Etikett: Storytelling

Storytelling: ”tänk att man kan säga så mycket om något så litet!”

Lördagen den 14 september anordnade Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv en kurs i ”Storytelling” – en metod som många kvinnor i nätverket varit nyfikna på. Kurshållaren var Kajsa Nordström, legitimerad psykoterapeut och utbildad handledare. Under en hel eftermiddag fick 13 kvinnor lyssna på Kajsas berättelser samt dela sina egna.

Kursen började med att alla deltagarna fick presentera sig själva med förnamn, och sedan upprepade hela gruppen alla namnen tillsammans. Kajsa hade inför kursen meddelat att hon skulle ville dela några berättelser från olika delar av världen, och att tanken bakom det är att det muntliga berättandet väcker personliga och individuella bilder hos de som lyssnar.

Den första berättelsen Kajsa delade hette ”The cracked pot” som kan översättas till ”den spruckna krukan”. Du kan läsa en version av berättelsen här. Sedan pratade deltagarna öppet om sina tankar kring berättelsen och innehållet i den. Redan här var det flera av deltagarna som relaterade berättelsen till delar av sina egna liv.

Första övning
Så var det dags för kursens första övning. Deltagarna fick sitta två och två, ganska nära varandra. En skulle berätta medan den andra skulle lyssna, utan att kommentera eller ställa några frågor. Sedan fick man byta roller. Temat som båda personerna i paret skulle prata om var dock detsamma, nämligen: sina fötter. Temat framkallade både skratt och frågor – många tyckte det var svårt att komma igång, men snart surrade hela rummet av berättelser om fötter som varit hit och dit, som väckt olika känslor, och som använts på olika sätt.

–  Tänk att man kan säga så mycket om något så litet! Kommenterade en av deltagarna.

–  Tänk dig då hur mycket man kan berätta om ett helt liv! Sade en annan.

Efter att paren hade lyssnat på varandras berättelser om sina fötter, fick varje person välja ut en bild från sin partners berättelse som den fick dela med resten av gruppen. Till exempel: ”Detta är [namn]. Hon dansar tango med sina fötter”.

Kvinnan från sjön och övning nummer två
Den andra berättelsen som Kajsa delade med gruppen, hette ”The lady of the lake” – eller ”kvinnan från sjön”. Du kan läsa en version av berättelsen här. Berättelsen handlar bland annat om en man som behandlar sin fru illa, varpå hon lämnar honom. Berättelsen väckte känslor hos många av deltagarna, och några berättade om upplevelser från sitt eget liv, inspirerade av berättelsen.

Sedan följde en ny övning – nu skulle deltagarna, på samma sätt som innan, turas om att berätta för varandra. Denna gång skulle deltagarna dock inte berätta om sina fötter, utan om en person som betytt mycket för dem. En inledande fråga var ”vad var det som gjorde att personen blev betydelsefull för dig?”.

Några deltagare var tvungna att tänka länge och grundligt innan de bestämde sig för vem de skulle prata om, medan det för andra var helt uppenbart. Ännu en gång fylldes rummet av surrande och sorl – men även av skratt och tårar. Övningen blev känslosam för många av deltagarna.

Flickan och räven – fördjupning i bilder
Efter övningen berättade Kajsa ännu en berättelse. Denna gång handlade berättelsen om en sjuk flicka, sökandet efter en räv och samtidigt ett botemedel för flickan. Du kan läsa en version av berättelsen ”The curing fox” – ”den botande räven” här.

En ny dimension i denna omgång var att alla deltagarna fick välja en bild som ”fäst sig” i huvudet under tiden Kajsa berättade. Kanske var det pappan och räven vid brasan, eller flickans matta ögon? Varje deltagare fick rita ”sin” bild på papper, för att senare berätta för de andra deltagarna varför det var just denna bild som gjort intryck. Några deltagare ritade detaljrika scener med tydlig handling, medan andra fångade mer abstrakta intryck. Uppgiften var fri, och det viktiga var att en själv visste vad teckningen innehöll.

Kajsa avslutade kursen med en kort berättelse om en mästare som samtalade med sina lärjungar.

Efterord – relevans för berättelser om hiv?
Efter att själva kursen var över, diskuterade gruppen hur de metoder som Kajsa använt skulle kunde användas mer konkret för att arbeta med egna berättelser kring hiv. Några av deltagarna hade velat arbeta mer metodiskt med sina egna livsberättelser på kursen, och genom storytelling lära sig ”äga” sin berättelse i mötet med sig själv och andra.

Kajsas åsikt var att man behöver mer tid om man skulle vilja arbeta med så kallade livsberättelser. Samtidigt menade hon att kursen var en praktisk introduktion till hur storytelling kan se ut och användas på konkreta delar av en människas liv – att berätta om fötterna var till exempel en övning i att se sig själv från en annan vinkel, och genom att berätta om en person som betytt mycket för en kan man få möjlighet att analysera sin egen utveckling som människa.

Kunskapsnätverket kommer undersöka huruvida vi kan anordna en längre fördjupningskurs med fokus på mer konkreta verktyg och narrativ som kan vara stärkande i ett liv med hiv.