Kategori: Homo/bi man

Att bryta ensamheten – om psykisk hälsa hos hivpositiva msm

I slutet av maj 2024 höll Posithiva Gruppen en temakväll om psykisk hälsa och ensamhet bland hivpositiva män som har sex med män (msm). Inbjudna till temakvällen var psykiater Manne Sjöstrand och kurator Emy Åstrand som båda arbetar på mottagningen Venhälsan på Södersjukhuset.

Manne föreläste om psykisk ohälsa bland personer som lever med hiv, samt om förhållandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa. Emy föreläste därefter om ensamhet bland hivpositiva msm utifrån de erfarenheter hon fått genom sitt arbete. Föreläsningarna följdes av ett samtal där tre personer ur gruppen homo- och bisexuella män som lever med hiv diskuterade sina erfarenheter tillsammans med Emy och Manne.

Temakvällen anordnades av Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för homo- och bisexuella män som lever med hiv.

 

Psykiatrins roll inom hivvården

Manne inledde sin föreläsning med en kort historisk bakgrund till psykiatrins roll inom hivvården. Psykiatrin har länge funnits med som en del av hivvården på ett mycket mer integrerat sätt än inom många andra delar av vården, berättade han.

På 80-talet var dödligheten i aids mycket hög. Behovet av psykosocialt stöd var stort och man involverade därför tidigt psykiater och psykologer i behandlingsteamen, förklarade Manne. Stödbehovet handlade dels om psykologiska reaktioner på diagnosen, såsom depression och posttraumatisk stress, dels om följder av aids, såsom förvirringstillstånd, psykoser och demenstillstånd.

Situationen förändrades radikalt när de första effektiva hivbehandlingarna kom i mitten av 90-talet. Idag är hiv en kronisk sjukdom som på många sätt liknar andra kroniska sjukdomar, även om det också finns skillnader, konstaterade Manne. Det har inneburit att de psykiatriska komplikationerna idag är mindre uttalade och mindre allvarliga, men fortfarande finns det problem med psykisk ohälsa kopplad till hiv. Manne räknade upp depression, ångest, substansbruksproblematik (där problem med både droger och alkohol ingår), neuropsykiatriska tillstånd och personlighetsfaktorer som exempel på sådant som kan påverka vården för en person som lever med hiv.

Det kan också innebära en viss kognitiv påverkan att leva långvarigt med hiv, särskilt för personer som lever länge med hiv innan de får sin diagnos och behandling, påpekade Manne. Dessutom påverkas människor av sociala och kulturella faktorer som kan bidra till det stigma som fortfarande finns kring hiv. Alla de uppräknade faktorerna påverkar följsamhet till behandling, både när det gäller psykiatrisk behandling och när det gäller hivbehandling. Det är där som psykiatrin idag brukar komma in i hivvården, förklarade Manne.

 

Psykiatriska diagnoser vanligare bland personer som lever med hiv

Manne berättade sedan om en studie (The Greater Stockholm HIV Cohort Study) där forskare undersökt psykisk ohälsa i förhållande till hiv i Stockholm.  I studien ingick data från personer i Stockholm som fått en hivdiagnos 2007–2014. Forskarna undersökte den psykiska hälsan i gruppen genom att titta på sex psykiatriska tillstånd: psykostillstånd, bipolär sjukdom, depression, ångestsyndrom, traumarelaterade tillstånd och substansbrukstillstånd.

Resultatet visade att samtliga sex tillstånd var vanligare bland personer som lever med hiv än bland befolkningen i stort, berättade Manne. Psykostillstånd var drygt sex gånger vanligare bland hivpositiva kvinnor än bland hivnegativa kvinnor, medan substansbrukstillstånd var drygt sju gånger vanligare bland kvinnor och fem gånger vanligare bland män. Bland hivpositiva män var depression drygt tre gånger vanligare än bland hivnegativa män.

Psykostillstånd och bipolära tillstånd är trots allt relativt ovanliga, konstaterade Manne, men tittar man på depression så har 10 % av män med hiv och 8,5 % av kvinnor med hiv har fått en depressionsdiagnos.

– Det är väldigt höga tal, framför allt hos män, jämfört med befolkningen [i stort], sa Manne.

The Greater Stockholm HIV Cohort Study besvarade dock inte frågan om vad som påverkar vad, fortsatte Manne. Är det hiv som är orsaken till den psykiska ohälsan eller kan det vara tvärtom?

I en uppföljande studie jämförde forskarna därför den psykiska hälsan före och efter hivdiagnos bland män och kvinnor i Stockholm.  Före hivdiagnos syntes ingen större skillnad i psykiatriska diagnoser mellan hivpositiva och hivnegativa personer, med undantag för att substansbrukstillstånd var vanligare bland både hivpositiva män och hivpositiva kvinnor, dock framför allt bland kvinnor. Intravenöst substansbruk innebär förstås en ökad risk att få hiv, påpekade Manne.

Två år efter hivdiagnosen var skillnaden i psykiatriska tillstånd i stort sett oförändrad bland kvinnorna. Männen hade däremot en betydligt ökad psykisk ohälsa två år efter hivdiagnosen. Det handlade om både alkoholbruk, narkotikabruk, stressrelaterade symtom och depressionssymtom, berättade Manne.

Studien ger inget svar på varför en hivdiagnos påverkar mäns psykiska hälsa negativt, men lyfter att både biologiska, psykologiska och sociala faktorer kan påverka, berättade Manne. En biologisk förklaring är att infektionen i sig kan påverka den psykiska hälsan, men kanske är det troligare att det handlar om psykologiska faktorer till följd av diagnosen – att få besked om en livslång, allvarlig sjukdom och den livslånga läkemedelsbehandlingen, reflekterade Manne. Han tillade slutligen att sociala faktorer såsom stigma och reaktioner från omgivningen kan spela in.

– [Diagnosen] innebär ju såklart, och det ser jag [även] hos patienter med andra typer av kroniska sjukdomar och diagnoser, en livsomställning som kan leda till en krissituation och psykisk ohälsa, sa Manne.

 

Olika typer av ensamhet

Ensamhet är ytterligare en faktor som Manne tänker kan spela in i den psykiska ohälsan bland personer som lever med hiv. Han fortsatte sin föreläsning med att berätta mer om olika typer av ensamhet.

Social ensamhet eller social isolering innebär en frånvaro av eller otillräckligt med sociala kontakter, berättade Manne. Emotionell ensamhet innebär istället att man trots sociala kontakter har svårt med känslomässiga band eller upplever en brist på känslomässiga relationer till personer i sin omgivning. Även i ett sammanhang med andra människor kan man alltså uppleva sig ensam emotionellt, förklarade Manne. Existentiell ensamhet är ofta en mer djupgående känsla av att vara ensam och är för många en ännu mer problematisk känsla av ensamhet, avslutade han.

Ensamhet behöver dock inte vara oönskad, betonade Manne. På svenska pratar man bara om ensamhet, men på engelska går det att prata både om loneliness och om solitude. Medan loneliness innebär en negativ avsaknad av ett sammanhang, kan solitude vara ett självvalt tillstånd av isolering, påpekade han. Det finns alltså både frivillig och ofrivillig ensamhet.

– Ofrivillig ensamhet är nog för många bland det mer plågsamma vi kan uppleva, sa Manne. En så grundläggande del av att vara människa kan vara att känna tillhörighet i ett sällskap.

Han fortsatte med att påtala att tillståndet inte bara är plågsamt, utan även stigmatiserat. Många som känner sig ensamma vill inte prata om det eller visa det, tror Manne.

 

Samband mellan ensamhet och psykisk ohälsa

Ensamhet är associerat med psykisk ohälsa även i forskningen. 2022 gjorde Folkhälsomyndigheten en nationell befolkningsundersökning som visade att var fjärde tillfrågad besvärades av känslor av ensamhet och isolering. Det är alltså ett vanligt tillstånd, även om inte alla upplevde den svåraste graden av känslorna, kommenterade Manne. Känslor av ensamhet var vanligast bland unga vuxna upp till 25 år och bland de allra äldsta, berättade han.

Studier som tittar på förhållandet mellan ohälsa och ensamhet visar att ensamhet är associerat med en ökad risk för depressions- och ångestsymtom, demenssjukdomar och en rad kroppsliga sjukdomar, samt självmord och självskada, fortsatte Manne. En fråga som dyker upp i studierna är om ensamheten orsakar ohälsan eller om det är ohälsan som orsakar ensamhet. Ytterligare studier har gjort försök att besvara frågan och verkar visa att ensamhet i många fall föregår exempelvis depression, berättade Manne. Det verkar alltså som att ensamhet kan leda till psykisk ohälsa, men det omvända kan också gälla, menar Manne:

– Vad händer med en person som är deprimerad? Man drar sig tillbaka. Många drar sig tillbaka från socialt liv, från familjen, från vården, så att det blir en isolering.

Svår psykisk sjukdom, som psykossjukdom och bipolära sjukdomar, kan också leda till svåra relationsproblem, tillade Manne. Han tror på att det finns en växelverkan mellan ensamhet och psykisk ohälsa.

 

Erfarenheter från Venhälsan

Ordet gick sedan till Emy, som föreläste om ensamhet utifrån sina egna erfarenheter från möten med patienter på Venhälsan. Emy inledde med att betona att ensamhet är vanligt.

– Det är helt tveklöst så att det är en vanlig fråga att komma med till oss kuratorer, sa hon. En känsla av ensamhet eller ett bristande socialt nätverk.

Venhälsan är en av Sveriges största hivmottagningar och följer cirka 1600 personer som lever med hiv. Mottagningen tar emot alla oavsett kön eller sexuell läggning, men nästan 80 % av patienterna är msm. Venhälsan är även en testmottagning för msm och transpersoner, samt har ett PrEP-program. På Venhälsan arbetar fem kuratorer med uppdraget att ge psykosocialt stöd och rådgivning kopplat till frågor som rör hiv. Stödet är lagstadgat, påpekade Emy, vilket innebär att man enligt lag har rätt till stöd om man lever med hiv.

En del personer kommer till kuratorerna för att de vill ha hjälp med sin ensamhet. I andra fall kommer problem med ensamhet fram som en del av någon annan problematik. Ofta är ensamheten kopplad till sådant som psykisk ohälsa eller psykosocial utsatthet, beskrev Emy. Hon anser, precis som Manne, att det finns en ömsesidig påverkan mellan ensamhet och psykisk ohälsa.

Emy inflikade att eftersom det är frivilligt att träffa en kurator, så är de personer som väljer att göra det inte nödvändigtvis representativa för hela målgruppen. Forskning visar dock tydligt att det finns en utbredd ensamhetsproblematik både i samhället i stort och specifikt i målgruppen hivpositiva msm, berättade hon.

 

En viktig fråga att jobba med

Ensamhet och social isolering innebär risker för både den fysiska och psykiska hälsan, fortsatte Emy. Hon beskrev ensamhet som en viktig och prioriterad fråga som Venhälsan och kuratorerna har ett stort ansvar att jobba med, särskilt som personer som lever med hiv redan har en ökad risk för bland annat hjärt-kärlsjukdomar och depression.

– Det är också den typen av stöd som målgruppen efterfrågar i högst utsträckning, sa Emy. Om man frågar personer som lever med hiv i Sverige idag vad man har för psykosocialt stöd och vad man önskar mer av, så upplever många att de har ett bra stöd kopplat till frågor kring hiv och i många olika områden i livet, men det man efterfrågar, som man tycker brister, är samtalsstöd kopplat till ensamhet och sex.

 

Hivpositiva msm och intersektionellt stigma

Något som ökar risken för ensamhet och social isolering bland hivpositiva msm är att det fortfarande finns fördomar och ett utbrett stigma i samhället, påpekade Emy. Det gör att det kan finnas en avsaknad av sociala relationer när det gäller vänner och familj, men också när det gäller stöd från vården och samhället i stort.

Intersektionellt stigma handlar om hur olika bakgrundsfaktorer – såsom hiv, sexuell läggning, etnicitet och socioekonomisk status – påverkar och förstärker varandra. Både i forskning och på Venhälsan har man sett att migranter löper större risk för att hamna i ensamhet och social isolering, berättade Emy. Hon beskrev att det dels kan handla om att språket blir en barriär, dels om att man är i ett nytt land och inte har de naturliga sociala sammanhangen som funnits med sedan uppväxten att falla tillbaka på.

Ett annat exempel är ekonomisk utsatthet. Det kan handla om praktiska saker, förklarade Emy, som att man rent ekonomiskt har svårare att till exempel resa med kollektivtrafiken eller delta i sociala aktiviteter, men det är också kopplat till stor skam att vara ekonomiskt utsatt. Skammen kan göra att man isolerar sig och blir ensam.

Även inom msm-communityn finns det stigma och fördomar gentemot personer som lever med hiv. Det är något som kuratorerna på Venhälsan hör i samtal och som även bekräftas i forskning, berättade Emy. Det kan handla om att andra primärt väljer att ha relationer eller sex med hivnegativa män, men även om förväntningar på att man ska informera om sin hivstatus. Emy förklarade att kombinationen av dessa två saker riskerar att bli dubbelbestraffande och leda till ett dilemma som är svårt att förhålla sig till. Vad gör man om man förväntas berätta om sin hivstatus innan sex eller innan man inleder en ny relation, samtidigt som man vet att det är många som väljer bort sexuella eller nya relationer utifrån hivstatus?

Dejtingkulturen bland msm kan också försvåra, fortsatte hon och nämnde appar som Grindr, där hivstatus är något som efterfrågas i profileringen.

– Det är såklart valfritt att uppge hivstatus eller huruvida man går på PrEP, men gör man inte det så är också risken att man inte blir vald, eller att man känner att man då per automatik blir outad för att man inte har uppgett sin hivstatus, sa Emy.

Samtidigt kan en del personer tycka att det är skönt när hivstatusen är känd redan innan man träffas, så att man inte behöver ta upp det i det personliga mötet, tillade hon.

Emy gjorde en koppling till msm-communityns erfarenheter av hivepidemin under 80- och 90-talen och de trauman som finns kvar. Det finns fortfarande en slags ”existentiell dödsångest” kopplad till hiv bland msm, reflekterade hon. Även om man idag vet att det går att leva ett långt och fullgott liv med välinställd behandling, så finns det känslomässigt och existentiellt en rädsla eller ett avståndstagande kvar bland hivnegativa msm som skapar hinder för att inleda relationer, menar Emy.

 

Att vara msm eller få en hivdiagnos kan också skydda

Att vara msm eller hbtq-person kan dock även fungera som ett skydd mot ensamhet, fortsatte Emy. Inom hbtq-communityn finns andra normer och tankar om familjebildning och sociala relationer än i samhället i stort. Det ger utrymme för att inte leva ett traditionellt kärnfamiljsliv och att skapa sina relationer på det sätt man vill, beskrev Emy. Att det inte finns samma förväntningar på hur relationerna ska se ut kan också minska känslan av ensamhet, tillade hon.

– Och sedan är också min upplevelse att hiv definitivt kan innebära en möjlighet att bryta ensamhet, att det kan bli som en vändpunkt eller brytpunkt i livet att få en hivdiagnos, sa Emy.

Hon beskrev att diagnosen kan innebära att man stannar upp, reflekterar över var man befinner sig i livet och kanske tar tag i relationer som inte är bra för en. Diagnosen kan också leda till att man tar kontakt med patientorganisationer eller andra personer som lever med hiv, vilket kan ge en känsla av sammanhang och mening, som i sin tur minskar känslor av ensamhet, beskrev Emy.

 

Oro och depression bland äldre msm

Äldre personer som lever med hiv är en växande grupp. En naturlig del av åldrande är att mönstren och behoven kring de sociala relationerna förändras, påpekade Emy. Att bli äldre kan öka risken för ensamhet och social isolering, men ett minskat behov av relationer eller andra förväntningar på det sociala livet kan också minska känslan av ensamhet. Det är dock väldigt vanligt att hivpositiva msm uttrycker en stor oro för åldrandet, berättade Emy.

– Dels hur det ska bli rent fysiskt, hur man ska må, men också hur man ska få den vård och det stöd som man kan behöva med stigande ålder, sa hon.

Det kan till exempel handla om hur man ska våga eller orka släppa in hemtjänst eller söka äldreboende. Man kan känna oro för hur man ska bli bemött både utifrån sin hiv och utifrån sin sexuella läggning, beskrev Emy.

Emy tog sedan upp den koppling som finns mellan depression och ensamhet. Hennes erfarenhet är att vården är sämre på att upptäcka depression bland äldre, eftersom det finns en uppfattning om äldre personer helt enkelt inte är lika glada. Det gör att äldre hivpositiva män riskerar att gå med en obehandlad depression, påpekade hon.

– Vilket såklart leder till att man får sämre förutsättningar att bryta ensamhet, att orka ta tag i saker, att skapa en beteendeförändring, sa Emy.

 

Ensamhet under och efter covidpandemin

Covid-19-pandemin innebar en ökad social isolering för hela samhället, fortsatte Emy. På Venhälsan gick det inte att komma till mottagningen på samma sätt som tidigare. Det fanns också många restriktioner kring sociala relationer. Restriktionerna var ofta normativt formulerade, påpekade Emy, som till exempel att man bara fick träffa sin närmaste familj eller hushållskontakter. En stor andel av de hivpositiva msm som följs av Venhälsan har inte den typen av relationer, underströk hon.

– Det blev ett stort problem under pandemin som också fortfarande hänger kvar, att man liksom har fastnat i ensamhet, sa Emy.

Pandemin innebar dock även en teknisk och digital revolution som skapade möjligheter att mötas digitalt, fortsatte hon. På Venhälsan har man ökat antalet digitala besök och jobbar mycket med att försöka utveckla den digitala vården, vilket Emy ser som positivt. En baksida är dock att de naturliga kontaktytorna mellan människor minskar, vilket gör att man får öva mindre på att träffas och på sociala relationer, påpekade Emy. Hon menar att vårdgivare behöver prata mer om riskerna med digital vård. Hon tillade att de absolut flesta patienter vill fortsätta att komma till mottagningen, trots att Venhälsan idag erbjuder både digital vård och stöd i hur man använder den.

 

Att bryta ensamheten

Emy avslutade sin föreläsning med några motiverande budskap och råd för den som vill bryta sin ensamhet. Hon började med att säga att det är viktigt att hjälpas åt och att våga prata om sin ensamhet. Börjar man prata är sannolikheten ganska stor att man träffar andra som också känner sig eller har känt sig ensamma, påpekade hon.

– Ensamhet är vanligt. Det är vanligt i samhället i stort och det är vanligt i gruppen msm som lever med hiv. Du är inte ensam om att vara ensam, sa Emy.

Hon tillade att patientorganisationernas arbete är viktigt, särskilt för extra utsatta grupper såsom migranter och personer med begränsad ekonomi. Att kunna delta i språkcaféer eller komma och äta mat är insatser som Emy upplever gör stor skillnad.

Hon sa också att man har allt att vinna på att försöka bryta ensamheten. Precis som med andra beteendeförändringar är det ofta en jobbig process, men det finns hjälp för att kunna göra den, betonade hon, till exempel på Venhälsan och hos patientorganisationer. Venhälsan erbjuder både individuella samtal och, sedan förra året, samtal i grupp för personer som lever med hiv, berättade Emy.

Om man utökar sitt sociala nätverk och trots det fortfarande känner sig ensam, så är det viktigt att fortsätta utmana sig, tillade Emy. Då ökar chansen för att man på sikt ska kunna minska även känslan av ensamhet. Hon rekommenderade att öva både på sociala relationer och på att öppna upp kring sin ensamhet, sin hiv och sin sexuella läggning.

– Att bara sätta ord på att ”jag är msm, jag lever med hiv”. Att få ur det ur sin kropp på olika sätt, i mötet med kurator eller på en anonym telefonlinje eller vad det nu är för någonting. Att ta små steg.

 

Panelsamtal om psykisk hälsa och ensamhet

Efter föreläsningarna var det dags för ett panelsamtal om personliga erfarenheter bland homo- och bisexuella män som lever med hiv. I panelen satt deltagarna Ola, Vinh och Noah tillsammans med Emy och Manne. Panelen modererades av en person från projektgruppen för Kunskapsnätverk för homo- och bisexuella män som lever med hiv.

När Ola fick sin hivdiagnos för många år sedan var inte den psykiska hälsan det viktiga, utan att rädda hans liv eftersom han hade utvecklat aids. Han berättade att han dock alltid haft vänner omkring sig att prata med, vilket har hjälpt honom mycket.

– Jag har levt i bögvärlden sedan 80-talet, så jag har varit med och känner mycket folk, sa Ola.

Vinh var 18 år när han fick sin hivdiagnos. Han blev aldrig sjuk, men levde mer i “den straighta världen” och beskrev den psykosociala biten som det svåra. På den tiden hade han inget nätverk att prata om hiv med och undrade hur hans vuxna liv skulle bli. Idag har han dock ett bra nätverk, berättade han.

Noah skulle just börja arbeta utomlands när han fick sin hivdiagnos. Han återvände efter några månader till sitt hemland för att få tillgång till behandling.

Panelens moderator frågade Emy vilka de vanligaste känslorna är hos personer som precis har fått sin diagnos. Emy svarade att det är väldigt individuellt, men att en hivdiagnos för de absolut flesta fortfarande innebär en kris och en chock. De allra flesta har kontakt med en kurator i början för att hantera den första tiden, berättade hon. Samtidigt är det helt annorlunda att få diagnosen idag jämfört med på 80-talet. De flesta som kommer till kuratorerna på Venhälsan har kunskap om att det finns effektiv behandling och att hiv inte är en dödsdom, berättade Emy. Det är dock vanligt med funderingar kring hur man ska må fysiskt och kring hur livet ska bli.

– Hur ska jag någonsin kunna berätta för någon, hur ska jag kunna ha en relation, kommer jag kunna bilda familj? Ganska stora existentiella frågor, sa Emy.

Manne tillade att den chock som en hivdiagnos kan innebära vanligen är en fullt normal psykologisk reaktion och ingenting sjukligt. Som psykiater blir han därför sällan inkopplad tätt inpå ett diagnosbesked, utan kommer oftast in först om en person blivit kvar i chocktillståndet en längre tid.

 

Mår man bättre om man är öppen?

Panelens moderator berättade att han efter sin hivdiagnos har försökt komma fram till om man mår bättre om man kommit ut med att man lever med hiv och är homosexuell. Samtidigt har han fått höra om personer som valt att inte komma ut som hivpositiva eftersom de inte vill oroa sina närstående. Han frågade därför Ola och Vinh, som båda är öppna, om de känner att det var bättre att komma ut.

Ola berättade att han kom ut som homosexuell redan när han var 16 år och att han har levt helt öppet som bög sedan dess. När han utvecklade aids bodde han i Spanien. Hans föräldrar kom på besök och fick då veta om hans hivdiagnos, men ingen av dem berättade något för Olas bror. Efter att Ola fick en stroke gick det dock inte att ljuga längre, berättade Ola.

Vinh tog upp att det för honom innebär en minoritetsstress att både vara gay, inte vara född i Sverige och leva med hiv. Han bodde i Australien under covid-19-pandemin, där restriktionerna var hårdare än i Sverige. I Australien fungerar också hivvården annorlunda än i Sverige och Vinh fick ett dåligt bemötande när han gick på kontroll för sin hiv:

– Jag skulle ha mina mediciner och testa mig och då sa de att jag hade aids och skulle dö. Jag kände ingen där och då valde jag att bli öppen med det för min egen skull, för min ensamhet och för att alla runt om skulle veta, och då var det också befriande. Jag har nog aldrig fått så mycket kärlek.

Vinh kom ut som hivpositiv i sociala medier. Han underströk att han gjorde det för sin egen skull och menade att man ska tänka på öppenheten utifrån från sitt eget perspektiv. Alla behöver inte vara öppna och man ska inte öppna upp sig för någon annans skull, utan för att man själv ska må bra, uttryckte han. När Vinh har använt Grindr har han också skrivit ut att han lever med hiv. De som sållar bort honom på grund av det vill han ändå inte ha i sitt liv.

Manne reagerade starkt på det bemötande Vinh fick i Australien. En del personer som fick sin hivdiagnos på 80-talet i Sverige och fick veta att de skulle dö lever fortfarande med posttraumatiskt stressyndrom efter beskedet, berättade han. Idag ger infektionsläkare i Sverige beskedet att hiv är en sjukdom som går att behandla.

Både Manne och Emy trodde att personer som lever med hiv i regel mår bättre av att berätta om sin hivstatus. Emy beskrev att om man öppnar upp för någon så kan det minska den inre stressen kring diagnosen.

– Det är min upplevelse, att har man […] berättat för någon, så gör det väldigt stor skillnad. Sedan behöver det inte handla om att man ska berätta för alla, sa hon.

En av åhörarna inflikade att det viktigaste i processen att komma ut är att acceptera sig själv som man är.

 

Hur bemöts den som berättar?

Moderatorn frågade sedan hur omgivningens bemötande ser ut för den som har berättat om sin hivstatus. Ola menade att stigmat främst märks i dejtingsammanhang. Han berättade om tiden innan han började jobba på Posithiva Gruppen. På den tiden, tidigt 2000-tal, gällde informationsplikten för alla och man kunde bli polisanmäld om man inte hade berättat om sin hivstatus innan man hade sex med någon, förklarade han. Olas uppskattning var att en av tre personer tackade nej till sex direkt när han berättade för dem.

När Ola börjat jobba på Posithiva Gruppen kände många till att han jobbade där. En gång när han var på dejt och gick på toaletten kom det fram en person till hans dejt och berättade att Ola levde med hiv. Dejten visste dock redan om det, eftersom Ola alltid berättade om sin hivstatus.

– Det var farligt att inte berätta, sa Ola.

Vinh tyckte att det är svårt att veta om stigmat finns i dejtingsammanhang idag, eftersom det inte syns nu när han skriver ut sin hivstatus i dejtingappar. Han reflekterade över att han antagligen mötte mer stigma när han inte var öppen, eftersom det då kunde hända att han berättade för någon efter en dejt och i vissa fall fick veta att personen inte ville fortsätta att träffa honom på grund av hans hivstatus. Nu vet han inte längre orsakerna till att någon inte vill träffa honom.

Vinh tillade dock att han sedan en längre tid tillbaka accepterar sig själv och att han lever med hiv.

– Det är det viktigaste för mig, och därför lägger jag inte så stor vikt om folk dejtar mig oavsett hiv eller inte, sa han.

Moderatorn frågade Ola och Vinh hur deras närstående och familjemedlemmar reagerade när de fick veta. Ola svarade att hans bror grät, men att allt sedan blev som vanligt.

– Eftersom jag kom ut samma år som testet [för hiv] kom, så har hiv alltid gått bredvid mig, sa Ola. Det har alltid funnits med jämt, om inte direkt personligt så [genom] nära vänner. Men familjen har det inte på något vis påverkat över huvud taget.

Vinh berättade att hans liv har blivit enklare sedan han kom ut för sin familj, sju år efter diagnosen. Innan dess behövde han gömma medicinen och hitta på lögner, samtidigt som familjen antagligen märkte att han bar på något, beskrev han. När han väl berättade blev relationen till familjen mycket lättsammare.

– De känner sig ju trygga i vår relation, för de behöver inte oroa sig för mig, för jag kommer att berätta om någonting händer, sa Vinh. Alltså inte bara hiv utan i mitt liv generellt. Så det skapade väl mer trygghet för alla, skulle jag säga.

Moderatorn undrade över vilket bemötande Vinh fick när han kom ut i sociala medier. Vinh svarade att han fick flera hundra gillningar (likes) och positiva kommentarer, men bara en enda kommentar som var negativ. Den senare kom från en person som var sur över att Vinh inte sagt något tidigare. Vinh har dock ingen informationsplikt och påpekade för åhörarna att det inte är hans ansvar att göra alla nöjda.

 

Oro för att berätta

Moderatorn frågade om Emy och Manne märker att hivstigmat skapar oro hos deras patienter. Så är det absolut, sa Emy och påpekade att även Folkhälsomyndighetens rapporter visar att okunskapen i samhället fortfarande är stor. Att personer som lever med hiv möter stigma och fördomar är något som Emy får höra hela tiden, men hon ville också lyfta det internaliserade stigmat:

– Min erfarenhet är att den oro som man bär på för att öppna upp, för att berätta, för att bli mött med negativa kommentarer eller att folk ska välja bort en […] är tusen gånger värre än det man faktiskt möter i verkligheten. Det är ett mycket större problem, en större barriär att komma över.

Emy tillade att det är bra att mycket har ändrats kring hur informationsplikten tillämpas juridiskt, men att dilemmat kring att berätta inte har försvunnit. Man vill inte berätta för tidigt, för då riskerar man att bli bortvald. Väntar man för länge kan dock frågor uppstå om varför man inte berättat tidigare och om man går att lita på. I situationer där man har väntat med att berätta för barn eller andra familjemedlemmar kan det leda till en stor förtroendekris, beskrev Emy. Hon menade att detta alltid är ett dilemma även om själva informationsplikten kan tas bort. Ola höll med:

– Den där frågan är universell för alla som lever med hiv, tror jag. Vem, när och varför ska man berätta?

Vinh berättade att han har haft väldigt mycket internaliserat stigma. Han hade en lång relation med en person som han även flyttade ihop med utan att berätta om sin hiv. Till slut hittade personen dock Vinhs mediciner.

– Problemet då var ju inte min hiv, sa Vinh. Problemet då var förtroendet, varför jag inte sagt något.

Nu när Vinh är öppen skapar det också ett större rum för andra runt omkring honom att dela med sig av sina hemligheter för att slippa känna ensamhet, beskrev han.

Noah är, till skillnad från Ola och Vinh, inte öppen med sin hivstatus. Noah berättade att han har varit rädd för att dejta eftersom han oroar sig för att det ska bli problem om någon får reda på att han lever med hiv. Nyligen öppnade han dock upp om sin hivstatus för några nära vänner. En del av hans syskon och andra släktingar vet också om att han lever med hiv. Noahs föräldrar vet sedan tio år tillbaka att han är gay, men däremot ingenting om hans hivstatus, eftersom Noah inte vill att de ska oroa sig för mycket för honom.

För Noah var det en lättnad när hans läkare berättade för honom att han inte behöver oroa sig för öppenhet i Sverige. Han kan hålla sin hivstatus för sig själv och behöver inte berätta för någon.

 

Erfarenheter av ensamhet

Panelsamtalet gick sedan över till ämnet ensamhet. Manne tog upp att det kan vara hjälpsamt att dela upp ensamhet i de olika dimensionerna social, emotionell och existentiell ensamhet. Man kan känna sig ensam trots att man har många sociala kontakter, men man kan också ha få sociala kontakter utan att känna sig ensam, påpekade han.

Vinh berättade att han framför allt har upplevt emotionell ensamhet. Efter att ha fått sin diagnos kunde han träffa folk och ha sex utan att de brydde sig så mycket om hans hivstatus, men samtidigt som de kunde ha sex med någon med hiv, ville de inte alltid dejta någon med hiv. Vinh beskrev att han kunde stänga av sin känslomässiga sida för att träffa folk. Idag känner han dock inte längre av detta problem:

– Jag jobbar väldigt mycket med att ha alla mina olika sidor i en balans. För det kan bli så lätt att man kompenserar med en sida mot en annan och att den [andra sidan] glöms bort, sa Vinh.

Noah upplever ensamhet idag. Han bor ensam i Sverige, medan familjen bor kvar i hemlandet. Noah beskrev sig själv som introvert och tystlåten, och tillade att det svenska språket också är ett hinder. En vän till Noah har dock ansträngt sig för att få honom att gå ut mer och träffa folk. Noah försöker också umgås mer med sina kollegor på jobbet, berättade han.

 

Självisolering och ensamhet som inte är självvald

Moderatorn undrade om det kan vara så att homo- och bisexuella män som lever med hiv själva distanserar sig från relationer. Emy menade att självisolering absolut förekommer. Det stigma och de fördomar som faktiskt finns, alltså det som händer i verkligheten när man får negativa kommentarer eller blir bortvald i dejtingsammanhang, påverkar i hög utsträckning och riskerar att bli en del av ens självbild, beskrev hon. Dessutom påverkar det som man själv bygger upp, alltså det man tror eller tänker ska hända om man är öppen med sin hiv eller sin sexuella läggning, fortsatte hon. Det gäller särskilt om man går med tankarna ensam.

– Det blir ett internaliserat stigma, eller självstigma, som sitter jättedjupt och som också riskerar att befästas mer och mer, ju längre man går utan att utöka sitt sociala nätverk eller prata med någon, sa Emy.

Manne bidrog med ett annat perspektiv. Han tog upp att många äldre gaymän inte alls har valt ett liv i ensamhet. De har tidigare levt ett extremt socialt aktivt liv, men sedan hamnat i en livssituation där de har blivit gamla, vänner har dött eller fallit bort och de själva inte har bildat familj. Det har lett till en ensamhet sent i livet som inte är självvald och som Manne beskrev som än mer plågsam. Han tillade att ytterligare andra har kommit till Sverige utan något nätverk och utan att kunna språket, vilket också kan leda till ofrivillig ensamhet.

 

Stöd inom och till communityn

Moderatorn avrundade panelsamtalet med en berättelse om personer inom gaycommunityn som hjälper varandra. När PrEP blev tillgängligt i USA tog privatpersoner med sig läkemedlet (Truvada) till Europa för att hivpositiva män som bodde här skulle kunna erbjuda den till hivnegativa partners, berättade moderatorn. Han tillade att åhörarna på temakvällen mer eller mindre vet hur hivorganisationerna och gaycommunityn ser ut idag, men bad Ola att beskriva hur det såg ut längre tillbaka.

1985 kom det första hivtestet. Ola berättade att det också var då som Posithiva Gruppen startade:

– PG är ju patienterna som testade positivt och som ville träffa andra som också hade testat positivt.

De första mötena hölls på Södersjukhuset genom att kuratorerna ”puffade ihop de sjuka”, beskrev Ola. När antalet sjuka steg träffades man istället på avdelningarna när man låg inne.

– Det var mycket pendlande ut och in, för hiv går upp och ner även i aidsstadiet. Det är inte bara en lång nerförsbacke, utan man kan vara pigg i några veckor också, så man låg inte inne hela tiden, sa Ola.

Ola framhöll också det jobb som Noaks Ark gjorde från slutet av 80-talet till mitten av 90-talet. Noaks Ark hade då ett hus i Stockholm med ett gästhem och hundratals volontärer som bland annat fungerade som en hemtjänst och hjälpte till när folk var sjuka och till exempel inte kunde gå och handla.

Moderatorn avslutade panelsamtalet med nämna både hivorganisationernas viktiga roll och det viktiga jobb som Venhälsan gör för personer som lever med hiv.

 

 

Text: Lian Delin

Ny artikel om stigma och uppfattningar om hiv bland hivnegativa msm

Nu har Nicklas Dennermalm, folkhälsovetare och doktorand, publicerat en vetenskaplig artikel om stigma och uppfattningar om hiv baserad på intervjuer med hivnegativa män som har sex med män: Growing up in the shadow of HIV: post-AIDS generation of HIV-negative men who have sex with men in Sweden and their perceptions of HIV and stigma. Läs artikeln här: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13691058.2024.2375608

Intervjustudien var en del av det projekt om kunskap, oro och attityder kring hiv bland män som har sex med män som Posithiva Gruppen och Noaks Ark Stockholm genomfört tillsammans med Karolinska institutet. Projektrapporten finns att läsa här: https://issuu.com/posithivagruppen/docs/posithiva-gruppen_rapport_final_20220214

”Röven, bögar och hiv” – vad finns det för forskning och föreställningar om analsex?

Hur hänger normer ihop med njutning och sexualitet? Kunskapsnätverk för homo- och bisexuella män som lever med hiv bjöd i april in till en föreläsning och workshop med sexolog och socionom Robert Jacobsson som forskar om analsex.

Robert doktorerar i genusvetenskap på Södertörns högskola med fokus på queera mäns anala sexualitet. Under kvällen föreläste han om forskning och föreställningar relaterade till analsex, homosexualitet och hiv, samt höll i en workshop med fokus på sexualitet, normer och stigma.

Robert, som även är yogalärare, började föreläsningen med att be åhörarna att ”aktivera sina rövar” genom att spänna bäckenbottenmuskulaturen för att sedan slappna av. Även om kvällens föreläsning hade en filosofisk ingång med grund i Roberts forskning, så bjöd han också på ett praktiskt tips: att ha med sig hela sin andning och att känna in och känna av sin kropp, särskilt om man vill ta något stort analt.

I sin föreläsning använde Robert genomgående orden ”röven” och ”kuken” när han pratade om kroppsdelarna. Samma ord används därför i den här artikeln.

 

Ämne som väcker känslor

Robert insåg redan på högstadiet att han ville jobba med sexualitet och intresset ledde till att han först utbildade sig till socionom och sedan till sexolog. Både under sexologutbildningen och när han under sina studier arbetade med hivprevention upplevde Robert dock att fokus ofta låg på det kliniska, på risk för hivöverföring och på att minska kostnaderna för samhället, berättade han.

– Få pratade om njutning. Ingen pratade om att det är gött att knulla! Man pratade om sexuell hälsa, väldigt icke-köttsligt, och jag var intresserad av sex.

Robert berättade om hur han i början på 2010-talet var med och startade upp radioprogrammet Ligga med P3. Under arbetet med programmet förstod han att röven är ett ämne som väcker många känslor och reaktioner. Han blev intresserad av att utforska varför röven och analsex är så laddade.

– Det är som att man har en rädsla för vad som ska hända om man blir berörd i sin röv, sa Robert.

 

Analsex underrepresenterat i forskning

Idag tillhör Robert den lilla grupp forskare i världen som har fokus enbart på analsex. Majoriteten av den forskning som berör analsex handlar annars om att minska samhällskostnaderna och överföringen av hiv och STI:er, beskrev Robert.

– Väldigt lite handlar om njutning.

Något som Robert har intresserat sig för är hur man bygger upp idéer om en problematisk sexualitet. Varför tänker vi att vissa beteenden är farligare eller äckligare än andra, eller att de är något som vi behöver ta avstånd från på samhälls- eller individnivå?

Robert blev även intresserad av varför så mycket forskning handlar om kuken och nästan ingen om röven. Det har lagts hur mycket pengar och forskning som helst på ståndet, potensen, att komma för tidigt och Viagra, påpekade Robert.

– Röven har, enligt mig, blivit den privata som ska gömmas undan och kuken den publika som ska visas upp, sa han.

Ända sedan 80-talet har idéer om hiv också ”satt sig i rektum”, fortsatte Robert. Röven har kopplats till död och farlighet, vilket har gjort den ännu mer privat. Detta börjar luckras upp i och med PrEP och budskapet om att välbehandlad hiv inte kan överföras genom sex, men den kunskapen är inte allmänt känd överallt i samhället, utan det är fortfarande en ganska liten grupp som har den här kunskapen, menade Robert.

Om man tittar på ”bottoms”, eller på alla som har någon form av sexualitet som går ut på att man ”älskar att bli knullad”, så är de inte representerade i forskningen, konstaterade Robert. Istället för att blicka på manlig sexualitet genom kuken, kukens vara eller icke-vara, eller kukens hårdhet eller icke-hårdhet, vill Robert se vad som händer om vi vänder på kroppen och tittar på röven. Hur ser vi på sex och njutning om vi byter fokus?

 

”Röven är lite revolutionär”

Idén är alltså att kuken är publik och ickeproblematisk – så länge den fungerar, det vill säga håller i hårdhet, fortsatte Robert. Samtidigt har röven blivit undangömd. Detta beskrev Robert att han vill komma till rätta med, eftersom röven också är en källa till njutning. Han menar att vi kan komma bort från mycket av det problemfokus som finns kring kuken om vi kan ha sex på andra sätt, bortanför stånd och prestation.

– Jag tänker att röven är lite revolutionär, att genom röven så kan vi hitta andra sätt, sa Robert.

Röven skänker tröst, fortsatte Robert. Han förklarade att man i kulturen kan se att akten att ”gotta ner sig i en röv”, till exempel genom att slicka den, är en symbol för njutning där man finner en form av ro. Mjukt och härligt, beskrev Robert. Han nämnde också att klinisk forskning visar att prostatastimulering ger starkare orgasmer.

I den studie som Robert just nu genomför deltar flera transpersoner. En sak som Robert funderar på är vad det finns för likheter mellan bögar som är cis och trans och som blir penetrerade analt, till exempel i hur man ser på kroppen och om praktiken fyller en bekräftande funktion.

– Ger det någon form av självkänsla i sig att bli knullad i röven jämfört med att ha fokus på sitt könsorgan? frågade sig Robert.

Att bli penetrerad kan av vissa upplevas enklare och mer lustfyllt än annat sex då det flyttar fokus från genetalierna. För en del kan det även bekräfta ens könsidentiet då röven är ett organ som kan befinns sig bortanför ens eventuella könsdysfori. Det är ganska många som benämner just hur man kan få väldigt stark positiv feedback kring sin kropp när man tar den i röven, sa Robert.

 

Motstånd idag och genom historien

Robert berättade sedan mer om olika former av motstånd mot analsex, både historiskt och idag. Genom historien har det funnits olika former av regleringar runt om i världen när det kommer till analsex, så kallade sodomilagar. Istället för att prata om homosexualitet så är det analsex man har pratat om och förbjudit, förklarade Robert. Det finns också många olika former av samkönade analsexpraktiker genom historien, fortsatte han. Analsex har alltid förekommit, oavsett förbud, både i länder där det var förbjudet då och i länder där det är förbjudet idag. Robert beskrev att det i analsexet finns en slags subversivitet, en motståndskraft.

– Folk hittar styrka i analsexet.

Inom bland annat radikalfeminismen finns ett motstånd mot analsex. På 90-talet fanns det till exempel en kampanj som hette ”våga vägra bakvägen” som byggde på en idé om att ingen kvinna skulle kunna kunna njuta av analsex, utan att detta var påtvingat av porren, berättade Robert. Dessa tendenser återkommer även i Sverige idag, fortsatte han. En del har börjat prata om att porren leder till ”rough sex”, eller hårt sex. Till hårt sex räknas, enligt den här idén, allt från analsex till strypning, både samtyckta och icke-samtyckta praktiker, beskrev Robert. Man tycker oftast inte att det är problematiskt att bögar har analsex, men tjejer har ingen njutning i röven enligt den här idén, fortsatte Robert och påpekade att detta inte stämmer. Alla har nämligen många nervändar i röven. Dessutom utgör olika kroppsdelar, såsom röven och fittan, ett komplex som hänger ihop.

– Alla oavsett kropp, oavsett om du är man, kvinna, cis eller inte, kan få jättemycket njutning i röven, underströk Robert.

Roberts teori är att när människor pratar om analsex eller hårt sex på ett negativt sätt så utgår de oftast från vad de äcklas av. Han menar att idén om den penetrerade manliga kroppen väcker äckel i människor eftersom sex blir något väldigt kroppsligt istället för att upplevas som en symbiotisk, romantisk handling.

– Det är liksom kroppsvätskor, det är röven, det är skit, det är sperma. Det i sig väcker väldigt mycket ångest hos människor ibland, sa Robert.

Han tror att det bland homofober även finns en känsla av att analsex utmanar kärnfamiljen i sig.

– Analsex tar bort hela den naturliga bilden av ”kuk i fittan – det blir barn”. Det blir något annat, man kan inte förstå det. Det här tror jag sker omedvetet hos väldigt många homofober, sa Robert.

 

Forskar om analsex genom Grindr

Robert berättade därefter mer om den forskningsstudie som han genomför som doktorand vid Södertörns högskola. I studien tittar Robert på analsex genom mobilappen Grindr. Idag sker mer än 80 % av alla sexuella kontakter mellan män som har sex män i västvärlden genom Grindr och siffran ökar.

I Roberts studie deltar 33 personer i Sverige som har någon form av analsex. En del lever med hiv, medan andra inte gör det. Robert tittar bland annat på hur deltagarna förhåller sig till Grindr, möten och kroppen, hur de ser på njutning och andra känslor, hur de tänker kring om de får nobben, hur de ser på interaktionerna och hur de får till sexet genom Grindr. Under tolv veckors tid får alla deltagare skriva dagbok och upptäcka till exempel hur det blir om man har fyllt i att man är ”bottom” på Grindr och sedan träffar någon som man vill ”sätta på”, berättade Robert. Han förklarade att han är intresserad av hur appen, samhället och olika idéer påverkar vår praktik.

– Hur förhåller man sig till de här reglerna och ramarna som man har satt på Grindr, i och med att erotiska möten kan ske annorlunda [än planerat]?

Robert förklarade sedan vad han ser som ett av problemen med hur vi förstår sex. Han tog upp att vi har både biologiska, sociala/kulturella och psykologiska perspektiv på sex. Det mesta av forskningen är klinisk och rör kroppen, alltså det biologiska perspektivet, men Robert tänker sig att sex måste förstås som en sammansmältning av alla tre perspektiven. Som exempel tog han upp hur hiv förändrade hur man hade sex i slutet av 80-talet. Sex handlar alltså inte bara om kroppen, utan också om det sociala, kulturen och hur vi påverkas av idéer i samhället.

– Det sociala sätter sig i kroppen, konstaterade Robert.

 

Föreställningar om maskulint och feminint

Robert nämnde sedan att det finns mycket internethumor som handlar om stereotyper kring att vara ”top” eller ”bottom”. Man har sett att många i queervärlden plågas av de här idéerna om vem som får vara top eller bottom, hur kroppar ska se ut eller inte se ut, eller hur man ska vara feminin eller maskulin beroende på vilken position man ska ta, berättade Robert. Han betonade att inget av detta är något biologiskt naturligt, utan att det handlar om sociala normer.

Det är ganska välkänt inom forskningen att människor har de här föreställningarna, fortsatte Robert. Enligt forskningen upplever bottoms till exempel att det finns en skamning av att vara bottom eller att man görs mer ”tjejig” än vad man känner sig bekväm med. Han tillade att det också hämmar vad man vågar göra sexuellt.

Robert flikade dock in att man såklart kan leka och ha fetischer och individuella preferenser kring råmaskulinitet eller hyperfemininitet. Frågan gäller snarare hur man pratar i bögvärlden i stort och om man kan prata på ett sätt som inte trycker ner någon annan, förklarade Robert. Samtidigt ville han understryka att de individuella preferenserna inte heller uppstår ur tomma intet, utan att det handlar om inlärda beteenden i en kultur.

En åhörare lyfte att det i början av 90-talet var en grej att vara stolt över att vara bottom. Man kunde prata om att vara en ”power bottom” eller om att ”ta det som en man”. Robert svarade att även detta är något som han intresserar sig för i sin forskning. Till följd av att man är nedtryckt som bottom så tar man olika positioner, förklarade Robert, till exempel genom att säga att det är det manligaste man kan göra. Det är ett sätt att säga att man vill uppvärdera att vara bottom. En annan position är att säga ”so what, om jag är feminin får jag väl vara det”, beskrev Robert. Man kan skämta om det för att neutralisera det, konstaterade åhöraren, vilket Robert instämde i.

Han tillade att han i sin studie även tittar på vad analsex är för något. Det analsex man har är nämligen inte alltid penetrerande analsex. Till exempel finns det ganska många som är bottoms och som slickar röv, berättade Robert. Han intresserar sig bland annat för hur man ser på detta, om det räknas som att vara aktiv eller passiv och hur man kommunicerar om det.

– Om jag ser på dem som skriver dagbok i min studie, så tror jag att alla förhåller sig till rollerna, men inte utan problem. Flera har någon form av relation till rollen som inte är helt enkel och rak, sa Robert.

Som exempel tog han att det kan uppstå skillnader mellan vad man säger att man vill göra och hur det sedan blir, samt att man kanske har funnit sig i en roll i tjugo–trettio år och sedan vill ändra den.

– Jag tänker att människan är en väldigt komplex varelse. Jag tror på inte att det går att kategorisera allting.

Robert konstaterade att rollerna kan vara något positivt för vissa, till exempel om man vill ha en snabb ”hook-up” och därmed snabbt vill få veta om man är kompatibel med någon i stunden. Men för andra blir rollerna något ångestfyllt.

 

Normer om problematiskt sex idag

Robert återvände sedan till vad som uppfattas som problematiskt sex. Under de så kallade sexkrigen i USA på 80-talet, då vissa typer av sex och sexuella praktiker framställdes som mer problematiska än andra, tog den amerikanska kulturantropologen Gayle Rubin fram en cirkelformad modell. Modellen består av en inre cirkel med vad som ses som välsignat sex och en yttre cirkel med vad som ses som problematiskt sex. I cirkeln kan man utläsa att det var problematiskt att till exempel ha sex i parken i stället för hemma, eller med sexleksaker istället för med endast kroppar, berättade Robert. Fler exempel på problematiskt sex var sadomasochism, homosexuellt sex, sex i icke-gifta relationer, promiskuöst sex och sex utan fortplantning, mot betalning eller över generationsgränser.

Cirkelmodellen har diskuterats mycket och stora delar stämmer fortfarande, men ganska mycket har också ändrats, konstaterade Robert. Han berättade att man idag också har börjat fundera på hur synen skiljer sig till exempel beroende på om man är en vit bög eller en svart bög, vad olika samhällsklasser har för betydelse, samt hur man ser på cis och trans.

Robert bad sedan åhörarna att diskutera med varandra vad som ses som mest problematiskt i samhället idag. Att betala för sex, var ett av svaren som gavs.

– Jag tycker att det finns en stark nymoralism som har kommit de senaste tjugo åren som inte existerade alls när jag växte upp, sa en åhörare.

Robert höll delvis med åhöraren och menade att detta märks i sexualundervisningen i den svenska skolan.

– Jag tycker att det är bra att vi har infört samtycke som en del, men det har också tryckt undan njutning, sa han.

Njutning är mycket svårare att prata om när det gäller barn och ungdomar, vilket vi bland annat ser på de starka reaktioner som kan väckas när RFSU ger ut nytt material, menade Robert.

I aidskampanjerna på 80-talet var det väldigt mycket fokus på att reducera antalet partner, fortsatte Robert. Han menar att fokuset på att hålla igen och välja en partner har vuxit sig fast.

– Som till exempel, nu när du går och testar dig ska du på vissa ställen uppge hur många partner du har haft. Varför det?

Det finns en slags underliggande ton av att man inte ska leva ut för mycket, menade Robert. Det kan vara ekonomi som ligger bakom, reflekterade han, men underströk att han tror att det även handlar om en form av moralism.

 

Rädsla, minoritetsstress och mikroaggressioner

Robert gick sedan in på minoritetsstress. Om man lever med hiv, är en man som har sex med män, är trans eller på något sätt har analsex, så är man ofta i flera utsatta positioner, inledde Robert. Det i sig gör att man har en ökad risk för diskrimininering, utsatthet och våld, poängterade han.

– Det här kan man se på många olika sätt. Det är inte bara att man kan utsättas, utan det som [skapar] stress är att man vet att det kan komma. Det gör att man går runt och oroar sig. Man är rädd. Det kan vara att man är rädd för att komma ut, rädd för att berätta, och det i sig sätter sig i kroppen.

Rädslan leder till olika undvikanden, fortsatte Robert, till exempel att man undviker att träffa någon eller undviker att experimentera. Han berättade att detta är mycket vanligt bland queera personer överlag.

– När man kopplar minoritetsstressen till sex så påverkar det oss negativt. Vi vågar inte leva ut. Vi vågar inte ha det sexet vi vill ha. Vi reducerar oss.

Det här är en av förklaringsmodellerna som man kan använda för att förstå varför man till exempel ser ner på feminina uttryck hos bögar, fortsatte Robert. Stressen gör att man vill uppvärdera sig för att bli till normen – man vill bli till den här karlakarlen som har lite mer status, förklarade han.

Utsattheten kan komma till uttryck i så kallade mikroaggressioner från andra, fortsatte Robert. Det kan handla om kommentarer, fördomar eller skämtbilder om olika stereotyper. Om du möts av många sådana skämtbilder, upplever att det pratas på ett visst sätt eller blir bemött på ett visst sätt på till exempel Grindr, så leder det till att stress sätter sig i kroppen, förklarade Robert. Han fortsatte med att säga att det man möts av inte behöver vara hotfulla saker. Det kan även handla om exotifiering, att man blir till ”någonting annat” eller ”den andra”. Även det sätter sig i kroppen och gör att man inte känner sig hemma och lugn, påpekade Robert.

Detta påverkar även människor när de går till vården och gör att man inte berättar för vårdpersonal om analsex, fortsatte Robert. Väldigt många människor har analflikar, hemorrojder eller annat som de ser som väldigt privat eller skamligt och som de inte söker vård för, tillade han.

– I min dagboksstudie är det några som till exempel inte har problem med att testa sig, men de tar inte upp saker som rör utseende av röven. De tar inte upp saker som är kopplade till kroppen som känns skamliga. Så man går runt med kroppsångest och olika kroppsnojor, sa Robert och tillade att detta är ett jätteproblem.

En studie som kom för tre år sedan visade att homo- och bisexuella män i större utsträckning än heterosexuella män saknar intresse för sex, har svårare att få orgasm och har större oro vid sex, berättade Robert. Han påpekade att många kanske har en bild av att bögar ”bara knullar runt och det är jättegött”, men att bilden är mer komplex än så.

– Det är ganska många som har ångest och inte har en enkel relation till sex, sa Robert. För att man har också en bild av att allt är så enkelt och det är så enkelt att få knulla i bögvärlden, men så kanske det inte alltid är för alla.

 

Var befinner sig analsexforskningen?

Sammanfattningsvis finns det lite forskning om analsex och den som finns är ofta fragmenterad, konstaterade Robert. Som exempel tog han att en studie kan omfatta femtio frågor där endast en handlar om analsex. Många sexologer hör av sig till Robert med frågor om analsex eftersom det finns ganska lite skrivet jämfört med vaginalt sex. Det som finns skrivet är främst medicinskt, fortsatte Robert, och berättade att det har funnits mycket nojor framför allt kring könssjukdomar, men också kring vad som kan hända med kroppen om man har analsex.

– Många inom sjukvården går runt med sina idéer som är moralistiska och tänker att det här kommer att leda till att alla ändtarmar går sönder. Det finns ganska många sådana utspel genom åren av sjuksköterskor i Sverige som säger att det bara rasar in ungdomar med analsexskador, sa Robert och påpekade att detta inte stämmer när man tittar på statistiken.

Man har en rädsla för att analsex ska vara farligt, men istället för att fokusera på att prata ännu mer om glidmedel, att känna in varandra och att slappna av, så blir det till att vi måste stoppa analsex, sammanfattade Robert.

Det börjar komma mer och mer forskning om analsex och personer som lever med hiv, berättade Robert, men tillade att fokuset fortfarande ligger på att minska hivöverföring. Han påminde om att mest pengar ges till forskning som handlar om att minska samhällskostnader, vilket betyder att många som forskar om analsex är inriktade på rekommendationer för hiv- och STI-prevention. Majoriteten har också fokus på penetration med kuk, men analsex är så mycket mer än vad forskningen hittills visar, avslutade Robert.

 

”Våga experimentera”

Robert avrundade föreläsningen med ett citat på engelska av Jonathan A. Allan om vad som utmanar idéer om makt i en homofob kultur: ”the man who refuses his role and embraces his hole” (ungefär ”mannen som vägrar sin roll och omfamnar sitt hål”).

– Att våga ta sig an sin röv och sitt rövhål och våga experimentera lite mer, var budskapet som Robert ville att deltagarna skulle ta med sig.

Roberts forskning kommer att ges ut i bokform om ungefär tre år. Datainsamlingen i form av dagböckerna är klar och Robert har nu ett flertal hundra sidor dagboksanteckningar att gå igenom. Den som vill höra Robert berätta mer om sin forskning kan dock besöka någon av de föreläsningar som han regelbundet håller. Man kan även följa Roberts konto ”ass.ology” på Instagram.

 

Frågestund: Att träffas genom appar eller på klubb

Under frågestunden i slutet av föreläsningen lyfte en åhörare att en del personer inte gillar dejtingappar utan föredrar att träffas på lokal, men att det inte finns så många sådana ställen i Sverige. Andra tycker att det blivit lättare med apparna, menade åhöraren, eftersom de känner en trygghet bakom skärmen och kan ta initiativ som de inte hade vågat ta vid en bardisk.

Robert berättade att det i hans studie finns deltagare som både använder Grindr och besöker klubbar såsom SLM (fetischklubbar för män). En del upplever Grindr som både positivt och negativt. En del upplever att man gör olika när man ses genom appen jämfört med när man ses på klubb, medan andra inte gör det. Forskare som den brittiska queerteoretikern Tim Dean har argumenterat för att något har gått förlorat genom apparna och att det finns en skillnad i hur vi uppfattar, exotifierar och sexualiserar personer som vi möter i appen jämfört med på en klubb, men det finns också forskare som inte håller med och som anser att de föregående forskarna tillhör en teknikfientlig äldre generation, berättade Robert.

Robert förklarade att han är intresserad av hur vi gör med kroppen digitalt och fysiskt, eftersom de som vill träffa någon genom en app behöver framställa sin kropp i appen och sedan handskas med hur de har framställt kroppen när man möts.

– Eller vad händer om jag kåtchattar med någon och säger ”jag ska fista dig, jag ska det och det och det” och sedan så träffas man och så kanske man inte är så kinky. Vad händer där? Vad händer mellan hur vi pratar om sex och hur vi sedan har sexet?

En annan åhörare kommenterade att personlighet kan vara viktigare än utseende för att man ska känna sig attraherad och trygg – att sexet behöver mer än bara utseende. Samma åhörare undrade även hur responsen på Roberts föreläsningar brukar vara bland heterosexuella. Robert svarade att heterosexuella brukar ha andra frågor om analsex än queerpersoner. När han håller öppna föreläsningar för en större grupp så är det många som inte har testat någonting med analsex alls som ställer frågor, berättade Robert.

 

Workshop: Att lyssna och dela med sig

Efter föreläsningen höll Robert i en workshop med deltagarna. Som sexolog tror Robert inte på att tala om för människor vad de ska göra för att ha bra sex, eftersom vi alla är så olika. Bra sex kommer istället ur kommunikation och interaktion – känslan av att den andra personen ser en och lyssnar på en, förklarade han. Deltagarna fick därför börja med en kommunikationsövning i par, där den ena i paret skulle fråga den andra hur hens dag hade varit, lyssna uppmärksamt och ställa följdfrågor för att ta reda på mer, men inte prata om sig själv. Därefter bytte personerna roller.

Nästa övning gick ut på att blunda, visualisera ”en bra knullupplevelse” och känna efter hur det känns i kroppen. Robert uppmanade deltagarna att bära med sig bilden. Kroppen är med i allt, och när man har bra sex mår även hjärnan bra, förklarade han. Deltagarna fick sedan diskutera när det är lätt att prata om sex och när det är svårt.

Den tredje övningen handlade om att prata i smågrupper om vad man är nöjd med i sitt sexliv. Robert uppmanade deltagarna att tänka på vad man delar – att inte säga något man ångrar, men inte heller känna skam. Han uppmanade också deltagarna att våga ställa följdfrågor och visa intresse för varandra.

I den avslutande övningen stannade deltagarna kvar i samma smågrupper och pratade om vad man är missnöjd med när det gäller sexlivet och kroppen och som kanske hindrar en. Övningen handlar inte om att älta, utan om vad man vill släppa taget om, förklarade Robert.

Workshoppen avslutades med att alla fick berätta hur det kändes att dela med sig om sin sexualitet och sitt sexliv inför de andra deltagarna.

 

Text: Lian Delin

 

Roberts boktips

Jack Morin. Anal Pleasure and Health: A Guide for Men, Women and Couples.

Jean-Luc Hennig. Stjärtens historia.

Leo Bersani. Is the Rectum a Grave? And Other Essays.

 

 

 

Vad är chemsex?

Chemsex, eller kemsex, innebär att man tar droger för att på något sätt förhöja upplevelsen i samband med sex. Posithiva Gruppen, RFSL Stockholm och Noaks Ark Stockholm arrangerade i början av oktober en föreläsning om ämnet. Föreläsare var Emil Briones Ahlén, kurator vid Sexperternas chemsexmottagning hos RFSL Stockholm.

Sexperterna arbetar med sexuell hälsa för män och transpersoner som har sex med män. Droganvändning är inget nytt inom gaycommunityn, men på senare år har man sett en ökande förekomst av just chemsex. Under föreläsningen pratade Emil bland annat om sociala faktorer och hur man kan minska risker i samband med chemsex, samt om överdoser, övergrepp och vilket stöd som finns för den som behöver det.

 

Skillnad mellan nolltolerans och skadereduktion
Emil inledde med att förklara att RFSL jobbar utifrån en princip om ”harm reduction” (skadereduktion eller skademinimering på svenska) i så gott som allt sitt arbete. Det innebär att RFSL pratar om droger utifrån hälsa och inte utifrån om vad som är bra eller dåligt, lagligt eller olagligt.

– Harm reduction handlar om att man ska få rätt till hjälp och stöd utan några typer av krav och utan att man ska bli diskriminerad eller på annat sätt dåligt behandlad, sa Emil.

I Sverige har man gått långt när det gäller kriminalisering av droger, beskrev Emil. Även att använda droger är olagligt. Emil berättade att Sverige har högst dödlighet i EU bland personer som använder heroin. Sverige gör inte heller någon skillnad mellan så kallade ”soft drugs”, som exempelvis cannabis, och så kallade ”hard drugs”, som exempelvis heroin. Enligt EMIS-studien (https://www.emis-project.eu/) som genomförts i EU har svenska män som har sex med män en lägre användning av droger än samma grupp i andra EU-länder, så den svenska drogpolicyn kan ha en viss effekt på användning, konstaterade Emil.

Emil visade sedan ett diagram från vetenskapliga tidskriften The Lancet över olika drogers skadliga effekter, dels på användaren själv, dels på andra i samhället. Den farligaste drogen enligt diagrammet var alkohol, följt av heroin. Bland de minst farliga drogerna i diagrammet fanns svamp, LSD och ecstasy.

– Oftast så är det alkohol som toppar de här listorna, sa Emil.

Sverige har nolltolerans mot droger. Emil beskrev att det ofta pratas om en konflikt mellan nolltolerans och skadereduktion. Själv anser han att det borde vara möjligt att ha båda tankarna i huvudet samtidigt.

Inom nolltolerans ligger fokus på att få människor att sluta med droger, begrepp som ”missbrukare” används och man har ett repressivt förhållningsätt där man använder kriminalisering för att skapa en signalpolitik, beskrev Emil. Inom skadereduktion är det istället fokus på individens hälsa, man pratar om ”brukare”, ”användare” eller ”person som använder droger” och en rad metoder med olika mål som är kopplade till hälsa används. Ett svenskt exempel på skadereduktion är Systembolaget, förklarade Emil. Andra exempel kan vara injektionsrum, vilket innebär att man kan ta droger på en plats där det finns vårdpersonal tillgänglig, och möjlighet att testa drogen man använder för att veta vad det är man tar.

 

Vad är chemsex?
Rent akademiskt innefattar begreppet ”chemsex” att man tar ett rusmedel för att förhöja eller förlänga sexet, förklarade Emil. Om man till exempel tar droger på ett rejv och därefter hamnar på en efterfest och har sex, så är det inte chemsex enligt den akademiska definitionen. För att komma till Sexperternas chemsexmottagning finns det dock inget krav på att passa in i akademiska definitionen av chemsex.

– Vi tar emot klienter som har funderingar kring droger, sa Emil. Det behöver inte ens vara så att man har egen erfarenhet av droger.

Emil betonade att män som har chemsex är i olika åldrar och har många olika bakgrunder. I Sverige förekommer chemsex oftast på hemmafester där man träffar folk som man känner till och litar på, men i andra länder kan det vara vanligt att träffas på en sauna eller en sexklubb. Emil berättade att chemsex även förekommer på svenska sexklubbar, men att det inte hör till det vanligaste. Han beskrev att en del kan gå in och ut ur chemsexmiljön utan att det får några konsekvenser, medan det för andra kan få mycket svåra konsekvenser.

 

Förändring i användningen av droger
Emil berättade att det har skett en förändring i droganvändningen bland män som har sex med män, både i vad man använder för droger och i hur man använder dem. Förändringen syns både i Sverige och i övriga Europa. Tidigare var det vanligare med sociala droger som kokain och ecstasy, men idag är det vanligare med typiska chemsexdroger som metamfetamin och GHB/GBL.

– Går man ut på Grindr en fredagskväll så tror jag att de flesta har stött på fenomenet att folk signalerar att man är intresserad av chemsex, vilket exempelvis kan göras med vissa emojis eller förkortningar som ”H&H” för ”high and horny” eller ”PnP” för ”party and play”, sa Emil.

Man pratar inte heller om att man injicerar droger, utan om att man ”slammar” droger. ”Slamming” är ett uttryck som kommer från England i mitten av 2010-talet och som blivit vanligt inom chemsexvärlden, berättade Emil.

Men hur vanligt är egentligen chemsex i Sverige? Emil återvände till EMIS-studien som genomförts bland män som har sex med män i EU. Där frågade man inte uttryckligen om chemsex, men man ställde frågor kring om man hade tagit en stimulerande drog för att förhöja eller förlänga sexet. Av de som hade tagit en stimulerande drog var det 32 % som hade gjort det för att göra sexet mer intensivt, vilket motsvarande 9 % av alla deltagare som var med i studien. Tittade man på både alkohol och droger så var användningen betydligt vanligare, berättade Emil.

 

Önskade effekter av chemsex
Emil nämnde själv att det är svårt att hålla en balans när man pratar om chemsex, eftersom det är lätt att hamna i att antingen glorifiera eller moralisera kring fenomenet.

– Det som är viktigt att komma ihåg, oavsett vad man tycker om droger och chemsex, är att de allra flesta gör det för att de vill förhöja sexet. De vill uppnå mer njutning och chemsex kan vara en nyckel till att ha bra sex, sa Emil.

Som källa för detta hänvisade han till ”The Chemsex Study” från 2015, som är den första stora vetenskapliga undersökningen av chemsex. Emil underströk att det finns betydligt mer aktuella studier som visar på samma resultat, men att ”The Chemsex Study” fortfarande håller. Enligt studien kunde en annan önskad effekt av chemsex vara ökad lust vilket var vanligt framför allt bland äldre personer. För lusten kan droger som metamfetamin och GHB inledningsvis vara bra, berättade Emil, men håller man på mycket kan effekten snarare bli tvärtom. Då kan användaren behöva kombinera drogen med andra preparat såsom Viagra.

Fler önskade effekter av chemsex var enligt studien att kunna ha längre sessioner och fler partners, till exempel genom att kunna hålla på längre innan man kommer eller att kunna fortsätta snabbt efter att man kommit. Många uppgav också att droger förändrade upplevd attraktion, så att man kunde ha sex med fler partners som man kanske inte skulle ha haft sex med utan droger. Emil påpekade att detta kan vara både positivt och negativt, eftersom något som känns bra i stunden kanske känns fel efteråt.

Minskade hämningar var ytterligare en önskad effekt, eftersom drogerna kan leda till att man vågar ta ut svängarna och testa nya saker. Emil berättade att chemsex ofta beskrivs som ett mer äventyrligt sex än sex utan droger.

Det var även mycket vanligt att prata om en ökad känsla av intimitet och närvaro, vilket Emil berättade att han även känner igen från stödsamtal han som haft. Majoriteten av deltagarna i studien längtade efter intimitet och en varaktig relation.

– Det behöver inte betyda en monogam parrelation, men de längtade i alla fall efter den här närheten, sa Emil.

Droger kan också hjälpa den som vill stärka självförtroendet, har en negativ kroppsuppfattning eller tycker att det är svårt att träffa folk. Slutligen kan droger vara muskelavslappnande, vilket kan underlätta vissa sexuella praktiker såsom fisting (sex där man för in en hand i analen eller slidan), förklarade Emil.

 

De oönskade effekterna
Emil pratade därefter om oönskade effekter av chemsex. Han inledde med upplevelsen av att ”komma ned”, vilket är drogernas motsvarighet till alkoholens bakfylla. ”Suicide Tuesday” är ett uttryck som används framför allt om droger som påverkar serotoninsystemet, berättade Emil.

En annan oönskad effekt av chemsex är överdoser, vilket främst gäller GHB/GBL. Övergrepp är inte heller helt ovanligt, men de som blivit utsatta för övergrepp pratar sällan om det, påpekade Emil.

– Man tänker kanske att chemsexvärlden är mer av en gråskala, att har man gett sig in i den så får man tåla det och att man kanske får räkna med att skit händer, sa han och tillade att det är viktigt att förmedla att det är okej att prata om övergrepp.

En annan oönskad effekt är beroende, både fysiskt och psykiskt. Emil berättade att både GHB och metamfetamin är beroendeframkallande. Man kan även få problem med att ha sex nykter. Har man haft mycket sex på droger så kan det vara svårt att gå tillbaka till ett sexliv som fungerar utan droger, förklarade Emil.

Chemsex kan även få sociala konsekvenser genom att man börjar prioritera chemsex och droger mer än andra saker. Emil beskrev att en sådan förändring kan gå snabbt. Man kan gå från att ha en trygghet omkring sig med bostad, jobb och vänner till att någon av bitarna faller bort. Kanske blir man av med jobbet eller lämnad av en partner. Detta kan i sin tur leda till att man börjar prioritera chemsex och droger framför annat.

Andra oönskade effekter handlar om fysisk och psykisk ohälsa. Fysiskt handlar det oftast om viktnedgång, vilket även kan vara en önskad effekt. Emil berättade att många kan dra sig för att sluta med droger efter att ha fått komplimanger för att de gått ner i vikt. Det kan även handla om skador i nässlemhinnan om man snortar (drar in droger genom näsan) eller dålig tandhälsa om man har använt mycket metamfetamin. Psykisk ohälsa handlar framför allt om depression, ångest, paranoia och panikattacker. Slutligen kan många droger i sig själva orsaka förvirring, illamående och förlorad perceptionsförmåga, särskilt om man använt dem länge eller tagit höga doser, berättade Emil.

 

Narrativ kring beroendevården får konsekvenser
Emil gick därefter över till att prata om föreställningar kring droganvändning och beroendevården. Han förklarade att det ofta finns en berättelse, ett narrativ, kring beroendevården och vem den är till för. Enligt narrativet är vården till för personen som befinner sig i stor social utsatthet – inte för de som har jobb och bostad, men som upplever att deras droganvändning börjar ta över. Han poängterar att bilden av hur vården fungerar inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten, men att den ändå får konsekvenser för personer som eventuellt vill söka vård leder. Bilden leder även till stigma, menar Emil.

– Även om män som har sex med män inte är främmande för droger så har vi kanske inte varit i kontakt med beroendevården på samma sätt som andra grupper historiskt, sa Emil.

Det behöver inte handla om att män som har sex med män tror att de är bättre än andra, underströk Emil. Istället kan det handla om att man inte vill ta upp någons tid. Emil berättade om en person som dök upp när han hade drop-in på mottagningen och som nästan bad om ursäkt för att han kommit. I början av samtalet betonade personen flera gånger att han kunde vänta och återkomma senare om det var så att det fanns andra som väntade på att få prata med Emil. När samtalet väl kom igång visade det sig dock att personen hade använt droger länge och mådde mycket dåligt, men hade jobb och bostad och tyckte inte att situationen var ett tillräckligt stort problem.

– Tittar man på den här personen som tyckte att det var ganska höga trösklar för att komma till mig, där det enda kravet är att man ska ha funderingar kring droger, och som kände att han inte ska ta upp min tid, så kan man fundera kring vad som krävs för att ta kontakt med beroendevården, sa Emil.

 

Samspelet mellan drog, individ och miljö
Emil presenterade en modell som förklarar varför vissa personer kan ta droger utan problem, medan andra inte kan göra det. Modellen publicerades ursprungligen av Norman Zinberg 1984 och kallas för ”Drug, Set, and Setting”. Den svenska versionen kallas för ”drog, individ och miljö”.

– För att förstå hur droger, eller rus, påverkar oss, så behöver man titta på fler aspekter än bara drogens biokemiska effekter, sa Emil.

När man följer modellen tittar man till att börja med på vilken drog det handlar om, hur mycket personen tar och hur ofta, samt om användningen är laglig. Sedan tittar man på personens psykiska och fysiska hälsa, vilken kultur den lever i eller har med sig, vilken fas i förändringscirkeln (en modell inom psykologi) som den befinner sig i, samt om det är det första gången personen använder drogen eller om det rör sig om ett långvarigt bruk. Slutligen tittar man på i vilken miljö personen använder drogen. Här ingår vilka personen är med, om personen är stressad, hur starkt personens sociala stödsystem är, samt personens egen upplevelse av varför den använder drogen – om den tänker att det handlar om fest eller om ett missbruk.

Emil tog alkohol som exempel.

– Det enda vi egentligen vet om alkohol och vad det har för effekter är att om man använder mycket så kan man få motoriska problem och bli illamående, sa Emil. Allt det andra vi upplever, som att man blir glad eller ledsen, eller att man blir partysugen eller att man vill gå och lägga sig – det beror på de här andra sakerna.

Han jämförde bilden av en student som har druckit och festat loss i två veckor med bilden av en ensamstående mamma som har druckit i två veckor. Kombinationen av drog, individ och miljö förklarar varför alkohol får olika effekter på olika människor.

 

En förklaring till ökningen av chemsex bland msm
2005 stod de klassiska chemsexdrogerna GHB, metamfetamin och mefedron för tre procent av all droganvändning bland msm i England. 2012 stod samma droger för 85 procent av all användning. Emil beskrev hur ”drog, individ och miljö”-modellen även kan förklara varför chemsex fått fäste i gaycommunityn. Vad gäller drogdelen så är droganvändning i sig inget nytt för målgruppen. Vad gäller individdelen så beskrev han att man kan betrakta hivepidemin som ett kollektivt trauma för gaycommunityn, vilket har påverkat den psykiska och fysiska hälsan.

– Många har växt upp med att det sex vi har är farligt och kopplat till infektion och sjukdom.

Även prevention kan upplevas som komplicerat. Det har länge varit mycket som ska avhandlas innan man ska ha sex, beskrev Emil, till exempel om man står på PrEP eller har omätbara virusnivåer. Han konstaterade att det inte är särskilt sexigt att behöva börja med att utbilda den man ska ha sex med. Om man lever med hiv kan chemsexvärlden däremot fungera som ett rum där man slipper dömande och stigma.

När det kommer till miljödelen så pekade Emil framför allt på de appar som till stor del har ersatt de fysiska cruisingplatserna. Han beskrev det som i grunden positivt att det både går att hitta många sexpartners och att hitta dem snabbt, men att det också har lett till en slags ”kommersialisering av bögsex”. Inom vissa grupper har det skapats ett hårdare dejtingklimat, och det kan vara svårt att snabbt definiera sina emotionella och sexuella behov med några få tecken i en app.

 

Hälsoutmaningar med chemsex
Det finns ett flertal hälsoutmaningar inom olika områden som är kopplade till chemsex. Emil gick igenom några av dessa. Chemsex är till att börja med associerat med ett högt antal partners, ofta i relation till hemmafester som kan pågå i flera dygn. Det kan bland annat innebära en ökad risk för sexuellt överförbara infektioner. Det finns en koppling mellan metamfetamin och ökat risktagande såsom kondomlöst sex. ”Chasing the dragon” är ett begrepp som handlar om att man hela tiden vill ha ut något mer och hänger samman med att man använder metamfetamin, berättade Emil.

– Man vill ha större kukar, fler kukar, man testar olika typer av fetischer och utsätter sig i och med det för större risker.

En sådan risk kan till exempel vara hårt sex som leder till blödningar, vilket gör att olika infektioner lättare kan överföras. Samma risk gäller vid användning av ketamin, som kan minska smärtkänsligheten.

En annan hälsoutmaning hänger ihop med slamming (injicering). Att dela sprutor innebär en risk för överföring av bland annat hiv. Emil berättade att forskningen är överens om att både välbehandlad hiv och PrEP ger ett ganska gott skydd även vid delade injektionssprutor. Det finns dock inga uppdaterade riktlinjer kring detta, så lever man med hiv får man inte dela sprutor eller blandningskopp.

I relation till slamming menar Emil att det kanske är viktigare att prata om andra infektioner än hiv. Han hänvisade till överläkare Finn Filén på Venhälsan, som brukar prata om hepatit C och hepatit B, men även om bakterier i blodet som kan leda till hjärtklaffsinfektioner (endokardit).

En annan utmaning är att överdoser på GHB/GBL är mycket vanliga.

– Man ska aldrig shotta ur korken[på GHB-flaskan], utan mäta upp med pipett. Vi har GHB-pipetter som vi delar ut, som är som vanliga plastsprutor där man tydligt ser mängden. Det är en otroligt liten skillnad på överdos och önskad effekt, sa Emil.

Emil och Sexperterna brukar även påminna om att hålla koll på tidsintervallerna. GHB/GBL fungerar som alkohol, har man börjat så vill man ofta ha mer och det är lätt att tappa tidsuppfattningen. De flesta använder mobilen som hjälp, antingen genom att sätta ett larm eller genom att ta en skärmbild så att de kan gå tillbaka och se klockslaget för den senaste dosen, berättade Emil.

En annan hälsoutmaning är riskerna med överdoser vid så kallade cam sessions. Fenomenet har funnits en tid, men blev stort under pandemin, framför allt i länder där man inte kunde träffas på riktigt. Det går ut på att man har chemsex med andra personer digitalt genom att sitta i videomöten och ”edga”, det vill säga dra ut på orgasm så länge som möjligt, förklarade Emil. Om man överdoserar under en cam session är det svårt för andra att hjälpa en, särskilt eftersom man vanligen inte skriver ut någon information om var man befinner sig.

En ökad risk för sexuella övergrepp vid användning av GHB är inte ovanligt, särskilt på fester där mycket händer. Det kan handla om att man utnyttjar någon som använt GHB och förlorat omdömet eller medvetandet. Emil berättade att det även finns exempel på när personer medvetet har använt GHB för att göra någon medvetslös. Att överdosera på ketamin kan också innebära en ökad risk för sexuella övergrepp. Även metamfetamin ökar risken, eftersom ruset kan göra att man blir dålig på att läsa av hur andra vill ha det. Emil förtydligade dock att sexuella övergrepp inte är något som endast sker i chemsexsammanhang, utan något som förekommer i alla delar av gaycommunityn.

– Om man befinner sig i kontexter där det förekommer sex, så ska man våga säga till om det är någon man ser som inte mår bra eller avbryta om någonting känns fel, sa Emil.

 

Psykosociala aspekter
Emil kom därefter in på de psykosociala aspekterna av chemsex. Chemsex kan både orsaka och användas för att hantera ohälsa, vilket gör det viktigt att prata om bakgrundsfaktorer, förklarade Emil. Om man använder droger ibland, för att förhöja ett sexliv som i grunden är bra, kanske risken att det blir destruktivt är mindre än om man använder droger för att överhuvudtaget få tillgång till sex. I det senare alternativet så finns det en större risk att man använder droger oftare och att man utvecklar ett skadligt bruk.

På Sexperternas mottagning pratar man mycket om droger, men framför allt ligger fokus på att identifiera anledningarna till att man använder dem. Om en person till exempel vill sluta använda droger så är det viktigt att identifiera och prata om bakgrundsfaktorerna för att lyckas uppnå en hållbar förändring, förklarade Emil. Det är också viktigt att ta itu med sexologiska frågeställningar, vilket Emil anser borde vara vanligare generellt i beroendevården. Han tog upp att en vanlig orsak till återfall bland personer som använt amfetamin är att man inte har pratat om att sexlivet förändras. Emil anser att det i Sverige kan bli för mycket fokus på att prata om drogen i sig. Det kan leda till att när personen ifråga slutar använda drogen, så har den ändå kvar sin intimitetslängtan, sina orostankar eller sin ångest som den inte har fått prata om.

 

Särskilda utmaningar i Sverige
Emil fick frågan om han ser stor skillnad mellan länder med olika lagstiftning kring droger. Emil svarade att den stora skillnaden kanske är att folk är räddare i länder såsom Sverige där det är olagligt att ha droger i kroppen. Han beskrev att rädsla påverkar både hur man agerar och ruset i sig. Om man tar droger i en otrygg kontext där det blir en risk varje gång man tar kontakt med någon, så har man kanske inte samma möjligheter att välja vem man ska ta med och ha sex med, förklarade Emil. Kanske blir det första bästa för att minimera risken.

Ett annat problem är vid överdoser. Emil berättade att det är mer regel än undantag att polisen kommer när någon har tagit en överdos och man ringer 112, särskilt om man berättar att det rör sig om en överdos. Han menar att det är problematiskt både att polisen kommer och att man avstår från att ringa av rädsla för att polisen ska komma. En del är rädda för att personen som överdoserat ska åka fast, men liv är viktigare än att det eventuellt blir någon konsekvens av att polisen kommer, underströk Emil. Det har också förekommit att personer bärs ut från fester i vinterkyla innan man ringer 112 för att man inte vill få in polisen på festen, berättade han. När ambulansen kommer vet ingen heller vad personen har tagit, vilket gör det svårt att sätta in rätt åtgärder för att hjälpa personen.

 

Svårt att veta vad droger innehåller
I Stockholm finns just nu ett utbrett problem med att fentantyl blandas in i andra droger. Fentanyl är en mycket stark syntetisk opioid som används på sjukhus när andra typer av smärtlindring inte fungerar längre. Det finns dock fentanylteststickor som man kan använda för att testa om det finns fentanyl i drogen, berättade Emil. Dessa kan man få från Chemsexmottagningen och från brukarföreningar.

– Det är skrämmande många av mina klienter som har kommit tillbaka och sagt att det var fentanyl i drogen, sa Emil.

För den som vill hålla koll tipsade han om att följa Stockholms brukarförening, som publicerar varningsinformation på Instagramkontot ”Drogvarningar”. Han tipsade även om att ha Naloxon tillgängligt. Naloxon är ett preparat som häver effekten av opioider genom att sätta sig på opioidreceptorerna i hjärnan och blockera dem. Det är helt ofarligt och tar man Naloxon utan att ha tagit opioider så händer ingenting, förklarade Emil. Med tanke på att det just nu är så många droger som är utblandade med Fentanyl så anser Emil att Naloxon bör ges vid alla överdoser. Naloxon är dock svårt att få tag på i Sverige och skrivs vanligen bara ut till personer som använder opioider.

– Jag vet personer som har gått till läkare och sagt att de själva använder till exempel heroin för att de ska få Naloxon, så att de kan hjälpa en partner eller en kompis som använder, sa Emil. Det blir också problematiskt, för då står det sedan i deras journal att de använder heroin. Så behöver de kanske något preparat längre fram, men då får de inte det, eftersom de anses ha en beroendepersonlighet.

En åhörare undrade hur man mer i allmänhet kan testa vad droger innehåller. Emil konstaterade att många storstäder i andra länder erbjuder testning av droger, men att det inte finns i Stockholm.

 

Information, stöd och tips
Avslutningsvis tipsade Emil om olika resurser som finns att tillgå för den som har funderingar kring droger, känner oro för någon eller arbetar med personer som använder droger. På Sexperternas webbplats finns till att börja med information om skadereduktion, droger och vart man kan vända sig om man vill ha stöd.

– Tyvärr är många stödinsatser gruppbaserade och sitter man i en grupp med majoriteten heteros och inte känner att det är ett säkert rum, så vill man kanske inte öppna upp om sin sexualitet eller att varför man använder droger, sa Emil.

Sexperternas chemsexmottagning finns på Södermalm i Stockholm och har öppet måndag till fredag. På mottagningen arbetar socionomer med sexologisk kunskap samt kunskap om chemsex. Man kan vända sig till mottagningen om man har funderingar kring droger eller om man känner oro för sig själv eller en kompis eller partner. Mottagningen kan hjälpa till om man vill sluta, ta mindre droger, ta en paus eller göra användningen säkrare.

– Vi utgår alltid från vad klienten vill, sa Emil. Vi tvingar inte någon att göra någonting. Man får vara anonym och det är gratis.

Mottagningen kan även hjälpa till med kontakt med myndigheter, sjukvård och beroendevård. Det går att komma i kontakt med mottagningen bland annat via mejl, telefon, sociala medier och webbplatsen sexperterna.org/chemsex.

I somras gav mottagningen ut en gratis bok, som inom kort även kommer att gå att ladda ner från Sexperternas webbplats. Boken innehåller erfarenheter från de tre första åren av arbete, chemsexkunskap och den metod som mottagningen tagit fram.

– Vi jobbar ganska likt andra i Europa, men har kanske ett större fokus på sexologiska frågeställningar i våra samtal, sa Emil.

Emil tipsade även om David Stuart och 56 Dean Street som har internetbaserade verktyg för självhjälp och samtal. Dessa går att hitta på www.davidstuart.org/care-plan och www.dean.st/tools.

Emil rekommenderade också webbplatsen HIV Drug Interactions (www.hiv-druginteractions.org) där det går att kontrollera interaktioner mellan hiv-läkemedel och illegala substanser. På webbplatsen kan man skriva in vilka hivmediciner man tar och vilka preparat man undrar över och få information om eventuella interaktioner.

– Vi vet att personer som lever med hiv är en överrepresenterad grupp inom chemsex och vi vet också att överdoser är vanligare bland personer som lever med hiv, sa Emil. Det beror sannolikt på interaktionerna mellan olika preparat och hivläkemedel.

Emil avslutade med några tips som främst vänder sig till yrkesverksamma, men som även kan vara användbara för den som till exempel har vänner som använder droger. Han inledde med att uppmana till att våga ställa frågor och att ställa dem på ett ickedömande sätt. Det är viktigt att låta personen själv definiera vad som är problematiskt eller inte, att skapa en trygg miljö och att fundera på sina egna fördomar för att möjliggöra ett konstruktivt samtal.

Emil underströk också vikten av ett ickedömande språk. Man bör i så stor grad möjligt försöka ha koll på och spegla språket som personen själv använder. Att sitta och fråga personen vad ord som Tina, slamming och G betyder skapar inte någon bra allians med personen, förklarade Emil. Han avrådde också från att använda ord som ”missbrukare”.

Emil uppmuntrade till att vara nyfiken och fråga personen vad som är positivt och vad som är negativt med droganvändningen. Det behöver inte vara så att personen tycker att användningen är problematisk just nu, förklarade Emil, men om den blir problematisk längre fram, så kanske personen väljer att komma tillbaka till den här kuratorn eller vännen och prata om det.

 

Text: Lian Delin

 

Vanliga droger inom chemsex 

Källa: Emil Briones Ahlén/RFSL Stockholm

GHB/GBL
GHB och GBL står för gamma-hydroxibutansyra respektive gamma-butyrolakton och är vanligen en vätska som dricks. GBL, som just nu är det som är mest vanligt i Stockholm, är ett förstadium till GHB och omvandlas till GHB i kroppen. GHB kan även kallas för G och har en varaktighet på 1,5–2,5 timmar. Hur man påverkas beror dock både på dagsform, styrka, dos och på hur länge man hållit på.

GHB är en nedåtdrog och verkar alltså lugnande. Det man vill åt med GHB är att bli kåt, förlänga eller förstärka lusten, få en muskelavslappnande effekt, minska hämningar samt öka eller justera effekten av andra droger. Oönskade effekter av GHB är minnesförlust, klumpighet och dåsighet. Det kan även vara en utmaning med nyktert sex om man har använt drogen länge.

GHB är fysiskt beroendeframkallande. Om man har använt GHB dagligen i ett antal veckor eller mer, så är det ytterst viktigt att man trappar ner gradvis eller tar hjälp av beroendevården med avgiftning. Det finns annars risk för ett tillstånd som liknar delirium tremens (ett tillstånd som kan uppstå om man slutar tvärt med alkohol efter att ha druckit mycket) och som kan vara dödligt. Bor man i Stockholm och känner abstinenssymptom efter att man har slutat så rekommenderar Emil att man åker in till BAS, Beroendeakuten Stockholm.

Att överdosera på GHB kallas för ”G-hole” eller ”G-sleep”, vilket betecknar ett narkosliknande tillstånd. Det kan gå så långt att man slutar andas och dör. Om någon har överdoserat på GHB/GBL ska man därför försöka hålla personen vaken och ringa ambulans. På samma sätt som det med alkohol kan vara svårt att sluta dricka efter första drinken, kan det vara svårt att inte ta mer GHB efter att man tagit en dos. Det kan också vara svårt att hålla reda på när man tog den senaste dosen. Doseringsintervallet är individuellt, men man ska alltid vänta minst en timme innan man tar nästa dos. En annan viktig aspekt av dosering är att en dos plus en till dos av GHB inte motsvarar två doser, utan tre, vilket ökar risken för överdos.

 

Metamfetamin
Metamfetamin kan även kallas för Tina, crystal meth eller Ice. I dejtingappar förekommer ibland stavningar som ”parTy” med stort T (för ”Tina”) för att signalera att man gillar chemsex. Metamfetamin kan rökas, snortas, slammas (injiceras) eller tas rektalt och varaktigheten är 8–24 timmar. Det man vill få ut av metamfetamin är ökad lust, en euforisk känsla, ökat självförtroende, minskad smärtkänsla och minskade hämningar.

Oönskade effekter av metamfetamin är sömnproblem, vilka kan bli svåra ett par veckor efter att man har slutat och leda till att man börjar använda drogen igen. Om man jobbar med personer som använt metamfetamin kan det vara bra att informera om att sömnproblem kan uppstå och att man kan få hjälp från vården. Andra oönskade effekter är minskad aptit med viktnedgång som följd, oregelbundna hjärtslag, att man känner sig låg när man ”kommer ner”, samt paranoia. Det senare kan vara särskilt vanligt om man hållit på länge. Metamfetamin ökar toleransen för GHB, vilket kan leda till att man tar mer GHB.

 

Ketamin
Ketamin kan även kallas för K, Special K eller Keta. Det är oftast ett vitt pulver, men finns även som tabletter och i vätskeform. Varaktigheten är ungefär en halvtimme och ruset kan beskrivas som att man separerar huvudet och tankarna från den fysiska kroppen. Ketamin är i grunden ett bedövningsmedel. Det fungerar muskelavslappnande och avdomnande, vilket kan underlätta sexpraktiker såsom fisting. Det kan även förhöja njutning.

Att överdosera på ketamin kan göra det svårt att tala och svälja, samt orsaka förvirring. Tillståndet kallas för ”K-hole” och kan vara mycket obehagligt. Om man träffar på någon som tagit för mycket ketamin ska man därför lugna personen och ta den till en plats som är stillsam. Andra oönskade effekter av ketamin är panikångest, depression och självmordstankar, samt kort- och långsiktig minnesförlust. Ketamin kan även skada lever och njurar, och det finns forskning som visar att urinblåsan kan ta stryk, vilket på lång sikt kan leda till inkontinens. Ketamin ska aldrig blandas med andra nedåtdroger, såsom alkohol eller GHB/GBL.

 

Mefedron
Mefedron är en mycket vanlig chemsexdrog i andra länder, men inte i Sverige. Det är en syntetiskt framställd uppåtdrog som beskrivs som en blandning av amfetamin, MDMA och kokain. Andra namn är Meow meow, 4-MMC, krabba, kräfta och räka. Mefedron är ett vitt pulver som kan snortas, slammas (injiceras), sväljas eller tas rektalt. De önskade effekterna är ökad självkänsla, energi, eufori och koncentrationsförmåga. Ruset avtar snabbt och de besvär som kan uppstå när drogen går ur kroppen kan upplevas som mycket jobbiga. Mefedron är beroendeframkallande och sömnsvårigheter är en vanlig effekt.

 

Poppers och Viagra
Varken poppers eller Viagra är droger, men båda används ofta i samband med chemsex.

Poppers, eller amylnitrit, är vanligt förekommande inom gaycommunityn och har använts sedan 70-talet. Det är oftast en vätska som inhaleras och som ger ett snabbt rus som varar i en halv till en minut. Poppers är lagligt att konsumera, men inte att sälja eller köpa. Det man vill uppnå med användningen är en mer intensiv orgasm, avslappning och/eller ökat blodflöde i kroppen. Poppers får blodkärlen att expandera, vilket ger en varm känsla och många upplever en större lust. Oönskade effekter är huvudvärk, bröstsmärtor och näsblod. Det kan också bli svårt att behålla ståndet. Man kan uppleva illamående, svimningskänslor och blodtrycksfall.

Poppers ska inte blandas med Viagra eftersom båda sänker blodtrycket, vilket kan leda till medvetslöshet, stroke eller hjärtproblem. Man ska också undvika att få vätskan på huden, eftersom den kan ha en frätande effekt och lämna röda märken. Får man vätskan på huden ska man tvätta av den snabbt och får man vätskan i ögonen ska man söka vård. Poppers ska absolut inte drickas.

Viagra finns som tabletter och ökar blodflödet till penis, vilket leder till erektion. Viagra bör inte blandas med droger som höjer eller sänker blodtrycket, såsom GHB, MDMA, metamfetamin, kokain eller poppers. Det är extra viktigt att inte blanda om man har kända hjärtproblem.

Arkiv

• september 2024
• augusti 2024
• juli 2024
• juni 2024
• maj 2024
• april 2024
• mars 2024
• februari 2024
• januari 2024
• december 2023
• november 2023
• oktober 2023
• september 2023
• augusti 2023
• juli 2023
• juni 2023
• maj 2023
• april 2023
• mars 2023
• februari 2023
• januari 2023
• november 2022
• oktober 2022
• september 2022
• augusti 2022
• juli 2022
• juni 2022
• maj 2022
• april 2022
• mars 2022
• februari 2022
• januari 2022
• december 2021
• november 2021
• oktober 2021
• september 2021
• augusti 2021
• juni 2021
• maj 2021
• april 2021
• mars 2021
• februari 2021
• januari 2021
• december 2020
• november 2020
• oktober 2020
• september 2020
• augusti 2020
• juli 2020
• juni 2020
• april 2020
• mars 2020
• januari 2020
• december 2019
• november 2019
• oktober 2019
• september 2019
• augusti 2019
• juli 2019
• juni 2019
• maj 2019
• mars 2019
• februari 2019
• november 2018
• oktober 2018
• augusti 2018
• juni 2018
• maj 2018
• april 2018
• mars 2018
• februari 2018
• december 2017
• november 2017
• oktober 2017
• september 2017
• augusti 2017
• juli 2017