EnglishKategori: Uncategorized
Internationella kvinnodagen 2021 – Kvinnor som lever med hiv berättar
Av de 8000 personer som lever med hiv i Sverige är 40 % kvinnor. I samband med Internationella kvinnodagen den 8 mars 2021 uppmärksammar vi dessa kvinnor genom deras egna berättelser.
Kvinnor som lever med hiv fick möjligheten att skicka in bilder på sig själva och berätta om hur året med corona påverkat dem, vad de längtar till och tankar om gemenskap med andra kvinnor som lever med hiv. Utifrån deras bilder och berättelser skapade vi denna video.
Vi som står bakom kampanjen är Posithiva Gruppens verksamhet Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv samt Noaks Ark Stockholm. De svartvita bilderna i kampanjen är tagna av fotograf Elisabeth Ohlson.
20 miljoner kvinnor och flickor lever med hiv i världen. De utgör mer än hälften av de 38 miljoner som lever med hiv totalt 2020. I områden Afrika söder om Sahara utgjorde kvinnor och flickor 59% av alla nya hivdiagnoser 2019.
Kvinnor utgör 70 procent av världens fattigaste och äger bara 1 procent av jordens tillgångar. Majoriteten av kvinnor tjänar i genomsnitt bara tre fjärdedelar av mäns lön. Det gäller i både utvecklingsländer och rikare delar av världen.
Källa: UNAIDS, UNWOMEN, Folkhälsomyndigheten
Informationsplikten – Ett år sedan tillkännagivandet
Den 4 mars är det ett år sedan riksdagen fattade beslut om att rikta ett tillkännagivande till regeringen om att den ”bör se över om Smittskyddslagen fyller sin funktion när det gäller informationsplikten för hivpositiva.” Med anledning av detta återpublicerar Posithiva Gruppen det brev som vi på försommaren 2020 skickade till socialminister Lena Hallengren och Socialdepartementet. I november 2020 meddelade Socialdepartementet att man ämnade återkomma i ärendet så snart som möjligt och att man värdesätter Posithiva Gruppens synpunkter, men att arbetsbelastningen på departementet, till följd av coronapandemin för tillfället är extra hög. Därför skulle ytterligare svar dröja. Posithiva Gruppen har nu åter uppmärksammat departementet på att vi väntar svar på hur man tänker gå vidare med frågan.
Till socialminister Lena Hallengren
Det är dags att se över informationsplikten
Den 4 mars 2020 fattade riksdagen beslut om att rikta ett tillkännagivande till regeringen att den ”bör se över om Smittskyddslagen fyller sin funktion när det gäller informationsplikten för hivpositiva.”
Posithiva Gruppen, som Sveriges äldsta och största patientorganisation för personer som lever med hiv, är glada över att man tar detta steg i rätt riktning. Vi undrar hur regeringen nu planerar att arbeta med översynen och ser även fram emot att vara behjälpliga i arbetet med detta.
Det finns fler aspekter av lagstiftningen gällande hiv som behöver diskuteras. I socialutskottets betänkande är den starkaste argumentationen för att informationsplikten bör ses över att dagens hivmediciner är så effektiva att viruset inte kan överföras från den som har en välinställd behandling. Med en sådan utgångpunkt finns en risk att informationsplikten enbart ses över och tas bort för personer med välinställd behandling. Dvs det som behandlande läkare i praktiken redan idag kan göra. Vi vill vara tydliga med att informationsplikten bör tas bort för alla som lever med hiv, eftersom den inte i något läge fyller sin funktion.
Som lagstiftningen ser ut nu innebär informationsplikten att den som har hiv måste informera sexpartners om sin hivstatus, om personen inte lever med smittfri hiv och har fått informationsplikten lyft av sin läkare.
I det sexuella mötet har alla ett ansvar att skydda sig och informationsplikten är direkt kontraproduktiv då den riskerar att inge en falsk trygghet. Risken för att hivviruset överförs är störst i samband med att en person precis fått hiv, under den så kallade primära hivinfektionen, även om personen inte uppvisar några symtom. De som i praktiken kan överföra hiv berörs inte av lagstiftningen medan de som måste berätta om sin hivstatus inte kan överföra hiv.
Posithiva Gruppen anser att informationsplikten bör tas bort helt ur smittskyddslagen och det är vad vi hoppas att regeringen också landar i. UNAIDS konstaterade redan 2008 att det inte finns något som pekar på att en lagstiftning som tvingar personer att berätta om sin hivstatus bidrar till att minska spridningen av hiv, utan den snarare riskerar att underminera mänskliga rättigheter och hivprevention. Informationsplikten är kontraproduktiv och kan till och med riskera att öka spridningen i och med att fördomar och stigmatisering leder till att människor i lägre utsträckning testar sig. Idag är det svåraste för många som lever med hiv inte sjukdomen i sig, utan andras okunskap.
Posithiva Gruppen har gedigen kunskap om hur det är att leva med hiv, vilka hinder och möjligheter som finns. Innefattande också de skillnader vad gäller att leva med hiv idag jämfört med tidigare.
Mot bakgrund av vår kompetens på området – och att vi faktiskt är och företräder personer som lever med hiv – hoppas vi att regeringen ser det som självklart att inkludera oss i arbetet med att se över informationsplikten. Vi finns tillgängliga i den mån departementet vill diskutera allmänt eller för mer specifika sakfrågor.
Med vänliga hälsningar,
Sakarias Johansson
Tillförordnad ordförande Posithiva Gruppen
Merkostnadsersättning ersätter handikappersättning – vad innebär det?
En del personer som lever med hiv har haft vad som kallas handikappersättning. 2019 infördes vad som kallas merkostnadsersättning som på sikt ska ersätta handikappersättning. Under en tid har dessa två ersättningar funnits parallellt för att personer så att säga ska byta system. Från och med 1 juli 2021 försvinner dock handikappersättningen helt och kan inte sökas längre. Istället får man söka merkostnadsersättning. Före den 1 juli kan du som tidigare haft handikappersättning söka den för en ny period som får sträcka sig över max 18 månader.
Vad är då skillnaden mellan dessa ersättningar? Lite förenklat man säga att handikappersättningen grundades på en samlad bedömning av en sökandes hela livssituation, medan merkostnadsersättningen ersätter konkreta kostnader som uppkommer på grund av en funktionsnedsättning.
Kostnaden som man söker ersättning för ska vara skälig och vad det är kan ibland vara svårt att bedöma. Försäkringskassan ska ta hänsyn dels till hur stor själva summan är och om det kunde funnits billigare alternativ. Dels handlar det om en bedömning av insatsen i sig, det vill säga ungefär vad behovet är och varför en person har det behovet.
Förutom skälighet så ska det finnas ett samband mellan funktionsnedsättningen och den kostnad som du söker ersättning för. Det betyder att det ska vara en kostnad som går utöver vad andra personer har som kostnader. Försäkringskassan skriver som exempel på sin hemsida:
Du kan normalt inte få ersättning för att köpa en cykel eftersom det är en kostnad man vanligtvis har. Men om du behöver anpassa cykeln för att du ska kunna cykla trots din funktionsnedsättning så kan du ha rätt till merkostnadsersättning. I det fallet får du ersättning för kostnaden för att anpassa cykeln – du får inte ersättning för vad cykeln kostade utan anpassning.
Kostnaderna som du kan söka ersättning för kan vara både engångskostnader och löpande kostnader. Dina merkostnader måste uppgå till minst 11 900 kronor på ett år, dvs ungefär 1000 kronor i månaden. Ersättningen är också uppdelad i vissa fasta nivåer, beroende på hur stort ditt ersättningsbehov är.
Det du kan få ersättning för måste kunna kategoriseras in under någon av dessa grupper:
1.hälsa, vård och kost: kan avse till exempel patientavgifter, läkemedel, förbrukningsmaterial och särskild kost.
2. slitage och rengöring: exempelvis ökat slitage av kläder på grund av att kläderna måste tvättas ofta.
3. resor: det kan till exempel vara fråga om resor med färdtjänst, sjuk- och behandlingsresor och resor med egen bil på grund av svårigheter att använda allmänna kommunikationer.
4. hjälpmedel: inköp eller hyreskostnad för hjälpmedel.
5. hjälp i den dagliga livsföringen: bland kostnader som hör till denna kategori nämns som exempel hemtjänstavgift och andra avgifter för bistånd enligt socialtjänstlagen, eller om en person har ledsagarservice enligt LSS, kostnader för god man eller kostnader för privat anlitad städhjälp. Att någon behöver hjälp innebär inte att hen har rätt till merkostnadsersättning. Vad som ska ersättas är kostnader för att hjälpbehovet tillgodoses. Om till exempel en anhörig eller någon annan tillgodoser ett hjälpbehov utan att få ersättning har någon merkostnad inte uppkommit.
6. boende: antagligen ungefär detsamma kostnader för boende som ersattes med handikappersättningen. Exempel som angetts är kostnader för extra rum eller större bostadsyta som behövs för vårdutrustning, tekniska hjälpmedel, eller som behandlingsrum.
7. övriga ändamål: andra kostnader som inte ryms i de andra kategorierna. Generellt inom juridiken så brukar en sådan allmänt hållen rubrik vara ett tecken på att det kan vara svårt att få kostnader ersatta under denna rubrik.
Det vi slutligen också kan säga gällande merkostnadsersättning är att, precis som inom all ny lagstiftning, så är det mycket som vi inte vet exakt hur det kommer att bli. Mycket av den praxis (domstolsfall) som finns gällande handikappersättning kommer troligen gälla nu också, men vissa saker kommer säkert också att bli annorlunda, även om vi inte vet hur än. Om du har fler frågor gällande din handikappersättning, eller om merkostnadsersättning kan du höra av dig till oss med dina frågor på info@posithivagruppen.se eller 08-720 19 60. Du kan också läsa mer på Försäkringskassans hemsida https://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionsnedsattning/merkostnadsersattning-for-vuxna
Hiv och vaccin mot covid-19
Här hittar du ett faktablad om vad vaccination mot covid-19 kan innebära för personer som lever med hiv. Informationen kring coronaviruset och covid-19, och råden för hur man bör agera, uppdateras löpande. På www.krisinformation.se samlar svenska myndigheter aktuell och bekräftad information.
Du är varmt välkommen att kontakta Posithiva Gruppen på 08-720 19 60 eller info@posithivagruppen.se om du behöver stöd och hjälp.
Ladda ned faktabladet som pdf.
Enkät
Ny tillförordnad ordförande
Vid ett extra styrelsemöte den 7 januari beslutade de närvarande att avsätta sittande ordföranden och istället tillsätta Sakarias Johansson som tillförordnad ordförande.
Anledningen till det extra styrelsemötet är att det i början av januari upptäcktes två oväntade överföringar från föreningens konto. Vad som faktiskt skett är ännu oklart men händelsen är polisanmäld.
– Vi gör allt vi kan för att få klarhet i vad som hänt. Styrelsen ser så allvarligt på det inträffade att vi ändå vidtog den något drastiska åtgärden att avsätta ordföranden i väntan på utredning. Även om vi i nuläget inte kan säga exakt vad som hänt så kände vi att förtroendet var förbrukat för tidigare ordförande, säger Sakarias Johansson.
Sakarias Johansson (tidigare vice ordförande) är tillförordnad ordförande fram till ordinarie årsmöte som kommer att hållas innan mars månads slut. Det är då upp till årsmötet att besluta om vem som ges förtroende att leda organisationen.
Vid eventuella frågor kontakta verksamhetschef Daniel Suarez på suarez@posithivagruppen.se eller 072-011 08 08.
World AIDS Day
38 miljoner människor lever med hiv runt om i världen. Det innebär 38 miljoner unika erfarenheter och berättelser. Med anledning av World AIDS Day 1 december delar vi tio personers berättelser om att vara hivpositiv i Sverige idag. Ta del av dem här.
World AIDS Day eller Världsaidsdagen är en dag för att minnas de 30 miljoner människor som dött i aids men också uppmärksamma alla som lever med hiv.
Rapport från Kvinnor och hiv 2020
Fredagen den 16 oktober arrangerade Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv och KvinnoCirkeln Sverige onlinekonferensen Kvinnor och hiv 2020. Nu finns en rapport ute som sammanfattar konferensens innehåll!
Om du vill ha rapporten i tryckt format, maila info@kunskapsnatverk.se
Du kan även se hela konferensen på Posithiva Gruppens Youtubekanal.
Hivstigma och transfobi – en livsfarlig allians / HIV stigma and transphobia – a lethal alliance
[English version below]
Stockholm/Bogotá, 20 november 2020: Transgender Day of Remembrance (TDoR) är en årlig minnesdag som hedrar transpersoner vars liv har förlorats som följd av transfobiskt våld. Transpersoner är överrepresenterade i hivstatistik världen över, och hiv är en faktor som kan öka transpersoners redan förhöjda utsatthet för diskriminering och våld. I Colombia kämpar aktivister för rättvisa för Alejandra Monocuco – en transkvinna med hiv som förlorade livet som direkt konsekvens av fördomar, försummelse och strukturellt våld. Posithiva Gruppen har träffat aktivisterna för att ta reda på mer om Alejandras liv, öde och viktiga arv.
Alejandra Monocuco bodde i området Santa Fé i Bogotá, även känt som Bogotás ”Red Light District”. Vid midnatt den 29 maj vaknade Alejandras lägenhetskompis av konstiga ljud. Det visade sig att Alejandra hade svårt att andas. Eftersom Colombia sedan mitten på mars befunnit sig i hård ”lock-down” på grund av coronapandemin gick tankarna direkt till covid-19, och lägenhetskompisen ringde efter ambulans.
Ambulansen kom, och ambulanspersonalen tog på sig skyddsutrustning enligt coronaprotokoll. De mätte temperaturen och observerade att Alejandra hade kraftiga andningsbesvär. Vid denna tidpunkt informerade lägenhetskompisen om att Alejandra hade hiv. Ambulanspersonalens attityd ändrades direkt. De backade undan från henne, och började gå därifrån. De sade att hon troligen tagit en överdos, och att de andra lägenhetskompisarna skulle lämna henne i fred. Sedan gick de ut på gatan och rökte. 40 minuter senare var Alejandra död.
Det kallades på ambulans igen. Ambulanspersonal kom till lägenheten, bekräftade att Alejandra var död, och lindade in hennes kropp. Sedan fick Alejandras kompisar vänta i lägenheten i femton timmar innan någon tillslut hämtade upp kroppen.
Den som berättar historien för Posithiva Gruppen är Juli Salamanca, kommunikatör hos organisationen Red Comunitaria Trans (RCT) – ett nätverk grundat av transkvinnor som ägnar sig åt sexarbete i Bogotá. Juli har arbetat i organisationen i fyra år, och har bevittnat mycket orättvisa mot transkvinnor som lever med hiv. Alejandras sak är en av få som fått nationell och internationell uppmärksamhet1.
– Alejandras historia har gått världen runt eftersom den är ett perfekt exempel på den diskriminering och det våld som transkvinnor med hiv utsätts för. Alejandra var dessutom afrocolombian, sexarbetare och internflykting på grund av den väpnade konflikten i Colombia. Hon är sinnebilden av en kvinna konstant utsatt för lidande, en kvinna som ”dödades av fördomar”, säger Juli.
Juli Salamanca, kommunikatör hos Red Comunitaria Trans (RCT).
Foto: RCT
Oklarheter, utredning och stämning
Juli och de andra i Red Comunitaria Trans (RCT) har arbetat intensivt med Alejandras fall sedan den där ödesdigra majnatten. Det fanns många obesvarade frågor, och i efterdyningarna av det inträffade förekom ett antal avvikelser och tjänstefel hos myndigheterna. Till exempel hävdade myndigheterna att Alejandras lägenhetskompis hade skrivit under på ett papper som nekade vårdpersonalen att ta Alejandra till sjukhus. När aktivisterna i RCT krävde att få se papperet fick myndigheterna gå ut och erkänna att det hela var lögn, och att papperet aldrig funnits. Myndigheterna hävdade också att Alejandra inte hade någon familj som kunde ta beslut kring huruvida kroppen skulle kremeras eller inte, och kroppen kremerades innan någon obduktion hann göras. Aktivisterna pekar på att Alejandra visst har familj, och att detta bland annat framgår i statliga register över internflyktingar i Colombia.
– Alejandras mamma blev chockad när hon fick veta att Alejandras kropp hade kremerats, och frågade sig vem som hade skrivit under på det. Mamman är en fattig kvinna som bor på landsbygden. Hon har inte råd att åka till Bogotá för att hämta sin dotters aska. Trots att systemet dödade Alejandra och trots att borgmästaren själv erkänner att det har begåtts allvarliga fel, finns ingen sympati eller stöd till de efterlevande. Det är som att de återtraumatiserar familjen och Alejandras community gång på gång, säger Juli.
En bild på Alejandra från 2014. Juli beskriver Alejandra som blyg, lugn och lågmäld.
Foto: RCT.
Borgmästaren som Juli refererar till är Claudia López, Bogotás första kvinnliga och dessutom första öppet homosexuella borgmästare. Juli och RCT förväntade sig mer av López, och hade förhoppningar om att hon skulle utvisa mer solidaritet med hbtq-communityt i stort med tanke på sin egen bakgrund. Istället har hon stått bakom kontroversiella insatser såsom ”pico y género” – en coronarestriktion som tillät kvinnor att lämna sina hem på jämna dagar/datum, och män motsvarande på ojämna. I juni beordrade borgmästaren att hälsoministeriet skulle utreda Alejandras fall. Tre områden ska utredas: om brott har begåtts; giltigheten i avtalen; samt myndigheternas handläggning. Svar på den interna utredningen förväntas komma under november månad. Juli har dock inga förhoppningar om att utredningen kommer resultera i något konkret.
– Sedan första början har hälsomyndigheterna gjort allt de kan för att skydda sig själva. De har ljugit och lagt skulden på andra. Troligen kommer de ansvariga för Alejandras död gå ostraffade. Vi ser det gång på gång, att transkvinnors liv är ”vidas matables” – ”dödbara liv”.
Ändå har RCT börjat förbereda sig på att dra myndigheterna inför domstol. De vill stämma dem för mord, diskriminering, förfalskning och underlåtenhetsbrott. Med sig har de fått den namnkunnige advokaten Jorge Perdomo, tidigare ”attorney general” (motsvarande riksåklagare) i Colombia. Han ser den interna utredningen som ett första steg, och uttalar i en intervju med Noticias Caracol2 att ”vi kommer sammanställa informationen och lägga fram ärendet för domstolen, med syfte att låta behöriga myndigheter utreda fallet i sak, så att vi ska få reda på sanningen”.
En väggmålning i Bogotá med texten ”rättvisa för Alejandra”.
Foto: RCT.
Attityder kring hiv kommer upp till ytan
Juli berättar att synliggörandet av Alejandras fall varit bra, men också att det avslöjat oroväckande attityder kring hiv i det colombianska samhället. Kommentarsfält och andra forum svämmar över av hatfulla yttranden: det var lika bra att hon dog; hon borde ha straffats för att sälja sex när hon hade ”aids”; hon borde ha fängslats; samt ett otal kommentarer om att hiv och aids är äckligt.
– Hivstigmat i Colombia är stort. Många saknar kunskap om hur hiv överförs, tror att hivpositiva är skyldiga att berätta för andra om sin hiv, eller att alla som har hiv kommer dö. Även inom vården finns det mycket okunskap, och det är som att det finns en idé om att alla transkvinnor har hiv: transkvinnor som söker sig till vården för enkla besvär såsom huvudvärk tvingas istället testa sig för hiv. Å andra sidan är det många som tänker att ciskvinnor inte kan få hiv, berättar Juli.
Enligt Juli finns det även hivstigma inom transcommunityt, och hösten 2019 gjorde RCT en kampanj om just det tillsammans med andra organisationer under hashtaggen #AmigaDateCuenta – på svenska ungefär ”inse det, [tjej]kompis”. Kampanjens syfte var att normalisera hiv, minska stigma, bli av med interna skämt om hiv samt att motverka uppdelning mellan hivpositiva och hivnegativa transtjejer.
Bild från kampanjen kring hivstigma i transcommunityt.
Bild: LigaSida/RCT.
Hivvård och olika nivåer av våld
Juli träffar många kvinnor med hiv genom sitt arbete med RCT, och berättar att många saknar tillgång till hivmediciner. Speciellt gäller det kvinnor från grannlandet Venezuela, som under de senaste tio åren drabbats av en eskalerande politisk och socioekonomisk kris. Över 1,8 miljoner venezolaner har flytt till Colombia på grund av krisen3, och för många venezolaner som lever med hiv är ideella organisationer i Colombia den enda tillgängliga källan till hivmediciner4.
Juli berättar att många (kring 80%) av tjejerna i Santa Fé saknar tillgång till vård, och att de venezolanska tjejerna ofta kommer till RCT i hopp om att få tillgång till hivmediciner. Många av dem levde med välbehandlad hiv i Venezuela innan krisen tvingade dem fly, och nu står de helt utan behandling på obestämd tid.
– Här i Santa Fé är det många tjejer med hiv som dött, och myndigheterna bryr sig inte om det. Det har blivit en del av vardagen här, säger Juli.
Försummandet av hivpositiva transkvinnors mänskliga rättigheter representerar en form av strukturellt våld, men RCT arbetar också med att kartlägga transfobiskt våld på individnivå. Hittills i år har 30 transpersoner, varav 29 transkvinnor och en transman, mördats i Colombia. Juli säger att 30 visst är en alarmerande siffra, men att det i verkligheten är många fler: många av morden på transpersoner synliggörs aldrig som hatbrott, och många transkvinnor registreras som män i brottsstatistiken. Majoriteten av morden är hatbrott där personernas könsidentitet bespottats genom olika former av tortyr. Många av de som mördats var ledande aktivister, och enligt Juli har inte den colombianska staten gjort något för att skydda dem trots att många levt under dödshot.
– Myndigheterna har lovat att öka rättsskyddet för hbtq-personer i Colombia i många år, men kommer inte till skott. På papperet ser det ut som att hbtq-personer i Colombia har rättigheter, men det finns inga mekanismer som skyddar transpersoner mot våld och diskriminering i praktiken, säger Juli.
Hon avslutar med några ord om den fortsatta kampen, kring hopp i hopplösheten:
– De senaste åren har enstaka transpersoner kämpat sig till en röst inom den etablerade politiken. Dock ser vi att de som vågar prata högt också måste stå ut med hot och våld, och i värsta fall att de mördas. Vi måste fortsätta arbeta med att ändra de rådande narrativen kring transpersoner. Folk måste förstå att vår kamp och konstruktion inte är estetisk. Det handlar om en kamp för mänskligt värde.
Text: Ane Johanne Martínez Hoffart
1 Se tex. BuzzFeed News, PinkNews, HivPlusMag
2 https://noticias.caracoltv.com/bogota/abren-tres-procesos-de-investigacion-para-esclarecer-muerte-de-alejandra-monocuco
3 https://www.iom.int/venezuela-refugee-and-migrant-crisis
HIV stigma and transphobia – a lethal alliance
Stockholm/Bogotá, 20th of November 2020: Transgender Day of Remembrance (TDoR) is an annual memorial day honoring trans people whose lives have been lost to transphobic violence. Trans people are overrepresented in HIV statistics worldwide, and HIV is a factor that can increase trans people’s already increased exposure to discrimination and violence. In Colombia, activists are fighting for justice for Alejandra Monocuco – a trans woman living with HIV who lost her life as a direct result of prejudice, neglect and structural violence. Posithiva Gruppen has met the activists to find out more about Alejandra’s life, fate and important legacy.
Alejandra Monocuco lived in Santa Fé in Bogotá, also known as Bogota’s ”Red Light District”. At midnight on May 29th, Alejandra’s flatmate woke up hearing strange sounds. She found that Alejandra had difficulties breathing. As a strict Corona lock-down policy had been in place in Colombia since mid-March, thoughts went directly to Covid-19. The flatmate called an ambulance.
The ambulance arrived, and ambulance staff put on protective gear according to Corona protocol. They measured Alejandra’s temperature and observed that she had severe breathing problems. At this point, the flatmate informed that Alejandra had HIV. The attitude of the ambulance staff changed immediately. They backed away from Alejandra and started leaving the apartment. They said she had probably taken an overdose, and that the other flatmates should leave her alone. The ambulance employees went out on the street and had a cigarette. 40 minutes later, Alejandra was dead.
The flatmate called an ambulance again. Ambulance personnel arrived at the apartment, confirmed that Alejandra was dead, and draped her body. Afterwards, Alejandra’s friends had to wait in the apartment for fifteen hours before someone finally picked up the body.
The person telling the story to Posithiva Gruppen is Juli Salamanca, Communications Director for the organization Red Comunitaria Trans (RCT) – a network founded by trans women engaged in sex work in Bogotá. Juli has worked in the organization for four years and has witnessed a lot of injustice against trans women living with HIV. Alejandra’s case is one of few that have received national and international attention1.
– Alejandra’s story went around the globe because it is the perfect rendering of the discrimination and violence that trans women with HIV experience. Alejandra was also Afro-Colombian, a sex worker and internally displaced due to the armed conflict in Colombia. She is the image of a woman who never ceased to suffer, a woman who was ”killed by prejudice”, says Juli.
Juli Salamanca, Communications Director at Red Comunitaria Trans (RCT). Photo: RCT
Misconduct, investigation and lawsuit
Juli and the others in Red Comunitaria Trans (RCT) have been working actively on Alejandra’s case since the fateful night in May. Many questions were left unanswered, and in the aftermath of what happened a number of nonconformities in the authorities’ handling of the case were revealed. For example, the authorities claimed Alejandra’s flatmate had signed a paper refusing ambulance personell to transfer Alejandra to the hospital. When the activists in RCT demanded to see the paper, the authorities admitted that they had lied, and that the paper never existed. Authorities also claimed that Alejandra had no family who could decide whether or not her body should be cremated, and her body was cremated before an autopsy was performed. However, Alejandra certainly has a family, information that could easily be accessed in public records of internally displaced persons in Colombia.
– Alejandra’s mother was shocked when she learned that Alejandra’s body had been cremated, and she wondered who had signed the papers. The mother is a poor woman who lives in the countryside. She can’t afford to go to Bogotá to pick up her daughter’s ashes. Despite the fact that the system killed Alejandra and despite the fact that the mayor herself admits that serious mistakes have been made, no sympathy or support is offered to those who were left behind. The authorities are revictimizing Alejandra’s family and community over and over, says Juli.
A photo of Alejandra from 2014. Juli describes Alejandra as shy, calm and quiet. Photo: RCT.
The mayor that Juli refers to is Claudia López, Bogotá’s first female as well as openly lesbian mayor. Juli and RCT expected more from López and anticipated more solidarity with the LGBTQ community given her personal background. Instead, López has introduced controversial policies such as ”pico y género” – a Corona restriction that allowed women to leave their homes on even days/dates, and men correspondingly on uneven ones. In June, the mayor ordered the Ministry of Health to investigate the handling of Alejandra’s case. Disciplinary, contractual and administrative areas are to be investigated, and results from the internal investigation are estimated to be published in November. However, Juli does not have high expectations about the investigation.
– Since the beginning, the health authorities have done everything they can to protect themselves. They have lied and tried to put the blame on others. Most likely, those responsible for Alejandra’s death will go unpunished. We see it time and time again, that trans women’s lives are ”vidas matables” – ”killable lives”.
Nevertheless, RCT are preparing to take the authorities to court. They want to charge them for homicide, discrimination, falsification and omission of duty. With them they have the renowned lawyer Jorge Perdomo, former Attorney General in Colombia. He sees the internal investigation as a first step, and states in an interview with Noticias Caracol2 that “we will compile the information and present the case to the court, with the aim of letting the competent authorities investigate the facts and give us the truth”.
A mural in Bogotá with the text ”Justice for Alejandra”. Photo: RCT.
The surfacing of attitudes towards HIV
Juli says that the visibilization of Alejandra’s case has been a positive thing, but also that it has revealed disturbing attitudes about HIV in the Colombian society. Comment sections and other forums are flooded with hateful remarks: it was for the best that she died; she should have been punished for selling sex when she had ”AIDS”; she should have been imprisoned; as well as countless comments about HIV and AIDS being gross.
– HIV stigma in Colombia is huge. Many people lack knowledge about how HIV is transmitted, they believe that HIV-positive people are obliged disclose their HIV status, or that everyone who has HIV will die. We also see a lot of ignorance within healthcare, and there is this idea that all trans women have HIV: trans women who seek care for simple conditions such as headaches are instead forced to undergo HIV testing. At the same time, many think that cis women cannot get HIV, says Juli.
According to Juli, there is also HIV stigma within the trans community, and in 2019 RCT did a campaign about that together with other organizations under the hashtag #AmigaDateCuenta – in English something like ”get it, [girl]friend”. The aim of the campaign was to normalize HIV, reduce stigma, get rid of internal jokes about HIV and to counteract the division between HIV-positive and HIV-negative trans girls.
Example from the campaign about HIV stigma in the trans community. Photo: LigaSida/RCT.
HIV care and different levels of violence
Juli gets to know many women with HIV through her work with RCT and says that many of them lack access to HIV treatment. This is especially true for women from the neighboring country Venezuela, which has experienced an escalating political and socio-economic crisis over the past ten years. More than 1.8 million Venezuelans have fled to Colombia due to the crisis3, and for many Venezuelans living with HIV, NGOs in Colombia are the only available source of HIV treatment4.
Juli says that many (around 80%) of the women in Santa Fé do not have access to healthcare, and that Venezuelan women often come to RCT in hope of getting access to HIV medications. Many of them had undetectable HIV in Venezuela before the crisis forced them to flee, and now they stand completely without access to antiretrovirals, not knowing when or whether they will ever resume treatment.
– Many girls with HIV have died here in Santa Fé, and the authorities do not care. It has become part of everyday life here, says Juli.
The neglect of the human rights of HIV-positive trans women represents a form of structural violence, but RCT also monitor transphobic violence at an individual level. So far this year, 30 transgender people, including 29 trans women and one trans man, have been murdered in Colombia. Juli says that 30 certainly is an alarming number, but that in reality there are many more: many of the murders of transgender people are never classified as hate crimes, and many trans women are registered as men in official crime statistics. The majority of the murders are hate crimes where the persons’ gender identity has been mocked and sanctioned through various forms of torture. Many of those killed were leading activists, and according to Juli, the Colombian state has done nothing to protect them, despite the fact that many received constant death threats.
– The authorities have pledged to increase legal protection for LGBTQ people in Colombia for many years, but no actions have materialized. On paper, it looks like LGBTQ people in Colombia have rights, but there are no mechanisms that protect transgender people from violence and discrimination in practice, says Juli.
She concludes with a few words about the continued struggle, about hope in the mid of a hopeless situation:
– During recent years, a few trans people have gained a voice within established politics. However, we see that those who dare to speak loudly also face threats and violence, and in the worst cases even murder. We must continue our work to change the prevailing narratives about transgender people. People need to understand that our struggle and construction is not aesthetic. It is a struggle for human dignity.
By: Ane Johanne Martínez Hoffart
1 See e.g: BuzzFeed News, PinkNews, HivPlusMag