EnglishMånad: juni 2024
”Röven, bögar och hiv” – vad finns det för forskning och föreställningar om analsex?
Hur hänger normer ihop med njutning och sexualitet? Kunskapsnätverk för homo- och bisexuella män som lever med hiv bjöd i april in till en föreläsning och workshop med sexolog och socionom Robert Jacobsson som forskar om analsex.
Robert doktorerar i genusvetenskap på Södertörns högskola med fokus på queera mäns anala sexualitet. Under kvällen föreläste han om forskning och föreställningar relaterade till analsex, homosexualitet och hiv, samt höll i en workshop med fokus på sexualitet, normer och stigma.
Robert, som även är yogalärare, började föreläsningen med att be åhörarna att ”aktivera sina rövar” genom att spänna bäckenbottenmuskulaturen för att sedan slappna av. Även om kvällens föreläsning hade en filosofisk ingång med grund i Roberts forskning, så bjöd han också på ett praktiskt tips: att ha med sig hela sin andning och att känna in och känna av sin kropp, särskilt om man vill ta något stort analt.
I sin föreläsning använde Robert genomgående orden ”röven” och ”kuken” när han pratade om kroppsdelarna. Samma ord används därför i den här artikeln.
Ämne som väcker känslor
Robert insåg redan på högstadiet att han ville jobba med sexualitet och intresset ledde till att han först utbildade sig till socionom och sedan till sexolog. Både under sexologutbildningen och när han under sina studier arbetade med hivprevention upplevde Robert dock att fokus ofta låg på det kliniska, på risk för hivöverföring och på att minska kostnaderna för samhället, berättade han.
– Få pratade om njutning. Ingen pratade om att det är gött att knulla! Man pratade om sexuell hälsa, väldigt icke-köttsligt, och jag var intresserad av sex.
Robert berättade om hur han i början på 2010-talet var med och startade upp radioprogrammet Ligga med P3. Under arbetet med programmet förstod han att röven är ett ämne som väcker många känslor och reaktioner. Han blev intresserad av att utforska varför röven och analsex är så laddade.
– Det är som att man har en rädsla för vad som ska hända om man blir berörd i sin röv, sa Robert.
Analsex underrepresenterat i forskning
Idag tillhör Robert den lilla grupp forskare i världen som har fokus enbart på analsex. Majoriteten av den forskning som berör analsex handlar annars om att minska samhällskostnaderna och överföringen av hiv och STI:er, beskrev Robert.
– Väldigt lite handlar om njutning.
Något som Robert har intresserat sig för är hur man bygger upp idéer om en problematisk sexualitet. Varför tänker vi att vissa beteenden är farligare eller äckligare än andra, eller att de är något som vi behöver ta avstånd från på samhälls- eller individnivå?
Robert blev även intresserad av varför så mycket forskning handlar om kuken och nästan ingen om röven. Det har lagts hur mycket pengar och forskning som helst på ståndet, potensen, att komma för tidigt och Viagra, påpekade Robert.
– Röven har, enligt mig, blivit den privata som ska gömmas undan och kuken den publika som ska visas upp, sa han.
Ända sedan 80-talet har idéer om hiv också ”satt sig i rektum”, fortsatte Robert. Röven har kopplats till död och farlighet, vilket har gjort den ännu mer privat. Detta börjar luckras upp i och med PrEP och budskapet om att välbehandlad hiv inte kan överföras genom sex, men den kunskapen är inte allmänt känd överallt i samhället, utan det är fortfarande en ganska liten grupp som har den här kunskapen, menade Robert.
Om man tittar på ”bottoms”, eller på alla som har någon form av sexualitet som går ut på att man ”älskar att bli knullad”, så är de inte representerade i forskningen, konstaterade Robert. Istället för att blicka på manlig sexualitet genom kuken, kukens vara eller icke-vara, eller kukens hårdhet eller icke-hårdhet, vill Robert se vad som händer om vi vänder på kroppen och tittar på röven. Hur ser vi på sex och njutning om vi byter fokus?
”Röven är lite revolutionär”
Idén är alltså att kuken är publik och ickeproblematisk – så länge den fungerar, det vill säga håller i hårdhet, fortsatte Robert. Samtidigt har röven blivit undangömd. Detta beskrev Robert att han vill komma till rätta med, eftersom röven också är en källa till njutning. Han menar att vi kan komma bort från mycket av det problemfokus som finns kring kuken om vi kan ha sex på andra sätt, bortanför stånd och prestation.
– Jag tänker att röven är lite revolutionär, att genom röven så kan vi hitta andra sätt, sa Robert.
Röven skänker tröst, fortsatte Robert. Han förklarade att man i kulturen kan se att akten att ”gotta ner sig i en röv”, till exempel genom att slicka den, är en symbol för njutning där man finner en form av ro. Mjukt och härligt, beskrev Robert. Han nämnde också att klinisk forskning visar att prostatastimulering ger starkare orgasmer.
I den studie som Robert just nu genomför deltar flera transpersoner. En sak som Robert funderar på är vad det finns för likheter mellan bögar som är cis och trans och som blir penetrerade analt, till exempel i hur man ser på kroppen och om praktiken fyller en bekräftande funktion.
– Ger det någon form av självkänsla i sig att bli knullad i röven jämfört med att ha fokus på sitt könsorgan? frågade sig Robert.
Att bli penetrerad kan av vissa upplevas enklare och mer lustfyllt än annat sex då det flyttar fokus från genetalierna. För en del kan det även bekräfta ens könsidentiet då röven är ett organ som kan befinns sig bortanför ens eventuella könsdysfori. Det är ganska många som benämner just hur man kan få väldigt stark positiv feedback kring sin kropp när man tar den i röven, sa Robert.
Motstånd idag och genom historien
Robert berättade sedan mer om olika former av motstånd mot analsex, både historiskt och idag. Genom historien har det funnits olika former av regleringar runt om i världen när det kommer till analsex, så kallade sodomilagar. Istället för att prata om homosexualitet så är det analsex man har pratat om och förbjudit, förklarade Robert. Det finns också många olika former av samkönade analsexpraktiker genom historien, fortsatte han. Analsex har alltid förekommit, oavsett förbud, både i länder där det var förbjudet då och i länder där det är förbjudet idag. Robert beskrev att det i analsexet finns en slags subversivitet, en motståndskraft.
– Folk hittar styrka i analsexet.
Inom bland annat radikalfeminismen finns ett motstånd mot analsex. På 90-talet fanns det till exempel en kampanj som hette ”våga vägra bakvägen” som byggde på en idé om att ingen kvinna skulle kunna kunna njuta av analsex, utan att detta var påtvingat av porren, berättade Robert. Dessa tendenser återkommer även i Sverige idag, fortsatte han. En del har börjat prata om att porren leder till ”rough sex”, eller hårt sex. Till hårt sex räknas, enligt den här idén, allt från analsex till strypning, både samtyckta och icke-samtyckta praktiker, beskrev Robert. Man tycker oftast inte att det är problematiskt att bögar har analsex, men tjejer har ingen njutning i röven enligt den här idén, fortsatte Robert och påpekade att detta inte stämmer. Alla har nämligen många nervändar i röven. Dessutom utgör olika kroppsdelar, såsom röven och fittan, ett komplex som hänger ihop.
– Alla oavsett kropp, oavsett om du är man, kvinna, cis eller inte, kan få jättemycket njutning i röven, underströk Robert.
Roberts teori är att när människor pratar om analsex eller hårt sex på ett negativt sätt så utgår de oftast från vad de äcklas av. Han menar att idén om den penetrerade manliga kroppen väcker äckel i människor eftersom sex blir något väldigt kroppsligt istället för att upplevas som en symbiotisk, romantisk handling.
– Det är liksom kroppsvätskor, det är röven, det är skit, det är sperma. Det i sig väcker väldigt mycket ångest hos människor ibland, sa Robert.
Han tror att det bland homofober även finns en känsla av att analsex utmanar kärnfamiljen i sig.
– Analsex tar bort hela den naturliga bilden av ”kuk i fittan – det blir barn”. Det blir något annat, man kan inte förstå det. Det här tror jag sker omedvetet hos väldigt många homofober, sa Robert.
Forskar om analsex genom Grindr
Robert berättade därefter mer om den forskningsstudie som han genomför som doktorand vid Södertörns högskola. I studien tittar Robert på analsex genom mobilappen Grindr. Idag sker mer än 80 % av alla sexuella kontakter mellan män som har sex män i västvärlden genom Grindr och siffran ökar.
I Roberts studie deltar 33 personer i Sverige som har någon form av analsex. En del lever med hiv, medan andra inte gör det. Robert tittar bland annat på hur deltagarna förhåller sig till Grindr, möten och kroppen, hur de ser på njutning och andra känslor, hur de tänker kring om de får nobben, hur de ser på interaktionerna och hur de får till sexet genom Grindr. Under tolv veckors tid får alla deltagare skriva dagbok och upptäcka till exempel hur det blir om man har fyllt i att man är ”bottom” på Grindr och sedan träffar någon som man vill ”sätta på”, berättade Robert. Han förklarade att han är intresserad av hur appen, samhället och olika idéer påverkar vår praktik.
– Hur förhåller man sig till de här reglerna och ramarna som man har satt på Grindr, i och med att erotiska möten kan ske annorlunda [än planerat]?
Robert förklarade sedan vad han ser som ett av problemen med hur vi förstår sex. Han tog upp att vi har både biologiska, sociala/kulturella och psykologiska perspektiv på sex. Det mesta av forskningen är klinisk och rör kroppen, alltså det biologiska perspektivet, men Robert tänker sig att sex måste förstås som en sammansmältning av alla tre perspektiven. Som exempel tog han upp hur hiv förändrade hur man hade sex i slutet av 80-talet. Sex handlar alltså inte bara om kroppen, utan också om det sociala, kulturen och hur vi påverkas av idéer i samhället.
– Det sociala sätter sig i kroppen, konstaterade Robert.
Föreställningar om maskulint och feminint
Robert nämnde sedan att det finns mycket internethumor som handlar om stereotyper kring att vara ”top” eller ”bottom”. Man har sett att många i queervärlden plågas av de här idéerna om vem som får vara top eller bottom, hur kroppar ska se ut eller inte se ut, eller hur man ska vara feminin eller maskulin beroende på vilken position man ska ta, berättade Robert. Han betonade att inget av detta är något biologiskt naturligt, utan att det handlar om sociala normer.
Det är ganska välkänt inom forskningen att människor har de här föreställningarna, fortsatte Robert. Enligt forskningen upplever bottoms till exempel att det finns en skamning av att vara bottom eller att man görs mer ”tjejig” än vad man känner sig bekväm med. Han tillade att det också hämmar vad man vågar göra sexuellt.
Robert flikade dock in att man såklart kan leka och ha fetischer och individuella preferenser kring råmaskulinitet eller hyperfemininitet. Frågan gäller snarare hur man pratar i bögvärlden i stort och om man kan prata på ett sätt som inte trycker ner någon annan, förklarade Robert. Samtidigt ville han understryka att de individuella preferenserna inte heller uppstår ur tomma intet, utan att det handlar om inlärda beteenden i en kultur.
En åhörare lyfte att det i början av 90-talet var en grej att vara stolt över att vara bottom. Man kunde prata om att vara en ”power bottom” eller om att ”ta det som en man”. Robert svarade att även detta är något som han intresserar sig för i sin forskning. Till följd av att man är nedtryckt som bottom så tar man olika positioner, förklarade Robert, till exempel genom att säga att det är det manligaste man kan göra. Det är ett sätt att säga att man vill uppvärdera att vara bottom. En annan position är att säga ”so what, om jag är feminin får jag väl vara det”, beskrev Robert. Man kan skämta om det för att neutralisera det, konstaterade åhöraren, vilket Robert instämde i.
Han tillade att han i sin studie även tittar på vad analsex är för något. Det analsex man har är nämligen inte alltid penetrerande analsex. Till exempel finns det ganska många som är bottoms och som slickar röv, berättade Robert. Han intresserar sig bland annat för hur man ser på detta, om det räknas som att vara aktiv eller passiv och hur man kommunicerar om det.
– Om jag ser på dem som skriver dagbok i min studie, så tror jag att alla förhåller sig till rollerna, men inte utan problem. Flera har någon form av relation till rollen som inte är helt enkel och rak, sa Robert.
Som exempel tog han att det kan uppstå skillnader mellan vad man säger att man vill göra och hur det sedan blir, samt att man kanske har funnit sig i en roll i tjugo–trettio år och sedan vill ändra den.
– Jag tänker att människan är en väldigt komplex varelse. Jag tror på inte att det går att kategorisera allting.
Robert konstaterade att rollerna kan vara något positivt för vissa, till exempel om man vill ha en snabb ”hook-up” och därmed snabbt vill få veta om man är kompatibel med någon i stunden. Men för andra blir rollerna något ångestfyllt.
Normer om problematiskt sex idag
Robert återvände sedan till vad som uppfattas som problematiskt sex. Under de så kallade sexkrigen i USA på 80-talet, då vissa typer av sex och sexuella praktiker framställdes som mer problematiska än andra, tog den amerikanska kulturantropologen Gayle Rubin fram en cirkelformad modell. Modellen består av en inre cirkel med vad som ses som välsignat sex och en yttre cirkel med vad som ses som problematiskt sex. I cirkeln kan man utläsa att det var problematiskt att till exempel ha sex i parken i stället för hemma, eller med sexleksaker istället för med endast kroppar, berättade Robert. Fler exempel på problematiskt sex var sadomasochism, homosexuellt sex, sex i icke-gifta relationer, promiskuöst sex och sex utan fortplantning, mot betalning eller över generationsgränser.
Cirkelmodellen har diskuterats mycket och stora delar stämmer fortfarande, men ganska mycket har också ändrats, konstaterade Robert. Han berättade att man idag också har börjat fundera på hur synen skiljer sig till exempel beroende på om man är en vit bög eller en svart bög, vad olika samhällsklasser har för betydelse, samt hur man ser på cis och trans.
Robert bad sedan åhörarna att diskutera med varandra vad som ses som mest problematiskt i samhället idag. Att betala för sex, var ett av svaren som gavs.
– Jag tycker att det finns en stark nymoralism som har kommit de senaste tjugo åren som inte existerade alls när jag växte upp, sa en åhörare.
Robert höll delvis med åhöraren och menade att detta märks i sexualundervisningen i den svenska skolan.
– Jag tycker att det är bra att vi har infört samtycke som en del, men det har också tryckt undan njutning, sa han.
Njutning är mycket svårare att prata om när det gäller barn och ungdomar, vilket vi bland annat ser på de starka reaktioner som kan väckas när RFSU ger ut nytt material, menade Robert.
I aidskampanjerna på 80-talet var det väldigt mycket fokus på att reducera antalet partner, fortsatte Robert. Han menar att fokuset på att hålla igen och välja en partner har vuxit sig fast.
– Som till exempel, nu när du går och testar dig ska du på vissa ställen uppge hur många partner du har haft. Varför det?
Det finns en slags underliggande ton av att man inte ska leva ut för mycket, menade Robert. Det kan vara ekonomi som ligger bakom, reflekterade han, men underströk att han tror att det även handlar om en form av moralism.
Rädsla, minoritetsstress och mikroaggressioner
Robert gick sedan in på minoritetsstress. Om man lever med hiv, är en man som har sex med män, är trans eller på något sätt har analsex, så är man ofta i flera utsatta positioner, inledde Robert. Det i sig gör att man har en ökad risk för diskrimininering, utsatthet och våld, poängterade han.
– Det här kan man se på många olika sätt. Det är inte bara att man kan utsättas, utan det som [skapar] stress är att man vet att det kan komma. Det gör att man går runt och oroar sig. Man är rädd. Det kan vara att man är rädd för att komma ut, rädd för att berätta, och det i sig sätter sig i kroppen.
Rädslan leder till olika undvikanden, fortsatte Robert, till exempel att man undviker att träffa någon eller undviker att experimentera. Han berättade att detta är mycket vanligt bland queera personer överlag.
– När man kopplar minoritetsstressen till sex så påverkar det oss negativt. Vi vågar inte leva ut. Vi vågar inte ha det sexet vi vill ha. Vi reducerar oss.
Det här är en av förklaringsmodellerna som man kan använda för att förstå varför man till exempel ser ner på feminina uttryck hos bögar, fortsatte Robert. Stressen gör att man vill uppvärdera sig för att bli till normen – man vill bli till den här karlakarlen som har lite mer status, förklarade han.
Utsattheten kan komma till uttryck i så kallade mikroaggressioner från andra, fortsatte Robert. Det kan handla om kommentarer, fördomar eller skämtbilder om olika stereotyper. Om du möts av många sådana skämtbilder, upplever att det pratas på ett visst sätt eller blir bemött på ett visst sätt på till exempel Grindr, så leder det till att stress sätter sig i kroppen, förklarade Robert. Han fortsatte med att säga att det man möts av inte behöver vara hotfulla saker. Det kan även handla om exotifiering, att man blir till ”någonting annat” eller ”den andra”. Även det sätter sig i kroppen och gör att man inte känner sig hemma och lugn, påpekade Robert.
Detta påverkar även människor när de går till vården och gör att man inte berättar för vårdpersonal om analsex, fortsatte Robert. Väldigt många människor har analflikar, hemorrojder eller annat som de ser som väldigt privat eller skamligt och som de inte söker vård för, tillade han.
– I min dagboksstudie är det några som till exempel inte har problem med att testa sig, men de tar inte upp saker som rör utseende av röven. De tar inte upp saker som är kopplade till kroppen som känns skamliga. Så man går runt med kroppsångest och olika kroppsnojor, sa Robert och tillade att detta är ett jätteproblem.
En studie som kom för tre år sedan visade att homo- och bisexuella män i större utsträckning än heterosexuella män saknar intresse för sex, har svårare att få orgasm och har större oro vid sex, berättade Robert. Han påpekade att många kanske har en bild av att bögar ”bara knullar runt och det är jättegött”, men att bilden är mer komplex än så.
– Det är ganska många som har ångest och inte har en enkel relation till sex, sa Robert. För att man har också en bild av att allt är så enkelt och det är så enkelt att få knulla i bögvärlden, men så kanske det inte alltid är för alla.
Var befinner sig analsexforskningen?
Sammanfattningsvis finns det lite forskning om analsex och den som finns är ofta fragmenterad, konstaterade Robert. Som exempel tog han att en studie kan omfatta femtio frågor där endast en handlar om analsex. Många sexologer hör av sig till Robert med frågor om analsex eftersom det finns ganska lite skrivet jämfört med vaginalt sex. Det som finns skrivet är främst medicinskt, fortsatte Robert, och berättade att det har funnits mycket nojor framför allt kring könssjukdomar, men också kring vad som kan hända med kroppen om man har analsex.
– Många inom sjukvården går runt med sina idéer som är moralistiska och tänker att det här kommer att leda till att alla ändtarmar går sönder. Det finns ganska många sådana utspel genom åren av sjuksköterskor i Sverige som säger att det bara rasar in ungdomar med analsexskador, sa Robert och påpekade att detta inte stämmer när man tittar på statistiken.
Man har en rädsla för att analsex ska vara farligt, men istället för att fokusera på att prata ännu mer om glidmedel, att känna in varandra och att slappna av, så blir det till att vi måste stoppa analsex, sammanfattade Robert.
Det börjar komma mer och mer forskning om analsex och personer som lever med hiv, berättade Robert, men tillade att fokuset fortfarande ligger på att minska hivöverföring. Han påminde om att mest pengar ges till forskning som handlar om att minska samhällskostnader, vilket betyder att många som forskar om analsex är inriktade på rekommendationer för hiv- och STI-prevention. Majoriteten har också fokus på penetration med kuk, men analsex är så mycket mer än vad forskningen hittills visar, avslutade Robert.
”Våga experimentera”
Robert avrundade föreläsningen med ett citat på engelska av Jonathan A. Allan om vad som utmanar idéer om makt i en homofob kultur: ”the man who refuses his role and embraces his hole” (ungefär ”mannen som vägrar sin roll och omfamnar sitt hål”).
– Att våga ta sig an sin röv och sitt rövhål och våga experimentera lite mer, var budskapet som Robert ville att deltagarna skulle ta med sig.
Roberts forskning kommer att ges ut i bokform om ungefär tre år. Datainsamlingen i form av dagböckerna är klar och Robert har nu ett flertal hundra sidor dagboksanteckningar att gå igenom. Den som vill höra Robert berätta mer om sin forskning kan dock besöka någon av de föreläsningar som han regelbundet håller. Man kan även följa Roberts konto ”ass.ology” på Instagram.
Frågestund: Att träffas genom appar eller på klubb
Under frågestunden i slutet av föreläsningen lyfte en åhörare att en del personer inte gillar dejtingappar utan föredrar att träffas på lokal, men att det inte finns så många sådana ställen i Sverige. Andra tycker att det blivit lättare med apparna, menade åhöraren, eftersom de känner en trygghet bakom skärmen och kan ta initiativ som de inte hade vågat ta vid en bardisk.
Robert berättade att det i hans studie finns deltagare som både använder Grindr och besöker klubbar såsom SLM (fetischklubbar för män). En del upplever Grindr som både positivt och negativt. En del upplever att man gör olika när man ses genom appen jämfört med när man ses på klubb, medan andra inte gör det. Forskare som den brittiska queerteoretikern Tim Dean har argumenterat för att något har gått förlorat genom apparna och att det finns en skillnad i hur vi uppfattar, exotifierar och sexualiserar personer som vi möter i appen jämfört med på en klubb, men det finns också forskare som inte håller med och som anser att de föregående forskarna tillhör en teknikfientlig äldre generation, berättade Robert.
Robert förklarade att han är intresserad av hur vi gör med kroppen digitalt och fysiskt, eftersom de som vill träffa någon genom en app behöver framställa sin kropp i appen och sedan handskas med hur de har framställt kroppen när man möts.
– Eller vad händer om jag kåtchattar med någon och säger ”jag ska fista dig, jag ska det och det och det” och sedan så träffas man och så kanske man inte är så kinky. Vad händer där? Vad händer mellan hur vi pratar om sex och hur vi sedan har sexet?
En annan åhörare kommenterade att personlighet kan vara viktigare än utseende för att man ska känna sig attraherad och trygg – att sexet behöver mer än bara utseende. Samma åhörare undrade även hur responsen på Roberts föreläsningar brukar vara bland heterosexuella. Robert svarade att heterosexuella brukar ha andra frågor om analsex än queerpersoner. När han håller öppna föreläsningar för en större grupp så är det många som inte har testat någonting med analsex alls som ställer frågor, berättade Robert.
Workshop: Att lyssna och dela med sig
Efter föreläsningen höll Robert i en workshop med deltagarna. Som sexolog tror Robert inte på att tala om för människor vad de ska göra för att ha bra sex, eftersom vi alla är så olika. Bra sex kommer istället ur kommunikation och interaktion – känslan av att den andra personen ser en och lyssnar på en, förklarade han. Deltagarna fick därför börja med en kommunikationsövning i par, där den ena i paret skulle fråga den andra hur hens dag hade varit, lyssna uppmärksamt och ställa följdfrågor för att ta reda på mer, men inte prata om sig själv. Därefter bytte personerna roller.
Nästa övning gick ut på att blunda, visualisera ”en bra knullupplevelse” och känna efter hur det känns i kroppen. Robert uppmanade deltagarna att bära med sig bilden. Kroppen är med i allt, och när man har bra sex mår även hjärnan bra, förklarade han. Deltagarna fick sedan diskutera när det är lätt att prata om sex och när det är svårt.
Den tredje övningen handlade om att prata i smågrupper om vad man är nöjd med i sitt sexliv. Robert uppmanade deltagarna att tänka på vad man delar – att inte säga något man ångrar, men inte heller känna skam. Han uppmanade också deltagarna att våga ställa följdfrågor och visa intresse för varandra.
I den avslutande övningen stannade deltagarna kvar i samma smågrupper och pratade om vad man är missnöjd med när det gäller sexlivet och kroppen och som kanske hindrar en. Övningen handlar inte om att älta, utan om vad man vill släppa taget om, förklarade Robert.
Workshoppen avslutades med att alla fick berätta hur det kändes att dela med sig om sin sexualitet och sitt sexliv inför de andra deltagarna.
Text: Lian Delin
Roberts boktips
Jack Morin. Anal Pleasure and Health: A Guide for Men, Women and Couples.
Jean-Luc Hennig. Stjärtens historia.
Leo Bersani. Is the Rectum a Grave? And Other Essays.
Hiv, accelererat åldrande och kognitiv påverkan
Hur påverkas kroppens åldrande av hiv? Och hur påverkas hjärnans funktion? Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv och Kunskapsnätverk för äldre som lever med hiv anordnade en temakväll om det här ämnet i maj 2024. Till temakvällen hade nätverken bjudit in Lars-Magnus Andersson, som är professor, överläkare och specialist i infektionssjukdomar och klinisk virologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Vad innebär åldrande?
Lars-Magnus inledde med att prata om vad åldrande egentligen är och vad som händer i kroppen när den åldras. Med åldrande menas en process som börjar efter puberteten, när organen har växt färdigt. Åldrandeprocessen går olika snabbt hos olika individer, men i hög ålder kan kroppen drabbas av vad man kallar för skörhet. Med skörhet menas ett tillstånd av fysisk svaghet som innebär ofrivillig viktnedgång, lägre energi, långsammare gång, nedsatt greppstyrka och en alltmer stillasittande livsstil.
På senare tid har det forskats väldigt mycket på åldrande och man har hittat olika konkreta sätt att mäta graden av åldrande hos individer, fortsatte Lars-Magnus. Bara de senaste tio åren har kunskapen om åldrande ökat avsevärt, och därför har man nu mycket bättre möjligheter att undersöka hur åldrandet ser ut hos personer som lever med hiv.
Åldrandets biologiska kännetecken
Forskare har enats om tolv kännetecken för åldrande, berättade Lars-Magnus. De flesta av de kännetecknen är förändringar som man ser på cellnivå, bland annat i förändringar av arvsmassan. Men de tolv kännetecknen för åldrande inkluderar även mer övergripande förändringar, till exempel ökad inflammation. Och även om de här tolv förändringarna kan ses som olika mätpunkter så hänger de ihop med varandra i åldrandeprocessen.
Individens arvsmassa, eller DNA, kan skadas på olika sätt under livstiden, fortsatte Lars-Magnus, till exempel av strålning eller gifter. Cellerna tål en del skadat DNA, men inte hur mycket som helst. Om man tittar på djurarter som har lång livslängd så kan man se att de har effektiva mekanismer för att reparera sitt DNA. Det gör att de håller sig friskare längre och lever längre.
DNA skadas även lite varje gång en cell delar sig. DNA-uppsättningen är indelad i sektioner som kallas kromosomer, och änden av varje kromosom klipps av när en cell delar sig. Hos unga individer är inte det ett problem, eftersom det sitter en bit DNA-kod i änden av kromosomerna som inte används till något. Den biten kallas för en telomer. Men när telomererna klippts av helt börjar det DNA som kroppen använder att skadas vid celldelning, vilket till slut gör att cellen inte fungerar ordentligt.
Olika funktioner hos arvsmassan kan aktiveras eller stängas av
En annan typ av förändring i arvsmassan som Lars-Magnus berättade om är epigenetik. Det innebär inte någon förändring av själva DNA-koden, utan är en process som styr vilka funktioner i DNA-koden som är aktiverade. I arvsmassan finns många olika funktioner inkodade, men det är inte alla som används. Vissa kan stängas av eller slås på, beroende på vad som händer med individen, och det är de förändringarna som kallas epigenetik.
Epigenetik är relevant för forskning på åldrande, förklarade Lars-Magnus. Hos äldre människor kan man nämligen se vissa mönster i de epigenetiska förändringarna. Därför kan man också se vad som är en typisk grad av epigenetiska förändringar i en viss ålder. Det blir ett sätt att mäta åldrande och bedöma om en individ har accelererat åldrande. Till exempel kan man se att en person som är 60 år gammal och har en sjukdom kan ha en epigenetisk utveckling som är typisk för en frisk person som är 75 år.
Han tillade att inte alla epigenetiska förändringar är permanenta. Perioder av stress, till exempel obehandlad hiv eller svår psykologisk stress, kan skapa epigenetiskt ”åldrande”. Men det epigenetiska åldrandet går tillbaka om stressen försvinner, till exempel genom att hivinfektionen behandlas eller den psykologiska stressen försvinner. Så epigenetiska förändringar är inte ett exakt mått på åldrandet hos en individ. Det är något man får bedöma som en del av helheten, sa Lars-Magnus.
Stamceller skyddar kroppen från att åldras
När en cell börjar fungera dåligt, till exempel genom att arvsmassan eller delar av cellen har skadats, så kan kroppens immunförsvar byta ut den och skapa en ny cell. Det gör kroppen med hjälp av stamceller, berättade Lars-Magnus. Hos en ung person är kroppen bra på att ersätta dåligt fungerande celler. Men ju äldre man blir, desto sämre blir immunförsvarets förmåga att byta ut trasiga celler, och kroppen får lägre tillgång på stamceller. Det gör bland annat att musklerna börjar fungera sämre eftersom en större andel av muskelcellerna inte fungerar som de ska.
Den typen av förändring på cellnivå kallas för cellulär senescens och är ett annat sätt att se åldrande hos en individ. Vissa typer av påverkan på kroppen, till exempel cancerbehandlingar, orsakar cellulär senescens som kroppen inte kan återställa. Lars-Magnus berättade att forskare spekulerat i att obehandlad hiv också kan orsaka cellulär senescens, men det är inte bevisat. Det finns dock andra faktorer som kan orsaka att cellerna åldras snabbare.
– Hos personer med kraftig övervikt kan man se att bukfetman innehåller senescenta T-celler som orsakar kronisk inflammation i fettväven, berättade Lars-Magnus. T-celler är en typ av vita blodkroppar, och inflammationen påverkar immunförsvarets funktion, vilket man tror påverkar åldrandet. Inflammationen i fettväven minskar dock om man får bort övervikten.
Det är inte bara händelser i livet som påverkar cellerna och hur snabbt man åldras. Till viss del är ens förutsättningar medfödda. Men den ärvda delen av hur man åldras är maximalt 20 % av allt som påverkar, berättade Lars-Magnus. Det är de yttre faktorerna som har allra störst inverkan på hur snabbt vi åldras.
Hur gammal man är när man får sin hivdiagnos och påbörjar hivbehandling gör också skillnad. En person som är 30 år har fortfarande ett immunförsvar med god förmåga att använda stamceller till att byta ut skadade, senescenta celler. Då kan kroppen återhämta sig bättre från det påskyndade åldrandet som hivinfektionen orsakar. Om man får viruset när man är 80 år så har kroppen inte så mycket reservkapacitet och infektionen kan få allvarligare konsekvenser, förklarade Lars-Magnus. Att man påbörjar behandling tidigt, alltså innan man hunnit bli så påverkad av infektionen, är dock viktigare, tillade han.
Påverkar hiv åldrandet?
Personer som lever med hiv har högre förekomst av åldersrelaterade kroniska sjukdomar. Sjukdomarna börjar dessutom tidigare jämfört med personer som inte lever med hiv, berättade Lars-Magnus. Exempel på sådana sjukdomar är diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och sjukdomar som påverkar lever, njurar och lungor.
Lars-Magnus underströk att det här är något man kan se på gruppnivå och att det är stora individuella skillnader. Vissa äldre personer som lever med hiv har inga åldersrelaterade sjukdomar alls.
Det finns också vissa indirekta faktorer som försvårar jämförelsen, till exempel att fler inom gruppen personer som lever med hiv röker, vilket i sig påverkar hälsan när man åldras. Men sammantaget kan man se att personer som lever med hiv drabbas av åldersrelaterade sjukdomar i snitt nio år tidigare, informerade Lars-Magnus. Dock är det inte klargjort om hiv gör att kroppen i sig åldras snabbare eller om en person som lever med hiv drabbas av fler besvär när den åldras.
Vidare berättade Lars-Magnus att det finns en tydlig skillnad mellan antalet åldersrelaterade sjukdomar som drabbar män respektive kvinnor som lever med hiv. Kvinnor som lever med hiv och är över 70 år har i snitt fler åldersrelaterade sjukdomar än motsvarande grupp av män. Det gäller till exempel diabetes, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar. Orsaken är inte känd, och man vet inte heller om den är biologisk eller beror på andra faktorer, till exempel sociala eller socioekonomiska faktorer.
Vikten av att sätta in behandling snabbt
En obehandlad hivinfektion orsakar liknande förändringar i kroppen som åldrande gör. Hur mycket kroppen påverkas beror även på hur snabbt man får tillgång till antiretrovirala läkemedel och hur länge man levt utan dem, berättade Lars-Magnus. Ju längre tid man går utan behandling, desto mer påskyndat åldrande orsakar hivinfektionen.
År 2015 ändrades riktlinjerna för hivbehandling och man började ge antiretrovirala läkemedel till alla som fått en hivdiagnos. Tidigare väntade man tills antalet CD4-celler var under ett visst värde innan man inledde behandling. Personer som påbörjade sin hivbehandling efter 2015 har i princip samma överlevnadsnivå som den övriga befolkningen, sa Lars-Magnus.
Han nämnde en relaterad studie från 2022 som visade att personer som fått hivbehandling väldigt snabbt efter överföringstillfället inte hade någon mätbar inflammationsnivå i hjärnan två år efter att behandlingen påbörjats. Däremot fanns det ändå något förhöjda inflammationsnivåer i andra delar av kroppen.
Så trots att man har en välinställd behandling och omätbara virusnivåer så finns det en ökad grad av inflammation i kroppen. Men exakt vad det betyder vet man inte. Ändå ser det överlag väldigt bra ut för personer med en välinställd behandling, sa Lars-Magnus.
Som exempel berättade han att en person som lever med hiv, som har en välinställd behandling och som fått tillgång till behandling snabbt, lever i snitt ett år längre än en motsvarande person som inte lever med hiv men som röker.
Hivmediciner och åldrande
Olika hivmediciner har olika effekter på kroppen och åldrandet. Lars-Magnus berättade att vissa tidiga mediciner, till exempel Zerit (Stavudine), påverkade mitokondrierna. Exakt vad det kommer att ha för effekter på sikt vet man inte, men de medicinerna skadade även vävnader och orsakade inflammation i fettvävnader. Det positiva är att vävnaderna kan återhämta sig om man byter ut medicinen.
Man har också spekulerat i att proteashämmare (PI) skulle kunna påverka kroppens åldrande, berättade Lars-Magnus. Detta eftersom de orsakar nedsatt glukostolerans. Men det är inte bevisat, tillade han.
Hiv, hivbehandling och påverkan på hjärnan
Lars-Magnus har deltagit i ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet tillsammans med Magnus Gisslén, överläkare och professor inom infektionssjukdomar (och nu statsepidemiolog). Där tittade de på personer som lever med hiv, jämförde effekterna av olika hivbehandlingar och undersökte vätskan som omger hjärnan för att se om det fanns någon inflammation, och om olika behandlingar skilde sig från varandra.
I samband med primärinfektionen drabbas vissa av akut hjärninflammation. Det är inte så vanligt, men det finns ett större antal personer som har lindrig inflammation i hjärnan som påverkar den kognitiva förmågan, trots behandling, berättade Lars-Magnus.
Innan det fanns bra behandlingar såg man att personer som levde med hiv fick demensliknande symptom. Det ser vi nästan aldrig nu, när vi har tillgång till bra behandling, sa Lars-Magnus, så det verkar vara kopplat till graden av inflammation i hjärnan. Och om en person fått sådana symptom efter en hivinfektion så brukar de försvinna när man sätter in behandlingen.
– Hos personer som lever med hiv är det vanligare med en nedsatt kognitiv förmåga i förhållande till sin ålder, berättade Lars-Magnus. Men orsakssambanden är inte utredda än. Och det drabbar inte heller alla som lever med hiv, sa han, utan kanske en femtedel.
Vad kan man göra (och inte göra) för att sakta ner åldrandet?
Även om man ännu inte vet exakt vilka mekanismer som gör att hiv påverkar åldrandet så finns det saker man kan göra för att sakta ner sitt kroppsliga åldrande. Det viktigaste för att undvika att åldras i förtid är att ha en god kost, ha normalvikt, vara fysiskt aktiv, inte röka och ha god sömn, sa Lars-Magnus.
När man åldras förändras också tarmfloran. Det påverkar immunförsvaret och gör att bakterier och toxiner passerar in i blodcirkulationen, förklarade Lars-Magnus. Hos personer som lever med hiv ser man en förändring av tarmfloran som liknar den förändring som sker när man åldras. Det kan vara en orsak till den ökade inflammationen hos personer som lever med hiv, sa Lars-Magnus. Men kosten påverkar tarmfloran, och det gör att man kan skydda kroppen mot att åldras genom att ha en kost som är bra för tarmfloran. Han berättade om studier som gjorts i Japan och andra länder där man sett att folk som lever länge äter fermenterade grönsaker som har en hälsosam effekt på tarmfloran. Det tycks även göra att en större andel av befolkningen har normalvikt och att risken för diabetes minskar, sa Lars-Magnus.
Droger kan också ha en inverkan på åldrandet. Regelbunden användning av cannabis har i studier visat sig utgöra en risk för att vävnader åldras i förtid, sa Lars-Magnus. Något som också visat sig medföra risk för accelererat åldrande är alkohol och det gäller framför allt om man har ett regelbundet och högt intag. Man vet inte var gränsen går, berättade han. Det är summan av alla olika faktorer som avgör.
Lars-Magnus berättade också att långvarig stress som gör att man har svårt att slappna av har en negativ påverkan på kroppen på sikt. Det gäller oavsett om stressen är fysisk eller psykisk.
Frågor om hiv och åldrande
Både under och efter föreläsningen fanns det möjlighet att ställa frågor till Lars-Magnus. En deltagare tog upp statistiken som visade att personer som lever med hiv och påbörjade sin behandling före 2015 i snitt har kortare livslängd än de som påbörjade sin behandling efter 2015. Deltagaren berättade att hen påbörjade sin behandling 2009 och frågade om konsekvenserna. Lars-Magnus svarade att de individuella skillnaderna är så stora att det inte alls är säkert att man kommer att påverkas på det sätt som statistiken indikerar. Statistiken visar bara skillnader på gruppnivå.
En annan fråga gällde hivmedicinernas effekt på arvsmassans telomerer, och om hivmedicinerna förhindrar att telomererna förkortas. Lars-Magnus svarade att man inte har sett någon sådan effekt.
Det ställdes även en fråga om hiv och stroke, och om det finns något samband. Det finns ingen direkt koppling, svarade Lars-Magnus, annat än att personer som lever med hiv har högre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar generellt. Det kan innebära en ökad risk för stroke, men om man har välbehandlad hiv så borde den ökningen vara väldigt liten.
Nedan kan du titta på en inspelning av temakvällen. Om du har frågor kring temakvällen är du välkommen att kontakta kunskapsnätverket på info@kunskapsnatverk.se eller 070-040 77 81.
Text: Micke Broman
Vilka samband finns mellan åldrande, psykisk hälsa och att leva med hiv?
Personer som lever med hiv har högre risk att drabbas av psykisk ohälsa och få kroppsliga besvär vid högre ålder. Vad händer med kroppen och den psykiska hälsan när man åldras med hiv? Och vad kan man göra för att ta hand om sin kropp och sitt psykiska mående?
Posithiva Gruppen bjöd i mars 2024 in till en temakväll om hiv, åldrande och psykisk hälsa. De föreläsare som bjudits in till temakvällen var Lena Ingvarsdotter Ekroth som är utredare på Folkhälsomyndigheten och Maria Wiklander som är psykolog och medicine doktor i psykiatri vid Karolinska institutet. Lena Ingvarsdotter Ekroth har lett två projekt hos Folkhälsomyndigheten där man studerat äldre som lever med hiv, och Maria Wiklander har bland annat forskat på de psykologiska effekterna av hiv, stigma och depression.
Forskningsläget kring hiv och åldrande
Lena inledde kvällen med att presentera de två projekt hon lett om äldre som lever med hiv. Det ena projektet är en litteraturöversikt över de studier som gjorts om äldre som lever med hiv och det andra är en intervjustudie med personer i Sverige som lever med hiv och är minst 65 år. Studierna är från 2022 respektive 2023 och har gjorts på uppdrag av Folkhälsomyndigheten.
Syftet med litteraturöversikten är att kartlägga forskningsläget kring äldre som lever med hiv, berättade Lena. Bland annat ville man ta reda på om det finns särskilda konsekvenser av att leva med hiv när man blir äldre, hur livskvaliteten i så fall påverkas och vad som behövs för att äldre som lever med hiv ska vara friska och må bra. Därför är det viktigt att förstå vad äldre som lever med hiv har för behov av vård och äldreomsorg och hur vården i samhället behöver förbättras. Rapporterna är tänkta att användas av bland annat beslutsfattare, myndigheter, yrkesverksamma inom vården och bidra till bättre kunskap och vård. Eftersom studierna ännu inte hade publicerats vid datumet för temakvällen beskrevs resultaten som preliminära.
______________________
Den 29 maj 2024 publicerade Folkhälsomyndigheten rapporterna om äldre som lever med hiv. De finns att läsa på bit.ly/aldre24.
______________________
Som bakgrund berättade Lena att 22 % av de som lever med hiv i Sverige idag är över 60 år, och personer som lever med hiv blir allt äldre tack vare att medicinerna blivit bättre. År 2018 tog regeringen initiativ till en omställning i hälso- och sjukvården, som bland annat innebär att primärvården blir navet i vården[1]. Dessa bakgrundsfaktorer innebär att allt fler äldre som lever med hiv kommer att komma i kontakt med primärvård, kommunal vård och äldreomsorg.
– Det är oklart vilken kompetens om hiv som finns i regioner och kommuner, men vi vet att kunskapen om hiv brister i hälso- och sjukvården utanför hivklinikerna, förklarade Lena. När personer som lever med hiv behöver vård som inte berör hiv så blir de remitterade till vårdcentraler, inte till hivkliniker, och det gör att många äldre som lever med hiv är oroliga över att inte få rätt vård.
Litteraturöversikten: forskning som gjorts kring hiv och åldrande
Litteraturöversikten tittade på studier som uppfyllde vissa kriterier. Studierna skulle vara skrivna på engelska, ha resultat om personer som lever med och var över 60 år, samt ha gjorts i EU, Norge, Island, Storbritannien, USA, Kanada, Australien eller Nya Zeeland.
Resultaten visade att det gjorts få studier om vård och omsorg för äldre som lever med hiv, vilket betyder att det finns ett stort behov av forskning. Utan den kunskapen går det inte att tillgodose vårdbehoven i framtiden. En annan slutsats var att äldre personer som lever med hiv har dagliga utmaningar som är relaterade till kroppsliga symptom och den fysiska förmågan.
Översikten visade också att det helt saknas kvalitativa studier på forskning om hiv och åldrande, berättade Lena. Med kvalitativa studier menas detaljerade studier som tar in mycket information om varje deltagare och beskriver enskilda individers sammanhang. Kvalitativa studier görs oftast på ett mindre antal personer och skiljer sig från kvantitativa studier, där man istället fokuserar på större grupper och övergripande statistiska likheter och skillnader. Olika typer av studier kan ge olika typer av information, och därför kan det skapa en kunskapslucka om det saknas kvalitativa studier på området.
Intervjustudien
Lena berättade att intervjustudien baserades på intervjuer med 22 personer i Sverige som lever med hiv och är över 65 år. Den inkluderade deltagare med variation i ålder, sexuell läggning, könstillhörighet, etnisk bakgrund, socioekonomiska förutsättningar, utbildningsnivå och andra faktorer. Inga deltagare hade dock behov av äldreomsorg eller särskild hjälp på grund av sin ålder.
Intervjuerna visade på olika svårigheter hos deltagarna. Bland annat fanns det en kluven inställning till hiv. Deltagarna upplevde dels att hiv inte tog särskilt stor plats i vardagen, men att hiv samtidigt var något som alltid fanns där och gjorde sig påmint, till exempel i form av kroppsliga symptom, mediciner som måste tas regelbundet, läkarbesök eller stigmatiserande attityder från omgivningen.
Trygghet är viktigt för den psykiska hälsan, men även känslan av att ha ett meningsfullt liv och att ha en social gemenskap. Drygt hälften av deltagarna uppgav att de levde ensamma. Vissa av de deltagarna var änklingar, och vissa levde ensamma som följd av en separation. För den som lever ensam kan det därför vara extra viktigt att hitta sociala sammanhang utanför hemmet, sa Lena.
Förutsättningar för god hälsa och välmående hos äldre som lever med hiv
Lena sa att en viktig sak som bidrar till bättre hälsa och välmående hos äldre som lever med hiv är känslan av trygghet i att man kommer att få bra vård och inte drabbas av stigmatisering. För att åstadkomma det behövs ökad kunskap inom vården, framför allt genom vidareutbildning av vårdpersonal. Men det behövs mer forskning på området, fortsatte Lena. Det behövs forskning om primärvården och äldreomsorgen, men även gällande de specifika aspekter av hälsan som kan påverkas hos äldre som lever med hiv, och de individuella skillnader som kan finnas mellan olika personer.
Individuella skillnader kan även påverka bemötandet i vården. Som exempel nämnde Lena att vissa personer som lever med hiv riskerar att utsättas för multipel stigmatisering. Det kan till exempel handla om personer som lever med hiv som är födda utomlands, injicerar droger, har transerfarenhet, hög ålder eller är hbtqi-personer. Det intersektionella stigmat kan skapa strukturella hinder i sjukvården, vilket kan minska tillgången till vård, exempelvis tillgången till hivprevention och hivbehandling för icke-vita hbtqi-personer, sa Lena.
Lena tog även upp Folkhälsomyndighetens undersökningar som gjorts om allmänhetens syn på hiv i Sverige. Den senaste gjordes 2022 och visade bland annat att bara 16 % känner till att informationsplikten kan tas bort för personer som lever med hiv och har en välinställd behandling, vilket gäller den stora majoriteten av alla som lever med hiv i Sverige. 39 % känner till att hiv inte överförs vid sex med personer med välinställd behandling.
Frågestund med Lena
Lena avslutade sin föreläsning med att understryka vikten av att förbättra kunskapen både hos vårdpersonal och hos allmänheten. Hon sa även att framtida studier behöver ha ett fokus på förebyggande hälsoarbete genom att ta reda på vilka faktorer som skapar god hälsa hos äldre som lever med hiv.
Efter presentationen tog Lena emot frågor. En fråga gällde huruvida hiv innebär högre risker för andra sjukdomar vid åldrande. Lena svarade att det finns en ökad risk för samsjuklighet och att vissa andra sjukdomar blir vanligare, men att många av de som intervjuats i studien inte var säkra på om ett visst besvär var normalt för åldrande, eller om det var relaterat till hiv. Hon tillade också att det finns en generell risk för att man får fler bieffekter ju fler mediciner man tar, men man vet inte exakt vad konsekvenserna kan bli av att ta hivmediciner i kombination med mediciner som är vanliga vid åldrande.
Psykisk hälsa och hiv
Temakvällen fortsatte med Maria Wiklanders presentation som hon inledde med att beskriva vad som egentligen menas med psykisk hälsa. Hon återgav WHO:s definitioner, som även svenska myndigheter använder sig av. WHO definierar psykisk hälsa som en nivå av välbefinnande där man har förmåga att klara av vanliga påfrestningar, arbeta produktivt och bidra till samhället. Psykisk ohälsa inkluderar alla typer av psykiska besvär, från milda besvär som inte kräver vård till allvarliga besvär som har en diagnos och kräver behandling. Maria höll i det hon kallade en liten ”psykiatrikurs” där hon bland annat gick igenom skillnaderna på ångest och ångestsyndrom, nedstämdhet och depression, samt trauma och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Hon pratade även om hur psykiska problem kan manifestera sig fysiskt.
Maria berättade om studier i och utanför Sverige som visar att det är lite vanligare att personer som lever med hiv har psykisk ohälsa. Det sambandet kan ha olika orsaker och behöver inte enbart ha med själva hivinfektionen att göra. En studie som gjordes på deltagare i Stockholm visade att personer som lever med hiv löper något högre risk för att drabbas av psykisk ohälsa, även om den fysiska hälsan är god.
Studier i olika länder har visat att risken för depression kan variera bland grupper av personer som lever med hiv, fortsatte Maria. Vilka åldersgrupper som löper störst risk att drabbas av psykisk ohälsa verkar variera mellan länder.Till exempel visade en studie som gjordes i Frankrike att äldre som levde med hiv hade lite lägre risk att drabbas av depression, medan en studie som gjordes i Etiopien visade att äldre som levde med hiv hade lite högre risk att drabbas av depression. Men generellt sett ökar den psykiska resiliensen (förmågan att klara av förändring samt återhämta sig och vidareutvecklas) med åldern, förklarade Maria, vilket gör att man har lättare att hantera motgångar och blir starkare med tiden. Samtidigt kan åldrandet i sig innebära nya utmaningar.
– Man har sett i studier att personer som lever med hiv kan få kognitiva svårigheter med åldern. Dessutom finns det en risk att åldras tidigare, sa Maria.
Hon tillade dock att det är så det har sett ut hittills, och att det inte är säkert att det kommer att se likadant ut i alla åldersgrupper, eftersom behandlingarna för hiv har förändrats under åren. Personer som behandlades med de tidiga hivmedicinerna kommer sannolikt att påverkas annorlunda i åldrandet än personer som behandlats med modernare hivmediciner.
Vad kan den som åldras med hiv göra för att ta hand om sitt mående?
Maria berättade att den psykiska hälsan kan påverkas mycket av ofrivillig ensamhet. Om hiv påverkar ens möjligheter att hitta ett socialt sammanhang kan det göra att ens mående försämras. Olika sätt att motverka det är att återknyta gamla kontakter, engagera sig i föreningar, jobba som volontär eller ringa till vänner. Om man inte redan har ett kontaktnät så gör det ändå skillnad att bara vara ute bland folk, berättade Maria. Man kan göra vad som helst där man är i närheten av människor, till exempel åka buss eller gå på bio, och få en positiv effekt.
Maria underströk också de positiva effekterna av att ha ett socialt liv. Det är ett sätt att bromsa det kognitiva åldrandet. Att umgås med människor och att ha ett socialt sammanhang håller hjärnan alert och gör att effekterna av åldrande minskas, vilket är särskilt viktigt för personer som lever med hiv och därmed har ökad risk att drabbas av kognitiva besvär med åldern, sa hon.
Kopplingen mellan fysisk hälsa och psykiskt välmående
Maria fortsatte med att berätta att träning förbättrar både den kroppsliga och den mentala hälsan hos personer som lever med hiv. Både konditionsträning och styrketräning har positiva effekter, och bland annat verkar det minska depressiva symptom och ångest. Graden av de positiva effekterna kan öka ju mer man tränar, men den allra största skillnaden är mellan att inte träna alls och bara träna lite.
Andra sätt att förbättra den psykiska hälsan är att hålla sig mentalt aktiv, till exempel genom att ägna sig åt en hobby. God sömn är också avgörande. Framför allt är det viktigt att få minst sju timmars sömn per dygn och att ha regelbundna sömnrutiner, förklarade hon.
Maria pratade också om vikten av ”mindfulness” eller medveten närvaro. Hon berättade att det är typiskt att personer med ångeststörningar riktar uppmärksamheten framåt i tiden, och att personer med depression riktar fokus bakåt. Mindfulness som metod kan hjälpa en att identifiera och beskriva vad man känner och tänker i nuet, hur kroppen känns och vad som är fakta, alltså vad som faktiskt händer, sa Maria. En tumregel inom mindfulness är att man ska observera, beskriva och delta i en händelse eller situation, och att man ska göra det på ett sätt som är icke-värderande, med fokus på att göra en sak i taget och göra det som fungerar eller som är effektivt i en given situation.
Avslutningsvis nämnde Maria att det kan vara värt att ta upp psykiska besvär när man har kontakt med primärvården. Till exempel kan man ta upp frågor kring depression eller sömnstörningar hos en vårdcentral. I vissa fall kan de hjälpa till direkt, men de kan även remittera en vidare till specialistpsykiatri om det behövs. I mer brådskande fall kan man kontakta psykiatrisk akutvård (se bild nedan för Marias beskrivning av olika instanser man kan vända sig till om man behöver stöd eller hjälp med besvär relaterade till psykisk hälsa).
Text: Micke Broman
[1] Läs mer i Regeringskansliets, Socialdepartementets och SKR:s överenskommelse ”God och nära vård 2023. En omställning av hälso- och sjukvården med primärvården som nav.”
Nya rapporter om äldre med hiv
Folkhälsomyndigheten har publicerat två rapporter om att vara äldre och leva med hiv i Sverige. Rapporterna handlar bland annat om livskvalitet, fysiskt och psykisk hälsa och behov av vård- och äldreomsorg. Den ena rapporten är en litteraturöversikt som visar att det saknas kvalitativa studier om äldre som lever med hiv. Den andra är just en kvalitativ studie, i vilken äldre som lever med hiv intervjuats.
Folkhälsomyndigheten skriver att rapporterna visar på att det finns en oro bland äldre personer som lever med hiv för att inte få rätt vård och omsorg under ålderdomen. Man skriver även att regioner och kommuner kan ”behöva se över förutsättningar för tillgänglig och icke-diskriminerande omsorg och hälso- och sjukvård för att minska stigmatisering och diskriminering bland äldre som lever med hiv.”
– Intervjustudien bekräftar det vi återkommande hör från våra medlemmar. Man oroar sig över hur bemötandet kommer att vara inom till exempel äldreomsorgen. Fler och fler av oss blir nu äldre och vi måste kunna känna oss trygga med att vi kommer få en god och jämlik vård och äldreomsorg, säger Patrik Furtenbach, ordförande för Posithiva Gruppen.
Båda rapporterna finns att läsa här: bit.ly/aldre24
HPV-vaccination – Folkhälsomyndighetens utredning rekommenderar gratis vaccin upp till 26 år
Personer som lever med hiv har en förhöjd risk att få HPV-relaterad cancer, som analcancer och livmoderhalscancer. Både HPV och cancer orsakad av HPV kan dock förebyggas. Nu erbjuder Region Stockholm vaccin till män och transpersoner som lever med hiv. I sin nya utredning rekommenderar Folkhälsomyndigheten gratis vaccination enbart för personer upp till 26 år.
Sensommaren 2023 gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda behov av och kostnader för gratis HPV-vaccination till personer som lever med hiv, män som har sex med män och transpersoner samt män och pojkar som inte tidigare erbjudits vaccinationen inom det allmänna vaccinationsprogrammet. I början på juni 2024 redovisades uppdraget. I det kunskapsunderlag som Folkhälsomyndigheten släppt står att ”utifrån den utredning och de hälsoekonomiska analyser som Folkhälsomyndigheten har genomfört bedömer myndigheten att det finns behov av att erbjuda:
- Catch-up-vaccination till ovaccinerade pojkar och män till och med 26 år.
- Särskilda vaccinationsinsatser riktade till ovaccinerade män som har sex med män, transpersoner och personer som lever med hiv, till och med 26 år.”
Myndigheten skriver även att ”det finns en stor individuell variation i risken för HPV-orsakad cancer och konstaterar att det ”efter en individuell läkarbedömning” därför kan vara motiverat att erbjuda vaccination till enskilda äldre.
Tillsammans med Sexperterna, RFSL Stockholm, RFSL Ungdom, RFSU, RFSU Stockholm, Hiv-Sverige, Riksförbundet Noaks Ark och Noaks Ark Stockholm har Posithiva Gruppen under några års tid verkat för att samhället ska erbjuda gratis vaccin till personer som löper högre risk att få HPV-relaterad cancer.
Posithiva Gruppen har under utredningen haft dialog med Folkhälsomyndigheten och lämnat synpunkter. PG har bland annat påpekat att hivpositiva personer som behandlats för cellförändringar kan ha nytta av HPV-vaccin även om de är äldre.
– Vi hade hoppats på att Folkhälsomyndigheten skulle landa i att vaccin bör erbjudas alla lever med hiv, och speciellt de som redan behandlats för cellförändringar, säger Patrik Furtenbach, ordförande för Posithiva Gruppen.
Det pågår studier som pekar på att om man är behandlad för livmoderhalscancer (eller förstadier till det), så kan HPV-vaccinet ha effekt även om det ges sent i livet, och att detta beror på att man vid behandling skurit bort cellförändringarna där viruset sitter. Många som lever med hiv i Sverige i dag är långtidsöverlevare och risken för HPV-relaterad cancer är särskilt hög i denna grupp, vilket ger ännu anledning att se över vilken åldersgräns man sätter för HPV-vaccination.
På regional nivå kan det dock variera vilka som erbjuds vaccination. Från och med 2024 kan män och transpersoner upp till 45 års ålder som lever med hiv i Region Stockholm få gratis HPV-vaccination. Detta sker som ett projekt inom ramen för den sjukvårdsregionala cancerplanen för 2024–2027 beslutat av hälso- och sjukvårdsnämnden i regionen. Vaccinationerna genomförs av Venhälsan på Södersjukhuset och Infektionsmottagning 2 på Karolinska universitetsjukhuset i Huddinge.
– Det är ett steg i rätt riktning, men det borde vara lika oavsett var i landet man bor och oavsett vilken könsidentitet eller sexuell läggning man har, säger Patrik Furtenbach.
Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för vaccinationer och Smittskydd Stockholm skriver att vaccin även kan ”övervägas till ovaccinerade individer till och med 45 års ålder i följande grupper med tanke på ökad risk för HPV-relaterad cancer: män som har sex med män (MSM), personer som lever med hiv, kvinnor som har koniserats för cellförändringar på livmoderhalstappen samt patienter som ska organtransplanteras eller har stamcellstransplanteras (efter behandlande läkares bedömning).”
Hela utredningen finns att läsa här: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/b/behov-av-och-kostnader-for-vaccination-mot-humant-papillomvirus-hpv/
Läs mer om HPV och hur HPV-relaterad cancer kan förebyggas: https://posithivagruppen.se/hpv-och-anal-och-livmoderhalscancer-sa-kan-de-forebyggas/