaterad hivstrategi i Sverige tar med sig lärdomarna och rekommendationerna som lyfts i rapporten.
Slutligen vill vi rikta ett stort tack till alla transpersoner som är aktiva i Posithiva Gruppen och som inom organisationen eller på andra sätt bidrar till att synliggöra och förbättra förutsättningarna för transpersoner som lever med hiv i Sverige.
Mer information till hivvården behövs för att synliggöra transpersoner i statistiken
Transgender Day of Visibility 31 mars 2022
Sedan hösten 2021 finns ett verktyg i InfCareHIV som kan bidra till att synliggöra transpersoner som lever med hiv i hivstatistiken. Enligt en undersökning som Posithiva Gruppen genomfört är det dock ingen som fått frågan om könsidentitet vid besök hos hivvården. Vi diskuterar frågan med Tina Carlander, registerhållare för InfCareHIV.
Efter påtryckningar från bland andra Posithiva Gruppen la det nationella kvalitetsregistret InfCareHIV i november 2021 till en variabel för könsidentitet vid insamling av uppgifter om personer som lever med hiv i Sverige. När vårdpersonal fyller i uppgifter om en patient kan de nu kryssa i ”man”, ”kvinna”, ”transman”, ”transkvinna”, ”icke-binär” eller ”annan/okänd”. Det finns även möjlighet för InfCareHIV att ta fram statistik där de jämför tillskrivet kön vid födseln med nuvarande könsidentitet.
Alla hivmottagningar i landet fyller i uppgifter i InfCareHIV och syftet är att kunna följa upp kvaliteten på vården för personer som lever med hiv. Posithiva Gruppen har välkomnat ändringar som kan bidra till att synliggöra transpersoner som lever med hiv, eftersom detta tidigare saknats i statistiken. Att variabeln finns ger en möjlighet att längre fram ta del av data kring behandlingsresultat, fysisk och psykisk hälsa hos transpersoner som lever med hiv specifikt. Dock är det en förutsättning för bra data att vårdpersonalen ställer frågan till alla, eftersom ingen kan anta vilken könsidentitet ens patient har utan att fråga om detta.
Under februari och mars 2022 genomförde PG en undersökning i form av en minienkät riktad till personer som lever med hiv. Enkäten var öppen för alla som varit på årskontroll/återbesök efter den 1 november 2021 och syftet med enkäten var att undersöka om läkare, sjuksköterskor eller kuratorer ställt frågor om könsidentitet i samband med årskontrollen/återbesöket.
Resultat från enkäten: samtal med Tina Carlander
33 personer uppgav att de varit på återbesök/årskontroll efter 1 november 2021, och av dessa svarade alla utom en att de inte fått någon fråga om könsidentitet i samband med årskontrollen/återbesöket. En person svarade ”vet ej”. Lika många, 97 %, uppgav att de inte heller fått en fråga om vilket kön de tilldelades vid födseln eller om deras könsidentitet stämmer överens med det kön de tilldelades vid födseln.
Tina Carlander, överläkare och registerhållare för InfCareHIV säger såhär när hon hör siffrorna från Posithiva Gruppens enkät.
– Jag tänker två saker. Dels att informationen om [den nya variabeln kring reds. anm.] könsidentitet sannolikt ännu inte har nått ut till alla vårdgivare. Informationen gick ut via mail till alla InfCareHIV-ansvariga på respektive kliniker men hur väl detta sedan vidareförmedlats till alla läkare/sjuksköterskor/kuratorer vet vi ej. Vi planerar att från hösten göra enskilda klinikbesök (för att ge klinikindividuell information och feedback från InfCareHIV och då kommer vi även att lyfta könsidentitet specifikt.
Det andra jag tänker är att första fokus har varit att få in en rutin på att ställa frågan vid nybesök. Men det finns en ambition att alla ska få frågan i samband med sitt årliga hälsosamtal med patientansvarig sjuksköterska.
I enkäten frågade PG även om man skulle tycka att det vore obekvämt att få en fråga kring könsidentitet i samband med årskontroll/återbesök. Där svarade 29 personer nej och endast 4 personer ja. På en fråga om hon tror att vårdpersonal inom hivvården drar sig för att fråga om könsidentitet och i så fall varför svarar Tina Carlander såhär:
– Kanske är det så att någon personal kan tycka att det är en obekväm fråga till någon man träffat i många år. Men jag tror inte det är ett bekymmer, det finns en vana att ställa obekväma/personliga frågor på ett tryggt sätt. Men detta är något vi kan lyfta vid klinikbesöken.
Tre personer som svarat på enkäten uppgav att de är transpersoner, och av dessa uppgav två att hivläkaren/sjuksköterskan/kuratorn vet om att de är det. En icke-binär transperson uppgav dock att hivläkaren/sjuksköterskan/kuratorn inte vet om att den är transperson. Tina Carlander har svårt att svara på om personalen inom hivvården har tillräcklig kunskap för att kunna fånga upp även icke-binära transpersoner, men tror att det att frågan om könsidentitet ställs säkert underlättar.
Posithiva Gruppen planerar att fortsätta följa upp hur könsidentitet rapporteras in i InfCareHIV, och i fortsättningen även hur hälsan och behandlingsresultaten ser ut hos transpersoner som lever med hiv. Vi hoppas att mer information och kunskap gör att vårdpersonalen får in som rutin att ställa frågor kring könsidentitet till alla patienter.
Arbetar du inom hivvården och känner dig osäker på frågor som handlar om könsidentitet och transpersoner? Boka Posithiva Gruppens transkompetensutbildning!
Den 7 april hålls en kostnadsfri, öppen utbildning online. Läs mer och anmäl dig här!
Vid frågor, kontakta transverksamhet@positivagruppen.se.
Variabel kring könsidentitet läggs till i nationell hivstatistik
Posithiva Gruppen har vid flera tillfällen påtalat att transpersoner som lever med hiv behöver synliggöras i svensk hivstatistik (se tex. brevet vi publicerade i samband med transsynlighetsdagen 2020). Nu har nationella kvalitetsregistret InfCareHIV lagt till en variabel för könsidentitet i variabellistan som används vid insamling av uppgifter om personer som lever med hiv.
Överläkare och registerhållare för InfCareHIV, Tina Carlander, säger följande kring ändringen som gjorts:
”Bakgrunden till att vi tycker det är viktigt att få med könsidentitet i InfCareHIV handlar främst om synliggörande. Vi vet från andra länder att transpersoner med hiv kan vara mer sårbara, ha sämre behandlingsresultat och må sämre fysiskt och psykiskt jämfört med andra individer som lever med hiv […] Genom att nu lägga till detta i InfCareHIV hoppas vi få mer kunskap om det och på så sätt kunna arbeta för förbättrad vård för transpersoner med hiv”.
Posithiva Gruppen välkomnar detta första steg och kommer i fortsättningen följa upp huruvida personer som lever med hiv fått frågor kring könsidentitet vid årskontrollen samt hur insamlingen av uppgifter gått till i praktiken. Vi ser även fram emot att ta del av kommande sammanställningar där man på ett bättre sätt än tidigare kan ta del av data kring behandlingsresultat, fysisk och psykisk hälsa hos transpersoner som lever med hiv.
Vid frågor, kontakta transverksamhet@positivagruppen.se.
Läs mer om Posithiva Gruppens verksamhet för transpersoner.
Kampanj riktad till transpersoner för ökad testning
Lagom till Stockholm Pride 2021 lanserade Posithiva Gruppen, tillsammans med RFSL Stockholm och Sexperterna, en kampanj riktad till transpersoner med information om hiv och testning.
Hivstigma och transfobi – en livsfarlig allians / HIV stigma and transphobia – a lethal alliance
[English version below]
Stockholm/Bogotá, 20 november 2020: Transgender Day of Remembrance (TDoR) är en årlig minnesdag som hedrar transpersoner vars liv har förlorats som följd av transfobiskt våld. Transpersoner är överrepresenterade i hivstatistik världen över, och hiv är en faktor som kan öka transpersoners redan förhöjda utsatthet för diskriminering och våld. I Colombia kämpar aktivister för rättvisa för Alejandra Monocuco – en transkvinna med hiv som förlorade livet som direkt konsekvens av fördomar, försummelse och strukturellt våld. Posithiva Gruppen har träffat aktivisterna för att ta reda på mer om Alejandras liv, öde och viktiga arv.
Alejandra Monocuco bodde i området Santa Fé i Bogotá, även känt som Bogotás ”Red Light District”. Vid midnatt den 29 maj vaknade Alejandras lägenhetskompis av konstiga ljud. Det visade sig att Alejandra hade svårt att andas. Eftersom Colombia sedan mitten på mars befunnit sig i hård ”lock-down” på grund av coronapandemin gick tankarna direkt till covid-19, och lägenhetskompisen ringde efter ambulans.
Ambulansen kom, och ambulanspersonalen tog på sig skyddsutrustning enligt coronaprotokoll. De mätte temperaturen och observerade att Alejandra hade kraftiga andningsbesvär. Vid denna tidpunkt informerade lägenhetskompisen om att Alejandra hade hiv. Ambulanspersonalens attityd ändrades direkt. De backade undan från henne, och började gå därifrån. De sade att hon troligen tagit en överdos, och att de andra lägenhetskompisarna skulle lämna henne i fred. Sedan gick de ut på gatan och rökte. 40 minuter senare var Alejandra död.
Det kallades på ambulans igen. Ambulanspersonal kom till lägenheten, bekräftade att Alejandra var död, och lindade in hennes kropp. Sedan fick Alejandras kompisar vänta i lägenheten i femton timmar innan någon tillslut hämtade upp kroppen.
Den som berättar historien för Posithiva Gruppen är Juli Salamanca, kommunikatör hos organisationen Red Comunitaria Trans (RCT) – ett nätverk grundat av transkvinnor som ägnar sig åt sexarbete i Bogotá. Juli har arbetat i organisationen i fyra år, och har bevittnat mycket orättvisa mot transkvinnor som lever med hiv. Alejandras sak är en av få som fått nationell och internationell uppmärksamhet1.
– Alejandras historia har gått världen runt eftersom den är ett perfekt exempel på den diskriminering och det våld som transkvinnor med hiv utsätts för. Alejandra var dessutom afrocolombian, sexarbetare och internflykting på grund av den väpnade konflikten i Colombia. Hon är sinnebilden av en kvinna konstant utsatt för lidande, en kvinna som ”dödades av fördomar”, säger Juli.
Juli Salamanca, kommunikatör hos Red Comunitaria Trans (RCT).
Foto: RCT
Oklarheter, utredning och stämning
Juli och de andra i Red Comunitaria Trans (RCT) har arbetat intensivt med Alejandras fall sedan den där ödesdigra majnatten. Det fanns många obesvarade frågor, och i efterdyningarna av det inträffade förekom ett antal avvikelser och tjänstefel hos myndigheterna. Till exempel hävdade myndigheterna att Alejandras lägenhetskompis hade skrivit under på ett papper som nekade vårdpersonalen att ta Alejandra till sjukhus. När aktivisterna i RCT krävde att få se papperet fick myndigheterna gå ut och erkänna att det hela var lögn, och att papperet aldrig funnits. Myndigheterna hävdade också att Alejandra inte hade någon familj som kunde ta beslut kring huruvida kroppen skulle kremeras eller inte, och kroppen kremerades innan någon obduktion hann göras. Aktivisterna pekar på att Alejandra visst har familj, och att detta bland annat framgår i statliga register över internflyktingar i Colombia.
– Alejandras mamma blev chockad när hon fick veta att Alejandras kropp hade kremerats, och frågade sig vem som hade skrivit under på det. Mamman är en fattig kvinna som bor på landsbygden. Hon har inte råd att åka till Bogotá för att hämta sin dotters aska. Trots att systemet dödade Alejandra och trots att borgmästaren själv erkänner att det har begåtts allvarliga fel, finns ingen sympati eller stöd till de efterlevande. Det är som att de återtraumatiserar familjen och Alejandras community gång på gång, säger Juli.
En bild på Alejandra från 2014. Juli beskriver Alejandra som blyg, lugn och lågmäld.
Foto: RCT.
Borgmästaren som Juli refererar till är Claudia López, Bogotás första kvinnliga och dessutom första öppet homosexuella borgmästare. Juli och RCT förväntade sig mer av López, och hade förhoppningar om att hon skulle utvisa mer solidaritet med hbtq-communityt i stort med tanke på sin egen bakgrund. Istället har hon stått bakom kontroversiella insatser såsom ”pico y género” – en coronarestriktion som tillät kvinnor att lämna sina hem på jämna dagar/datum, och män motsvarande på ojämna. I juni beordrade borgmästaren att hälsoministeriet skulle utreda Alejandras fall. Tre områden ska utredas: om brott har begåtts; giltigheten i avtalen; samt myndigheternas handläggning. Svar på den interna utredningen förväntas komma under november månad. Juli har dock inga förhoppningar om att utredningen kommer resultera i något konkret.
– Sedan första början har hälsomyndigheterna gjort allt de kan för att skydda sig själva. De har ljugit och lagt skulden på andra. Troligen kommer de ansvariga för Alejandras död gå ostraffade. Vi ser det gång på gång, att transkvinnors liv är ”vidas matables” – ”dödbara liv”.
Ändå har RCT börjat förbereda sig på att dra myndigheterna inför domstol. De vill stämma dem för mord, diskriminering, förfalskning och underlåtenhetsbrott. Med sig har de fått den namnkunnige advokaten Jorge Perdomo, tidigare ”attorney general” (motsvarande riksåklagare) i Colombia. Han ser den interna utredningen som ett första steg, och uttalar i en intervju med Noticias Caracol2 att ”vi kommer sammanställa informationen och lägga fram ärendet för domstolen, med syfte att låta behöriga myndigheter utreda fallet i sak, så att vi ska få reda på sanningen”.
En väggmålning i Bogotá med texten ”rättvisa för Alejandra”.
Foto: RCT.
Attityder kring hiv kommer upp till ytan
Juli berättar att synliggörandet av Alejandras fall varit bra, men också att det avslöjat oroväckande attityder kring hiv i det colombianska samhället. Kommentarsfält och andra forum svämmar över av hatfulla yttranden: det var lika bra att hon dog; hon borde ha straffats för att sälja sex när hon hade ”aids”; hon borde ha fängslats; samt ett otal kommentarer om att hiv och aids är äckligt.
– Hivstigmat i Colombia är stort. Många saknar kunskap om hur hiv överförs, tror att hivpositiva är skyldiga att berätta för andra om sin hiv, eller att alla som har hiv kommer dö. Även inom vården finns det mycket okunskap, och det är som att det finns en idé om att alla transkvinnor har hiv: transkvinnor som söker sig till vården för enkla besvär såsom huvudvärk tvingas istället testa sig för hiv. Å andra sidan är det många som tänker att ciskvinnor inte kan få hiv, berättar Juli.
Enligt Juli finns det även hivstigma inom transcommunityt, och hösten 2019 gjorde RCT en kampanj om just det tillsammans med andra organisationer under hashtaggen #AmigaDateCuenta – på svenska ungefär ”inse det, [tjej]kompis”. Kampanjens syfte var att normalisera hiv, minska stigma, bli av med interna skämt om hiv samt att motverka uppdelning mellan hivpositiva och hivnegativa transtjejer.
Bild från kampanjen kring hivstigma i transcommunityt.
Bild: LigaSida/RCT.
Hivvård och olika nivåer av våld
Juli träffar många kvinnor med hiv genom sitt arbete med RCT, och berättar att många saknar tillgång till hivmediciner. Speciellt gäller det kvinnor från grannlandet Venezuela, som under de senaste tio åren drabbats av en eskalerande politisk och socioekonomisk kris. Över 1,8 miljoner venezolaner har flytt till Colombia på grund av krisen3, och för många venezolaner som lever med hiv är ideella organisationer i Colombia den enda tillgängliga källan till hivmediciner4.
Juli berättar att många (kring 80%) av tjejerna i Santa Fé saknar tillgång till vård, och att de venezolanska tjejerna ofta kommer till RCT i hopp om att få tillgång till hivmediciner. Många av dem levde med välbehandlad hiv i Venezuela innan krisen tvingade dem fly, och nu står de helt utan behandling på obestämd tid.
– Här i Santa Fé är det många tjejer med hiv som dött, och myndigheterna bryr sig inte om det. Det har blivit en del av vardagen här, säger Juli.
Försummandet av hivpositiva transkvinnors mänskliga rättigheter representerar en form av strukturellt våld, men RCT arbetar också med att kartlägga transfobiskt våld på individnivå. Hittills i år har 30 transpersoner, varav 29 transkvinnor och en transman, mördats i Colombia. Juli säger att 30 visst är en alarmerande siffra, men att det i verkligheten är många fler: många av morden på transpersoner synliggörs aldrig som hatbrott, och många transkvinnor registreras som män i brottsstatistiken. Majoriteten av morden är hatbrott där personernas könsidentitet bespottats genom olika former av tortyr. Många av de som mördats var ledande aktivister, och enligt Juli har inte den colombianska staten gjort något för att skydda dem trots att många levt under dödshot.
– Myndigheterna har lovat att öka rättsskyddet för hbtq-personer i Colombia i många år, men kommer inte till skott. På papperet ser det ut som att hbtq-personer i Colombia har rättigheter, men det finns inga mekanismer som skyddar transpersoner mot våld och diskriminering i praktiken, säger Juli.
Hon avslutar med några ord om den fortsatta kampen, kring hopp i hopplösheten:
– De senaste åren har enstaka transpersoner kämpat sig till en röst inom den etablerade politiken. Dock ser vi att de som vågar prata högt också måste stå ut med hot och våld, och i värsta fall att de mördas. Vi måste fortsätta arbeta med att ändra de rådande narrativen kring transpersoner. Folk måste förstå att vår kamp och konstruktion inte är estetisk. Det handlar om en kamp för mänskligt värde.
Text: Ane Johanne Martínez Hoffart
1 Se tex. BuzzFeed News, PinkNews, HivPlusMag
2 https://noticias.caracoltv.com/bogota/abren-tres-procesos-de-investigacion-para-esclarecer-muerte-de-alejandra-monocuco
3 https://www.iom.int/venezuela-refugee-and-migrant-crisis
HIV stigma and transphobia – a lethal alliance
Stockholm/Bogotá, 20th of November 2020: Transgender Day of Remembrance (TDoR) is an annual memorial day honoring trans people whose lives have been lost to transphobic violence. Trans people are overrepresented in HIV statistics worldwide, and HIV is a factor that can increase trans people’s already increased exposure to discrimination and violence. In Colombia, activists are fighting for justice for Alejandra Monocuco – a trans woman living with HIV who lost her life as a direct result of prejudice, neglect and structural violence. Posithiva Gruppen has met the activists to find out more about Alejandra’s life, fate and important legacy.
Alejandra Monocuco lived in Santa Fé in Bogotá, also known as Bogota’s ”Red Light District”. At midnight on May 29th, Alejandra’s flatmate woke up hearing strange sounds. She found that Alejandra had difficulties breathing. As a strict Corona lock-down policy had been in place in Colombia since mid-March, thoughts went directly to Covid-19. The flatmate called an ambulance.
The ambulance arrived, and ambulance staff put on protective gear according to Corona protocol. They measured Alejandra’s temperature and observed that she had severe breathing problems. At this point, the flatmate informed that Alejandra had HIV. The attitude of the ambulance staff changed immediately. They backed away from Alejandra and started leaving the apartment. They said she had probably taken an overdose, and that the other flatmates should leave her alone. The ambulance employees went out on the street and had a cigarette. 40 minutes later, Alejandra was dead.
The flatmate called an ambulance again. Ambulance personnel arrived at the apartment, confirmed that Alejandra was dead, and draped her body. Afterwards, Alejandra’s friends had to wait in the apartment for fifteen hours before someone finally picked up the body.
The person telling the story to Posithiva Gruppen is Juli Salamanca, Communications Director for the organization Red Comunitaria Trans (RCT) – a network founded by trans women engaged in sex work in Bogotá. Juli has worked in the organization for four years and has witnessed a lot of injustice against trans women living with HIV. Alejandra’s case is one of few that have received national and international attention1.
– Alejandra’s story went around the globe because it is the perfect rendering of the discrimination and violence that trans women with HIV experience. Alejandra was also Afro-Colombian, a sex worker and internally displaced due to the armed conflict in Colombia. She is the image of a woman who never ceased to suffer, a woman who was ”killed by prejudice”, says Juli.
Juli Salamanca, Communications Director at Red Comunitaria Trans (RCT). Photo: RCT
Misconduct, investigation and lawsuit
Juli and the others in Red Comunitaria Trans (RCT) have been working actively on Alejandra’s case since the fateful night in May. Many questions were left unanswered, and in the aftermath of what happened a number of nonconformities in the authorities’ handling of the case were revealed. For example, the authorities claimed Alejandra’s flatmate had signed a paper refusing ambulance personell to transfer Alejandra to the hospital. When the activists in RCT demanded to see the paper, the authorities admitted that they had lied, and that the paper never existed. Authorities also claimed that Alejandra had no family who could decide whether or not her body should be cremated, and her body was cremated before an autopsy was performed. However, Alejandra certainly has a family, information that could easily be accessed in public records of internally displaced persons in Colombia.
– Alejandra’s mother was shocked when she learned that Alejandra’s body had been cremated, and she wondered who had signed the papers. The mother is a poor woman who lives in the countryside. She can’t afford to go to Bogotá to pick up her daughter’s ashes. Despite the fact that the system killed Alejandra and despite the fact that the mayor herself admits that serious mistakes have been made, no sympathy or support is offered to those who were left behind. The authorities are revictimizing Alejandra’s family and community over and over, says Juli.
A photo of Alejandra from 2014. Juli describes Alejandra as shy, calm and quiet. Photo: RCT.
The mayor that Juli refers to is Claudia López, Bogotá’s first female as well as openly lesbian mayor. Juli and RCT expected more from López and anticipated more solidarity with the LGBTQ community given her personal background. Instead, López has introduced controversial policies such as ”pico y género” – a Corona restriction that allowed women to leave their homes on even days/dates, and men correspondingly on uneven ones. In June, the mayor ordered the Ministry of Health to investigate the handling of Alejandra’s case. Disciplinary, contractual and administrative areas are to be investigated, and results from the internal investigation are estimated to be published in November. However, Juli does not have high expectations about the investigation.
– Since the beginning, the health authorities have done everything they can to protect themselves. They have lied and tried to put the blame on others. Most likely, those responsible for Alejandra’s death will go unpunished. We see it time and time again, that trans women’s lives are ”vidas matables” – ”killable lives”.
Nevertheless, RCT are preparing to take the authorities to court. They want to charge them for homicide, discrimination, falsification and omission of duty. With them they have the renowned lawyer Jorge Perdomo, former Attorney General in Colombia. He sees the internal investigation as a first step, and states in an interview with Noticias Caracol2 that “we will compile the information and present the case to the court, with the aim of letting the competent authorities investigate the facts and give us the truth”.
A mural in Bogotá with the text ”Justice for Alejandra”. Photo: RCT.
The surfacing of attitudes towards HIV
Juli says that the visibilization of Alejandra’s case has been a positive thing, but also that it has revealed disturbing attitudes about HIV in the Colombian society. Comment sections and other forums are flooded with hateful remarks: it was for the best that she died; she should have been punished for selling sex when she had ”AIDS”; she should have been imprisoned; as well as countless comments about HIV and AIDS being gross.
– HIV stigma in Colombia is huge. Many people lack knowledge about how HIV is transmitted, they believe that HIV-positive people are obliged disclose their HIV status, or that everyone who has HIV will die. We also see a lot of ignorance within healthcare, and there is this idea that all trans women have HIV: trans women who seek care for simple conditions such as headaches are instead forced to undergo HIV testing. At the same time, many think that cis women cannot get HIV, says Juli.
According to Juli, there is also HIV stigma within the trans community, and in 2019 RCT did a campaign about that together with other organizations under the hashtag #AmigaDateCuenta – in English something like ”get it, [girl]friend”. The aim of the campaign was to normalize HIV, reduce stigma, get rid of internal jokes about HIV and to counteract the division between HIV-positive and HIV-negative trans girls.
Example from the campaign about HIV stigma in the trans community. Photo: LigaSida/RCT.
HIV care and different levels of violence
Juli gets to know many women with HIV through her work with RCT and says that many of them lack access to HIV treatment. This is especially true for women from the neighboring country Venezuela, which has experienced an escalating political and socio-economic crisis over the past ten years. More than 1.8 million Venezuelans have fled to Colombia due to the crisis3, and for many Venezuelans living with HIV, NGOs in Colombia are the only available source of HIV treatment4.
Juli says that many (around 80%) of the women in Santa Fé do not have access to healthcare, and that Venezuelan women often come to RCT in hope of getting access to HIV medications. Many of them had undetectable HIV in Venezuela before the crisis forced them to flee, and now they stand completely without access to antiretrovirals, not knowing when or whether they will ever resume treatment.
– Many girls with HIV have died here in Santa Fé, and the authorities do not care. It has become part of everyday life here, says Juli.
The neglect of the human rights of HIV-positive trans women represents a form of structural violence, but RCT also monitor transphobic violence at an individual level. So far this year, 30 transgender people, including 29 trans women and one trans man, have been murdered in Colombia. Juli says that 30 certainly is an alarming number, but that in reality there are many more: many of the murders of transgender people are never classified as hate crimes, and many trans women are registered as men in official crime statistics. The majority of the murders are hate crimes where the persons’ gender identity has been mocked and sanctioned through various forms of torture. Many of those killed were leading activists, and according to Juli, the Colombian state has done nothing to protect them, despite the fact that many received constant death threats.
– The authorities have pledged to increase legal protection for LGBTQ people in Colombia for many years, but no actions have materialized. On paper, it looks like LGBTQ people in Colombia have rights, but there are no mechanisms that protect transgender people from violence and discrimination in practice, says Juli.
She concludes with a few words about the continued struggle, about hope in the mid of a hopeless situation:
– During recent years, a few trans people have gained a voice within established politics. However, we see that those who dare to speak loudly also face threats and violence, and in the worst cases even murder. We must continue our work to change the prevailing narratives about transgender people. People need to understand that our struggle and construction is not aesthetic. It is a struggle for human dignity.
By: Ane Johanne Martínez Hoffart
1 See e.g: BuzzFeed News, PinkNews, HivPlusMag
3 https://www.iom.int/venezuela-refugee-and-migrant-crisis
Seminarium om transpersoners tillgång till hivprevention och -vård
Onsdagen den 11 november 2020 anordnade Posithiva Gruppen ett lunchseminarium online med den Berlin-baserade aktivisten och folkhälsovetaren Max Appenroth. Appenroth forskar på transpersoners tillgång till vård, med fokus på vård kring sexuell hälsa. Hen medverkade bland annat på världsaidskonferensen ”AIDS2020: Virtual”, och är koordinator för arbetsgruppen ”Trans Men & HIV” hos organisationen GATE (Global Action for Trans Equality). Du kan läsa mer om Max Appenroth på: www.max-appenroth.com.
Under Posithiva Gruppens lunchseminarium pratade Appenroth om sambandet mellan transfobi, diskriminering, transpersoners låga socioekonomiska status och utsatthet för hiv. Appenroth lyfte även frågor kring datainsamling om transpersoner och hiv, samt problematiserade det faktum att transpersoner – speciellt transmän och icke-binära transpersoner – systematiskt exkluderas från hivforskning.
Gällande transpersoner utsatthet för hiv på grund av sociala faktorer pratade Appenroth bland annat om förhandlingsutrymme och maktrelationer mellan cis- och transpersoner i sexuella möten, exkludering från hivpreventiva kampanjer, låg testningsbenägenhet och ojämn tillgång till hivmediciner. Appenroth pratade också om sexuellt våld och pekade på siffror från USA som visar att hälften av alla transpersoner blivit utsatta för sexuellt våld.
Gällande utsatthet för hiv på grund av fysiska faktorer lyfte Appenroth bland annat behovet av mer forskning på genitala ändringar orsakade av hormonbehandling, och även kring PrEPs uppbyggnad i vaginalvävnad hos personer som tar testosteron (exempelvis transmän och andra personer som tillskrivits kvinnligt kön vid födseln). Också kring PrEP lyfte Appenroth att transmän som har sex med män inte använder PrEP i samma utsträckning som cismän som har sex med män trots att många uppfyller CDCs kriterier för utskrivning av PrEP. Hen lyfte även att ”on-demand” PrEP inte bör ges till transpersoner som står på hormonbehandling då forskningen är oklar kring dess effektivitet jämfört med daglig PrEP.
Appenroth avslutade sin föreläsning med att ge ett antal tips och råd till vårdgivare, forskare, civilsamhällsaktörer och beslutfattare. Hen tipsade även om en hemsida med bra information för så kallade ”trans allies” eller allierade till transpersoner: www.transhub.org.au/allies. Appenroths föreläsning efterföljdes av en frågestund där det bland annat lyftes frågor kring datainsamling, och hur konkreta aktörer på olika nivåer kan agera för att förbättra tillgången till prevention och vård för transpersoner.
Du kan titta på en videoinspelning av hela lunchseminariet här:
Det är dags för transpersoner som lever med hiv att få synas, också i statistiken!
Idag, den 31 mars, markeras Transgender Day of Visibility – en dag för synliggörande av transpersoner – över hela världen. Med anledning av denna dag vill Posithiva Gruppen (PG) uppmana Folkhälsomyndigheten och det nationella kvalitetsregistret InfCare HIV att vidta åtgärder för att synliggöra transpersoner som lever med hiv i offentlig statistik, vilket också FN efterfrågar.
I dagsläget finns ingen statistik som talar om exakt hur många transpersoner som lever med hiv i Sverige (i den nationella hivstrategin skriver regeringen att ”Internationellt rapporteras hög risk för hivinfektion bland transpersoner, men data för detta saknas i Sverige”1). Detta trots att siffrorna efterfrågas på internationell nivå, bland annat i samband med inrapportering av hivincidens till FN under delmål 3 i Agenda 2030. I riktlinjerna för hur måluppfyllelse av globala målen ska återrapporteras framgår att hivfall ska disaggregeras i specifika nyckelpopulationer varav transpersoner är en2. I sin senaste rapport från 2017 rapporterade den svenska Agenda 2030-delegationen hur stor andel av nya hivfall som hade identifierats bland ”utlandsfödda personer” (ej nyckelgrupp enligt FN), men det stod inget om hur stor andel – varken av nya fall eller av alla personer som lever med hiv i Sverige – som var transpersoner (nyckelgrupp enligt FN)3.
Att Agenda 2030-delegationen inte uppger hur många transpersoner som lever med hiv i Sverige är inte så konstigt, eftersom varken Folkhälsomyndigheten eller InfCare HIV tar fram detta underlag. I Folkhälsomyndighetens remissyttrande över SOU 2017:92 (Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor) uppger myndigheten att de ”ser betydande svårigheter med att förändra inrapporteringen av den nationella statistiken för överföring av hiv och en variabel som synliggör transpersoner går inte att inkludera”4.
Den nationella rapporteringen av nya hivfall görs idag via anmälningssystemet SmiNet. I SmiNets formulär för anmälan av nya hivfall5 ges läkaren möjlighet att registrera bland annat kön (”man”, ”kvinna” eller ”uppgift saknas”) och ”smittväg” (bland annat ”homosexuell smitta” eller ”heterosexuell smitta”). Posithiva Gruppen ställer sig frågande till varför det inte skulle gå att lägga till en variabel som synliggör transpersoner i detta formulär. Att till exempel utöka könsalternativen till ”cisman”, ”ciskvinna”, ”transman”, ”transkvinna” och ”icke-binär” i formuläret skulle inte endast bidra till en ökad synlighet för gruppen transpersoner som lever med hiv – det skulle också påvisa andra svagheter med formuläret som det ser ut i dag. För vad betyder egentligen ”heterosexuell smitta”? Och, vad betyder det om det är en transkvinna som registreras? De som utformar systemen för inrapportering måste tillsammans med de som sedan ska använda siffrorna komma överens om vad det är vi vill ha svar på. Vill vi veta vad för kön folk har, eller vilken sexuell praktik som ledde till hivöverföring? I bägge fall är det A och O att frågorna hänger ihop på ett sätt som gör att statistiken inte osynliggör och felkönar transpersoner som lever med hiv, som den gör i dag.
Också i InfCare HIV får vårdpersonalen uppge kön och ”smittväg” vid registrering av nya hivfall. I InfCare HIVs årsrapport från 2018 redovisades endast könskategorierna ”kvinnor” och ”män”, samt ”smittvägarna” ”homo/bisexuell”, ”heterosexuell” och ”IVDU”6. Också här finns alltså utrymme för tydligare kategorier. Även om tydligare kategorier skulle komma på plats, krävs det dock att vårdpersonalen har en viss transkompetens för att fånga upp att en patient faktiskt identifierar sig som transperson. Vi tycker såklart det vore bäst om patienten själv fick definiera sitt kön i samband med inrapporteringen, men vi erfar att det är vårdpersonalen som väljer – utan att patienten får någon direkt fråga. Väljer personalen då mot bakgrund av personnumret? Personens namn? Personens könsuttryck? Här finns inga riktlinjer, vilket gör att det finns risk för dåliga och dessutom inkonsekventa data. En fördel med InfCare HIV är att det även finns en hälsoenkät där patienter själva ges möjlighet att svara på frågor. Posithiva Gruppen vill uppmana InfCare HIV att flytta/lägga till frågor om kön och sexuell läggning/praktik (beroende på vad man vill ha svar på) i hälsoenkäten, så att patienten själv får definiera sin könsidentitet och ev. läggning utan vårdpersonalens antaganden.
Som för att väga upp för avsaknad data om transpersoner som lever med hiv uppger Folkhälsomyndigheten i sitt remissyttrande att ”statistik om hiv kan fås genom de studier som följer hälsoutvecklingen bland transpersoner”7 – ett märkligt resonemang då myndigheten i all övrig rapportering kring hiv utgår från faktisk incidens inrapporterad via SmiNet och inte från uppskattningar av incidens baserad på enkäter. Skulle man godta att hivincidens i svenska befolkningen uppskattades baserat på antalet personer som uppger sig vara hivpositiva i allmänna studier om befolkningens hälsa? Vi har svårt att tro det, och tycker ovan formulering skickar en signal om att det inte är så viktigt att veta exakt hur det ligger till för just transpersoner – eller som myndigheten själv formulerar sig i sin översyn och uppdatering av den nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar från 2017: ”förekomsten av hiv bland transpersoner i Sverige återspeglar troligen den låga prevalensen av hiv i befolkningen”8. Posithiva Gruppens åsikt är att samma statistiska och epidemiologiska kvalitet måste gälla för alla delar av befolkningen – majoritet som minoritet.
Som patientorganisation för personer som lever med hiv är vi beroende av att information kring våra målgrupper finns tillgänglig från säkra källor. Myndigheter, forskare och civilsamhället har ett gemensamt ansvar för att uppdatera sina metoder och verksamheter samt att möta nationella och internationella krav på disaggregerade data i syfte att alla som lever med hiv ska få stöd och vård på lika villkor.
Sammanfattningsvis uppmanar Posithiva Gruppen ansvariga hos Folkhälsomyndigheten och InfCare HIV att:
- Lägga till transspecifika inrapporteringsalternativ under kategorin ”kön”
- Revidera inrapporteringsalternativen under ”smittväg” – fundera på vad exakt det är man vill veta (läggning eller sexuell praktik? Ev. detaljer kring sexuell praktik?)
- Se till att information om ev. ändringar går ut till vårdpersonal som använder sig av SmiNet respektive InfCare HIV/hälsoenkäten så att rapportering av t.ex. kön görs på lämpligt sätt
- Hänvisa vårdpersonal till transkompetenshöjande insatser vid behov
I ett eventuellt arbete med att ta fram nya riktlinjer och/eller rutiner är Posithiva Gruppen mer än villiga att bistå, tex. genom deltagande i en arbetsgrupp. Å andra sidan, om Folkhälsomyndigheten och InfCare HIV väljer att bortse från Posithiva Gruppens uppmaningar vill vi ha tydliga svar på vilka anledningar som ligger bakom – handlar det om ovilja, okunskap, ekonomi eller något annat?
Fotnoter/källor:
1 Regeringskansliet/Socialdepartementet, Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra
smittsamma sjukdomar, 2017, s. 10 (länk, hämtad 2020-03-23).
2 FN, SDG Indicators Metadata repository, target 3.3 (länk, hämtad 2020-03-23) och
WHO, Indicator Metadata Registry List: HIV incidence rate (länk, hämtad 2020-03-23).
3 Regeringen/Finansdepartementet, Sverige och Agenda 2030 — rapport till FN:s politiska högnivåforum 2017 om hållbar utveckling, 2017, s. 21 (länk, hämtad 2020-03-23).
4 Folkhälsomyndigheten, Folkhälsomyndighetens remissyttrande över Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor SOU 2017:92, 2018, s. 2 (länk, hämtad 2020-03-23).
5 SmiNet, Anmälningsblankett för utskrift: Diagnos HIV-infektion (länk, hämtad 2020-03-23).
6 InfCareHIV, Årsrapport InfCareHIV 2018, 2019 (länk, hämtad 2020-03-23).
7 Folkhälsomyndigheten, Folkhälsomyndighetens remissyttrande över Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor SOU 2017:92, 2018, s. 2 (länk, hämtad 2020-03-23).
8 Folkhälsomyndigheten, Tio år med hivprevention i Sverige 2006–2016, 2017, s. 28
(länk, hämtad 2020-03-23).