Kategori: Temakvällar

Frågor och svar kring hiv och klimakteriet

Tisdagen den 16 november anordnade Positive Women Victoria (PWV) en frågestund med Dr. Nneka Nwokolo. Nwokolo är en London-baserad hivläkare specialiserad inom SRHR, med särskilt intresse för prevention och klimakteriet. Nedan kan du ta del av hennes svar på hivpositiva kvinnors frågor om bland annat symptom, inflammation, hormonbehandling och viktökning.

Fråga: Vad är klimakteriet, och hur vet man att det har börjat?

Svar: Definitionen på klimakteriet (eller menopausen) är perioden som börjar den dagen när du har din allra sista mens. Eftersom du inte kan veta där och då att det är den sista dagen, måste klimakteriet alltid diagnosticeras retrospektivt (i efterhand). När det har gått tolv månader sedan din sista mens, kan du definiera datumet för när du kom i klimakteriet. Om du inte har några klimakteriesymptom, behöver du inte någon klimakteriebehandling. Om du känner av symtom bör du däremot söka behandling relativt snabbt, för att undvika att östrogennivåerna blir väldigt låga. Förr i tiden, när kvinnors förväntade livslängd var kortare, var det få eller inga som upplevde klimakteriet. I dag lever kvinnor stora delar av livet som menopausala och post-menopausala, vilket innebär att många behöver klimakteriebehandling.

Klimakteriesymtom och symtom på (obehandlad) hiv kan likna varandra. För kvinnor vars hiv upptäcktes sent (sena testare/”late testers”) kan det upplevas stressande att symtom såsom svettningar och vallningar ”kommer tillbaka”. Om man lever med välbehandlad hiv i dag, är det sannolikt att symtomen beror på klimakteriet snarare än hivdiagnosen.

Fråga: Upplever kvinnor som lever med hiv allvarligare klimakteriesymptom jämfört med kvinnor som inte lever med hiv? 

Svar: De flesta studier på området är från USA. Många kvinnor som lever med hiv i USA är afroamerikaner och många har låg socioekonomisk status. Vi kan därför inte veta helt säkert om symtomen de upplever är relaterade till hiv eller till den socio-ekonomiska statusen. Studier som genomförts i Storbritannien visar till exempel en lite annorlunda bild. Generellt kan vi säga att kvinnor med hiv kan uppleva genitala symtom och mentala hälsoproblem i större utsträckning. Även vallningar eller svettningar kan vara mer utbrett bland hivpositiva kvinnor jämfört med bland hivnegativa. Vi måste komma ihåg att klimakteriet är ett område det har forskats ganska litet på generellt, och ännu mindre hos kvinnor med hiv.

Fråga: Hur påverkas den kroniska inflammationen hos personer med hiv av inflammation som kan uppstå på grund av klimakteriet?

Svar: Även personer som lever med hiv och som har odetekterbara virusnivåer har kvarvarande inflammation i kroppen. Kroppens immunsystem försöker ständigt bekämpa inflammationen, och detta kan leda till besvär. Klimakteriet och åldrande i sig är också relaterade till ökad inflammation i kroppen. Vi vet inte tillräckligt mycket om huruvida den klimakterierelaterade inflammationen ”läggs till” den hivrelaterade inflammationen, men det är viktigt att börja tidigt (helst innan man kommer i klimakteriet) med hälsosamma vanor såsom att träna och äta nyttigt. Detta är även förebyggande för andra sjukdomar såsom hjärtsjukdom och benskörhet, som kvinnor som kommit i klimakteriet har högre risk att få eftersom östrogennivåerna sjunker.

Fråga: Hur ska kvinnor som lever med hiv tänka kring hormonbehandling eller hormonersättningsterapi (HRT)? 

Svar: Om du har besvär och det inte finns några underliggande faktorer som indikerar att du inte ska ta HRT, bör du ta HRT. Några gamla studier hävdade att det finns samband mellan HRT och cancer, och trots att dessa studier och samband har avfärdats i efterhand så har de gjort att HRT skrivs ut i relativt låg utsträckning. HRT är tryggt för de flesta personer, och man behöver inte vara rädd för det. Det kan tvärtom rädda liv! Det HRT gör är i princip att ersätta de hormoner som kroppen går miste om under klimakteriet. Numera finns det även så kallat ”body identical” (”kroppsidentiskt”) östrogen som, trots att det är laboratorieframställd, ser ut exakt som det östrogen äggstockarna själva producerar.

Fråga: Finns det studier som undersöker läkemedelsinteraktioner mellan hivläkemedel och läkemedel mot klimakteriebesvär? Vad gäller för hivläkemedel som är integrashämmare?

Svar: Generellt finns det väldigt få studier som undersökt samband mellan hiv, klimakteriet och läkemedelsanvändning. Underlaget kring interaktioner med HRT baseras ofta på studier kring hormonella preventivmedel, som i många fall liknar HRT. Gällande integrashämmare så borde de flesta som används i hivbehandling vara säkra att ta tillsammans med HRT, men hivmediciner som innehåller ”boosters” borde inte kombineras med läkemedel mot klimakteriebesvär. Eftersom det i dag finns så många olika hiv-, klimakterie- och preventiva läkemedel borde det inte vara något problem för läkaren att hitta läkemedelsregimer som är anpassade till varje enskild kvinnas behov.

Fråga: Kan man använda hormonersättningsterapi (HRT) resten av livet? 

Svar: Många kvinnor behöver inte det, men för några kan det vara avgörande för livskvaliteten. Om en kvinna behöver HRT och är medveten om fördelarna och nackdelarna med det, bör hon få det. Jag har till exempel en patient som är över 90 år som fortfarande använder HRT eftersom hon tycker det förbättrar hennes funktion och livskvalitet. Topiska klimakterieläkemedel (tex. östrogensalva som appliceras vaginalt) kan användas helt obegränsat eftersom östrogenhalterna är så låga och effekten är lokal.

Fråga: Jag fick hiv efter att jag kommit i klimakteriet. Kan jag påbörja hormonersättningsterapi (HRT) nu?

Svar: Om du har besvär och det inte finns några underliggande faktorer som indikerar att du inte bör ta HRT, bör du ta HRT. Hiv i sig är inte är underliggande faktor som bör hindra dig från att använda HRT. När kvinnor kommer i klimakteriet blir blodkärlen likare mäns, exempelvis blir artärerna hårdare. I de gamla studierna som påstod att HRT var skadligt gav man även HRT till kvinnor som inte behövde det. Man konkluderade med att det fanns risker relaterade till att påbörja HRT mer än 10 år efter att man kommit i klimakteriet eller efter 60 års ålder. Nyare studier visar på att det troligen inte finns risker med att påbörja HRT så pass sent, men att det inte har så stor effekt heller.

Fråga: Påverkas kvinnor med olika etniciteter olika av klimakteriet?

Svar: Många tänker kanske att det inte är fallet, men enligt studier så är det faktiskt så. Till exempel ser man att kvinnor med ursprung från den indiska subkontinenten bosatta i Storbritannien upplever mer värk och smärtor än vallningar. Afroamerikanska kvinnor tenderar att ha mycket vallningar och även att klimakteriet pågår längre. För icke-afroamerikanska kvinnor är det vanligt att klimakteriebesvären pågår i ungefär 4 år, men för afroamerikanska kvinnor är det vanligare att de pågår i 7–10 år. Latinamerikanska kvinnor tenderar att ha urogenitala klimakteriesymptom i större utsträckning. Vi vet inte om dessa olika upplevelser av besvär handlar om tex. klimatet eller andra faktorer, men det är viktigt att organisationer och andra som arbetar med klimakterierelaterade frågor anpassar sina insatser efter vilka faktiska besvär som kvinnorna de ska stödja upplever.

Fråga: Kan du berätta mer om urogenitala klimakteriesymptom (GSM)?

Svar: Många kvinnor som kommer i klimakteriet upplever urinvägssymtom och/eller underlivsbesvär. Det kan vara allmänt obehag, smärtor vid sex eller andra besvär. Hormonersättningsterapi kan hjälpa mot en del av besvären, men även vaginalkräm som innehåller östrogen och appliceras lokalt är effektivt. Om en kvinna av någon anledning inte kan använda hormonersättningsterapi kan hon ändå använda vaginalkräm med östrogen. Det finns även vaginal fuktighetskräm som kan lindra vissa underlivsbesvär (ej att förväxla med glidmedel).

Fråga: Hur många kvinnor som lever med hiv nyttjar sig av hormonersättningsterapi (HRT) mot klimakteriebesvär?

Svar: Här i Storbritannien är det enligt studier endast 5–10% av kvinnor i menopausal ålder som använder HRT. Om det finns skepsis mot HRT bland kvinnor generellt kan man tänka sig att kvinnor som lever med hiv också påverkas av det.

Fråga: Finns det naturliga alternativ till hormonersättningsterapi (HRT)? 

Svar: Det beror på vad man menar med ”naturlig”. De laboratorieframställda kroppsidentiska (”body identical”) hormonerna är i princip de samma som kroppens egna hormoner. Om man med naturlig menar växtbaserat eller alternativ medicin så saknas säkerhetsdata kring dessa preparat. Växtbaserade eller alternativa läkemedel har inte genomgått de rigorösa kliniska tester som konventionella läkemedel har, och det finns även risk att de interagerar med ens hivmediciner.

Fråga: Vad ska man göra om man får en vaginal blödning långt efter att man kommit i klimakteriet (långt efter att menstruationen har upphört)?

Svar: Det bör man kolla upp med sin läkare. Särskilt om det har gått lång tid sedan du hade din sista blödning.

Fråga: Hänger viktökning ihop med hivläkemdel och/eller klimakteriet? 

Svar: Mer vanligt än viktökning är det att klimakteriet ändrar hur kroppen fördelar fettet på kroppen.

Fråga: Är hivläkemedlet Efavirenz ok att ta om man är i klimakteriet?

Svar: Jag kan inte uttala mig om specifika läkemedels lämplighet utan att veta mer om patienten i fråga. Generellt kan jag säga att alla hivläkemedel kan användas under klimakteriet, men att det finns vissa hivläkemedel som inte bör kombineras med just hormonersättningsterapi.

Fråga: Bör jag be läkaren kolla mina hormonnivåer?

Svar: Många kvinnor vill att läkaren ska mäta deras hormonnivåer för att ”verifiera” att de verkligen är i eller på väg in i klimakteriet. Grejen med ”för-klimakteriet” är dock att hormonnivåerna går upp och ner hela tiden. Man kan riskera att nivåerna är höga just när man tar proverna och låga efteråt, eller vice versa. Om en kvinna upplever vissa symptom inom ett visst åldersintervall är rekommendationen till läkare numera att anse dessa som klimakteriesymptom, och att HRT eller andra klimakterieläkemedel bör skrivas ut. Lite som att ”om den går som en anka och kvackar som en anka, så är det en anka”.

Fråga: Vad kan man göra om hivläkaren saknar kunskap om klimakteriet?

Svar: Det är inte många som pratar om klimakteriet, och trots att allmänläkare kan skriva ut hormonersättningsläkemedel är det många som undviker att göra det för att de saknar kunskap. Mitt råd är att man berättar för sin läkare att de inte behöver behandla dina klimakteriesymtom annorlunda än alla andras bara för att du har hiv. Det enda de bör tänka på är att kolla upp huruvida det finns risk för läkemedelsinteraktioner mellan hivläkemedlen och eventuella hormonersättningsläkemedel. Om allmänläkaren har frågor kring just läkemedelsinteraktioner kan du hänvisa till din hivläkare. Det ska inte vara så att kvinnor tvingas hjälpa sig själva eller att de behöver läsa på kring saker som är läkarens ansvar. I en del länder blir det vanligare med klimakteriespecialister inom vården, och man kan hoppas att läkare specialiserade inom hiv respektive klimakteriet kan lära av varandra framöver.

Nedan kan du titta på en inspelad version av frågestunden:

Du kan läsa mer om Dr Nneka Nwokolo här, och om Positive Women Victoria (PWV) här.

 

Cancer: sorter, symtom och ny studie kring samband med hiv

Psykosocialt stöd – en rättighet för personer som lever med hiv

Vilket psykosocialt stöd har jag rätt till som kvinna med hiv? Vilka ämnen kan jag ta upp med kuratorn och vad kan jag få hjälp med av min hivmottagning? Det är frågor som återkommande lyfts av kvinnor som kunskapsnätverket kommer i kontakt med. Den 28 september bjöds två kuratorer in till en temakväll för att svara på frågor och berätta om psykosocialt stöd inom hivvården.

Text: Ronja Sannasdotter, Posithiva Gruppen

Kuratorerna som var inbjudna till temakvällen var Ellen Mattisson och Emma Edling, som jobbar på Infektionsmottagning 2 på Karolinska sjukhuset i Huddinge i Stockholm. Kuratorerna på Infektionsmottagning 2 har återkommande samverkan med patientorganisationer, liksom med Smittskydd Stockholm, Mentorsprogrammet för unga som lever med hiv, berörda myndigheter och övrig hälso- och sjukvård, som exempelvis psykiatrin.

Ellen och Emma började med att säga att det psykosociala stöd som erbjuds inom hivvården är lagstadgat. Man har alltså rätt till det och man har även rätt till tolk när man får stödet. Alla som får en hivdiagnos får träffa en kurator vid infektionskliniken minst en gång. Emma berättade att det sedan beror på individens behov om man fortsätter.

Vissa känner att de behöver prata med kurator flera gånger precis efter hivbeskedet. Det kan även vara så att behov uppkommer senare och då kan ens läkare eller sjuksköterska remittera till en kurator på kliniken. Det kan se lite olika ut på olika kliniker i landet, men på Infektionsmottagning 2 i Huddinge kan man även höra av sig direkt till kuratorerna och man kan alltid be sin sjuksköterska om att få träffa en kurator. Man behöver inte uppge skäl och det brukar inte vara lång väntetid. Vårdgarantin på 30 dagar gäller, men enligt Emma och Ellen brukar det sällan ta så lång tid.

Brett stöd med tystnadsplikt

Kuratorer har tystnadsplikt, precis som alla som arbetar inom vården. Tystnadsplikten sträcker sig långt, men det finns även något som kallas för anmälningsskyldighet vilket innebär att kuratorer får bryta tystnadsplikten vid vissa tillfällen. De måste till exempel göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa och till polisen om de misstänker att ett brott begåtts som kan ge fängelsestraff på mer än två år. Ellen betonade att de bara får ge informationen till dessa myndigheter, och inte till någon annan.

– Det är viktigt att känna till både att anmälnings- och tystnadsplikten finns för att man inte ska dela med sig av sådant som man sedan kan ångra att man berättat, men även för att veta att man har rätt till förtroende, sade Emma.

Stödet som kuratorer ger kan se olika ut beroende på vad man har för behov, men kan till exempel bestå av: 

• samtalsstöd (ofta över längre tid, tex varannan vecka, och med ett tydligt mål).
• krishantering (ofta vid diagnos, men kan även komma långt senare eller bero på annat än själva hivdiagnosen).
• hjälp att söka fondmedel (pengar som man kan söka när man har en kronisk sjukdom. Läs mer under rubriken ”Stöd i utsatthet och ekonomiskt stöd” längre ner i texten).
• samhällsvägledning/stöd i kontakt med myndigheter som Försäkringskassan, hänvisning till patientföreningar eller remisser till psykiatri och vårdcentral.

Emma och Ellen gav exempel på teman som ofta kommer upp. Flera av de ämnen och problem som de möter i samtal med personer som lever med hiv är allmänmänskliga, men hiv kan göra att de blir tuffare att hantera.

– Allting är välkommet, sade Emma. Det kan vara skönt att vara i ett rum som man vet är fritt från dömande.

Stress kring diagnosen, extra lager av stigma och känslan av att bära på en hemlighet är sådant som en del personer upplever och några av de vanligaste känslorna är oro, sorg och ensamhet. Det kan handla om rädslor och man undrar kanske om andra känner samma sak. Hos kuratorn kan man få hjälp att reda i vad man känner.

– Många av våra samtal handlar om känslor som kan komma upp kring att leva med hiv och det varierar mycket från person till person, sa Ellen. För vissa är det inte bara negativa saker utan hivdiagnosen kan ha lett till positiva förändringar och blivit en vändpunkt i livet.

Öppenhet ett vanligt ämne

En fråga som ofta kommer upp är hur man kan berätta om sin hiv.

– För vissa är det otroligt jobbigt och rör upp mycket känslor medan det för andra är lättare, sade Ellen. Det beror ofta på kontexten, för vem man ska berätta och vilka tidigare erfarenheter man har.

Frågor om öppenhet och hur man kan berätta är sådant som kan dyka upp långt efter att man fått sin diagnos, till exempel om man inleder en ny relation. Man kan exempelvis få hjälp i hur man kan berätta om sin hiv för en ny partner och att informera om saker som hur behandlingen fungerar, och om smittfri hiv. Kuratorerna ger även stöd till närstående och det finns möjlighet för partners att träffa kurator både enskilt och tillsammans med den som lever med hiv.

En person som medverkade på temakvällen undrade om man kan få välja kurator, till exempel om man känner att man inte kan identifiera sig med kuratorn på grund av åldersskillnad. Ellen sa att de försöker möta personliga önskemål så gott det går. Om man till exempel vill träffa någon av samma kön som en själv brukar de försöka lösa det. På just Infektionsmottagning 2 är de flesta kuratorerna mellan 30 och 40 år och just ålder eller vilka de är på andra sätt är såklart inget de kan påverka. Man får dock absolut be om att få träffa någon annan kurator på mottagningen än den man först blir hänvisad till.

– Vi har full förståelse för om man vill byta om man inte klickar, sade Emma. Vi tar det inte personligt.

Stöd i utsatthet och ekonomiskt stöd

Kuratorerna kan även hjälpa en att hitta annat stöd, utanför hivvården. En del av dem som kuratorerna träffar är personer som är bostadslösa, brottas med beroende eller har dålig ekonomi. Även om kuratorerna inte kan erbjuda annan praktisk hjälp än att eventuellt söka fondmedel och kontakt med socialtjänsten, så kan de ge stöd i att hantera stress som följer med utsatthet.

– Vissa saker är svåra att göra något åt, men man kan arbeta med strategier för att hantera känslor som kommer upp, sade Ellen.

Flera av dem som Emma och Ellen möter står inte helt utan bostad, men flyttar runt eller bor väldigt trångt och då kan det bland annat bli svårare att hantera sin medicinering. Det är olika hur kommuner i landet arbetar med bostadslöshet. I Stockholms kommun kan omständigheter som våldsutsatthet eller infektionskänslighet vara skäl till att man får förtur i bostadskön. Däremot är hiv i sig sällan ett giltigt skäl.

När man lever med en kronisk sjukdom kan man ibland få ekonomiskt stöd i form av fondmedel. Dessa kan man söka om man till exempel har merkostnader på grund av sjukdomen (som att man måste åka till sjukhuset ofta), om man har behov av en rekreationsresa eller för att hälsa på familj i utlandet. För att söka behöver man ett intyg från kurator eller annan vårdgivare och man behöver fylla i en ansökan där man skriver lite om bland annat inkomst och livssituation. Kuratorerna kan hjälpa en att skriva motivering och fylla i ansökan.

På Karolinska sjukhuset i Huddinge finns en särskild fondmedelshandläggare som bedömer ansökningarna. Pengarna kommer från olika fonder och stiftelser och hur mycket pengar man kan få beror delvis på hur många som söker och hur mycket pengar som finns just det året. Emma och Ellen berättade att det brukar vara mellan 3000 och 8000 kronor.

Specifika ämnen för kvinnor med hiv

En deltagare undrade om kuratorerna ser några specifika utmaningar eller frågor kring kvinnor som lever med hiv. Emma och Ellen berättade att de upplever att det generellt finns en större kunskap om hiv bland homo- och bisexuella män och att det inte pratas lika mycket om hiv bland heterosexuella. Därför kan stigmat och utmaningarna se annorlunda ut för heterosexuella kvinnor.

– Det finns kanske en större rädsla för att berätta och man är orolig för andra saker, vad folk ska tycka och tänka. Det finns inte en lika stor ”talbarhet” kring det, sade Emma.

Kvinnor som grupp är även mer socialt utsatta, och löper högre risk att drabbas av våld i nära relationer där hiv kan göra en extra sårbar.

– Många är extra rädda för att lämna en partner, sade Emma.

Det kan bero på att man känner oro för att bli avslöjad. Man kan även känna sig tvingad att gå med på saker eftersom partnern vill vara med en ”trots ens hiv” och att man tycker att man borde känna tacksamhet över det. Emma berättade att det finns en stor utsatthet speciellt bland transkvinnor eftersom många brottas med bostadslöshet, våldsutsatthet och beroendeproblematik.

Kunskapsnätverket har tidigare anordnat en temakväll om våld i nära relationer. Du kan läsa mer om den här.

Kvinnor som lever med hiv och som är gravida kan ha behov av stöd i just den processen. 

– Alla som blir gravida och som lever med hiv ska erbjudas att träffa en kurator, berättade Ellen.

De gravida med hiv som bor i Stockholm går till specialistmödravården på Huddinge sjukhus och får därför erbjudande om att träffa en kurator vid Infektionsmottagning 2, även om man i vanliga fall är patient på Venhälsan[1]. Kuratorerna vid Infektionsmottagning 2 samarbetar även med barnhivmottagningen för att säkerställa en bra och trygg övergång för unga med hiv som flyttas till mottagningen för vuxna.

Hiv behöver sällan smittspåras vid annan könssjukdom

Kuratorer inom hivvården har som en av sina uppgifter att minska spridningen av hiv i samhället. Det sker genom att ge stöd till personer som lever med hiv kring till exempel följsamhet, men även genom så kallad smittspårning. Det innebär att när en person testat positivt för en så kallad smittspårningspliktig sjukdom som hiv, klamydia, gonorré eller syfilis så kontaktar vården personer kan ha utsatts för risk att också få sjukdomen.

Om man får en annan könssjukdom och har en välinställd hivbehandling så brukar läkaren bestämma att hiv inte behöver smittspåras.

– Till exempel om man har haft hiv under en väldigt lång period och varit välinställd under många år och så får man klamydia. Då smittspårar vi bara klamydian, sade Ellen.

De som man då uppger att man haft oskyddat sex med kontaktas av vården, men får bara information om att de behöver testa sig för klamydia. Om man är orolig för att ens identitet ska röjas så kan det vara bra att känna till att vi alltid tänker kring det att skydda integriteten hos alla våra patienter, sa Emma. Det kanske gör att det känns lite lättare att testa sig. Kuratorerna försöker alltid ha en dialog med den som testat positivt för att smittspåra på ett så bra sätt som möjligt och minimera risken att avslöja någon.

*

Nedan kan du titta på en inspelad version av temakvällen. Om du har frågor kring temakvällen eller om du vill komma i kontakt med Emma eller Ellen är du välkommen att kontakta kunskapsnätverket på info@kunskapsnatverk.se eller 070 040 77 81. 

Psykosocialt stöd hos hivorganisationerna

Förutom kuratorstöd eller stöd inom vården så finns det ett antal hivorganisationer som erbjuder psykosocialt stöd till personer som lever med hiv i Sverige. Per september 2021 erbjöds följande psykosociala insatser hos hivorganisationer runtom i landet
(tryck på bilden för att visa en pdf med översikt över organisationernas stödinsatser).

---

[1] I Stockholms finns två hivmottagningar: Venhälsan vid Södersjukhuset och Infektionsmottagning 2 vid Karolinska sjukhuset i Huddinge.

Våld i nära relationer – utbrett men skambelagt

Hur kan våld ta sig uttryck och på vilket sätt kan hiv vara en faktor som gör en extra sårbar? På temakvällen som kunskapsnätverket anordnade i samarbete med Noaks Ark Stockholm den 9 mars berättade Linn Moser Hällen om vad som kännetecknar våld i nära relationer och hur våldet tar sig uttryck. Erica Kanon pratade specifikt om hiv och våld, och att vara utsatt som hivpositiv kvinna i nära relationer.

Linn Moser Hällen är socionom, författare, handledare och föreläsare som har arbetat med frågor kring våld i nära relationer i nära 15 år. Hon utbildar bland andra personal inom socialtjänsten, polisen samt vård- och omsorgspersonal. Linn berättade att det är ett problem att många upplever dåligt bemötande inom olika samhällsinstanser och därför är hennes fokus det praktiska arbetet med att göra tillvaron så bra som möjligt för kvinnor som har erfarenhet av våld i nära relationer.

Så vad är våld i nära relationer? Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem och 25% av alla kvinnor i Sverige utsätts någon gång för brott i nära relationer. Enligt Brottsförebyggande rådet var nästan 20 % anmälda misshandelsbrott 2019 misshandel där offret hade eller hade haft en parrelation med förövaren. Linn berättade att det finns några saker som kännetecknar våld i nära relationer och som skiljer det från andra typer av våld.

– Det första är att förövaren är någon som står en nära. Det är inte vem som helst, sade Linn.

Våldet leder till fler negativa konsekvenser, inte bara för den som utsätts direkt, utan även för andra i omgivningen – inte sällan barn som blir vittnen till våldet.

Att utsättas för våld, och bli rädd för någon som man har en nära relation till skiljer sig mycket från om det hade varit av en okänd människa. Att man har känslomässiga band till personen som utsätter en kan göra att man bagatelliserar det man utsätts för – dvs man förminskar det och hittar bortförklaringar för varför personen är våldsam. Det är vanligt att säga och tänka saker som att ”hen är inte sådan egentligen.” Kärlekskänslor för personen kan också leda till att man skuldbelägger sig själv och tänker att man gjort något för att förtjäna vad man utsätts för.

Brott mot tillit

Att förövaren är en person man borde kunna lita på ökar risken för traumatisering och posttraumatisk stress. Våldet sker dessutom oftast i hemmet – en miljö som borde vara motsatsen till otrygghet och oförutsägbarhet.

– De här två faktorerna gör att man kallar våld i nära relationer för ett tillitsbrott.

Våld i nära relationer kan vara ett brott enligt brottsbalken men framförallt är det ett brott mot den tillit som man borde kunna känna till den person som utsätter en, berättade Linn.

Våld i nära relationer är ofta väl dolt, och skambelagt. Linn jämförde med om man blir utsatt för våld i det offentliga rummet. Till exempel om en kvinna är på stan med sitt barn och en okänd person slår ner och rånar henne. Då kommer människor runt omkring reagera och hjälpa till genom att ringa polisen, och fråga hur det gick, ta hand om hennes barn och hjälpa henne att få vård. Dessutom skulle hon genast berätta det för sin eventuella partner och andra i sin omgivning.

–  Vi får stöd och det som kallas för validering, alltså bekräftelse i att vi har varit med om något fruktansvärt, sade Linn.

Sker våldet istället i hemmet, och förövaren är partnern, så saknas ofta åskådare eller chansen att någon främling skulle blir vittne och ingripa är liten. Dessutom kommer kvinnan troligtvis inte berätta vad som hänt för någon. Även barn som blir vittnen till våld i hemmet har en tendens att inte berätta om det för någon.

Linn berättade också att många kvinnor inte bara känner skam, utan även tror att andra tycker illa om en och att man inte förtjänar hjälp. Man internaliserar, eller tar helt enkelt över, förövarens bild av en – att man är en dålig person och att det är ens eget fel att man utsätts för våldet.

Normalisering och nedbrytning

Att den som utsätter en för våld ofta är en kärlekspartner skapar en normaliseringsprocess. Det kan ta olika lång tid men gränserna för vad som är okej flyttas, och det är både för den som utsätts och för den som utövar våld.

– Det som man i början av relationen tänkte aldrig skulle vara ett accepterat beteende kanske man inte ens reflekterar över fem år senare, berättade Linn.

Det kan gå så långt att man försvarar förövaren om någon i omgivningen frågar hur man har det eller antyder att partnern inte verkar så snäll. Ofta lägger man skulden på sig själv och säger saker som att ”men jag är inte så lätt att leva med”. I början ser man kanske inte heller själv att det faktiskt är våld man är utsatt för utan man tänker att man bråkar och har konflikter.

Linn berättade att det därtill ofta är så att många professionella gör likadant.

– När man som brottsoffer väl väljer att berätta så är det tyvärr inte ovanligt att man möter en förminskning från vissa yrkesverksamma.

Beroendeställning komplicerar

Kärlekskänslor komplicerar situationen kring våld i relationer ytterligare. Om man utsätts av en person som man ser som den som är en närmast, och som man älskar innerligt, så finns det en massa känslomässiga band som håller en kvar i relationen. Det kan vara svårt att ta steget och lämna sin partner av flera anledningar, men ofta är uppbrottet det svåraste. Linn berättade att hon mött många som fortfarande älskar sin partner, trots att de vet att det de utsätts för är fel. Kärlek är något som vi inte bara rationellt kan plocka bort, eller sluta känna.

Rädslan för vad som ska hända om man faktiskt lämnar är också stor hos många. Det är inte ovanligt att man fruktar för sitt liv, och tror att man kommer utsättas för dödligt våld om man bestämmer sig för att bryta upp från en våldsam partner.

Att det många gånger är så att kvinnor befinner sig i beroendeställning gentemot sin partner kan göra att man faktiskt inte har möjlighet att lämna, trots att man vill. Man har helt enkelt inte råd om man inte får stöd utifrån. 

– Det kan handla om ett känslomässigt beroende, men det kan även handla om ekonomi och bostad.

Linn visade en bild på vad som kan betecknas som våld. Det kan handla om både fysiskt och psykisk, men sexuellt våld är också vanligt – och extra skambelagt.

Kvinnor med hiv extra utsatta

Erica Kanon är stödsamordnare på Noaks Ark Stockholm. I sitt arbete träffar hon människor som behöver olika typer av stöd, och möter regelbundet främst kvinnor men även personer med olika kön som är, eller har varit, våldsutsatta.

Enligt UNAIDS blir kvinnor som lever med hiv i högre grad än andra utsatta för våld i nära relationer, berättade Erica. Det finns ingen svensk statistik på kvinnor som lever med hiv och våld, men i en undersökning som Folkhälsomyndigheten genomfört och vars resultat släpptes 2020 framgår att bland personer som lever med hiv mellan 15 och 30 år så har 56 % utsatts för sex mot sin vilja. 9 % har erfarenheter av fysiskt våld, och 17 procent av psykiskt våld de senaste tolv månaderna. Gällande fysiskt våld så är det relativt lika mellan könen medan kvinnorna i undersökningen utsatts för psykiskt våld i högre grad (21%) än männen (15 %).

– Det är höga siffror, och våld som har skett nära i tid, konstaterade Erica.

Hiv som vapen

Hiv kan göra en extra sårbar i en våldsam relation. Det kan handla om en rädsla för att ens hivstatus ska avslöjas, och hot om detta kan bli ett effektivt vapen för förövaren. Det kan handla om att säga att man ska berätta för andra att kvinnan lever med hiv om hon lämnar relationen.

– Det blir ett verktyg att ta till för att våldet ska nå ända in i ett människovärde, sa Erica.

Det är vanligt att förövaren påstår att ingen annan kommer vilja ha en på grund av att man lever med hiv. Det är ett psykiskt våld som kan göra stor skada och leda till ökad självstigmatisering. Många kvinnor som lever med hiv i Sverige har flyttat hit från andra länder och Erica berättade att det inte är ovanligt att även hot om att bli ”hemskickad” är vanligt bland de hon möter.

– Många som kommer hit befinner sig redan i en beroendeställning. Man känner inte alltid till sina rättigheter och har kanske inte tillgång till, eller kunskap om hur olika samhällsfunktioner fungerar.

Precis som Linn pratade Erica om att det är vanligt att man internaliserar förövarens bild av en. Dvs man börjar själv tro på att man är farlig för andra – kanske tror man inte på att man lever med smittfri hiv trots att man har en fungerande behandling, på grund av att ens förövare säger det.

– Med de mekanismer som finns i våld i nära relationer blir hiv ett extra lager av skam och tyngd att bära.

Linn bekräftade det Erica berättat om, och sa att det är väldigt vanligt att våld i nära relationer är väl uttänkt och planerat av den som utsätter.

– Man väljer att utöva våld mot det som är mest sårbart. Det som gör mest ont är det som förövaren använder sig av, sa Linn.

Rätten till hjälp

Liksom Linn sa Erica att okunskap och ovilja hos olika samhällsinstanser gör att många våldsutsatta missas. Dessutom riskerar kvinnor som lever med hiv att drabbas av extra fördomar och diskriminering.

Många som levt med hiv länge har erfarenhet av posttraumatisk stress, och våld i nära relation blir ett extra lager av trauma. Linn berättade att det är vanligt att våldsutsatta bär på fler trauman vilket kan leda till allvarlig psykisk ohälsa. Det kan till exempel handla om att man blir känslomässigt avstängd och att man hamnar i riskfyllda situationer för att man förlorat förmågan att känna av fara. 

– Ju fler trauman du bär med dig som inte är bearbetade ju större blir konsekvenserna. Alla borde ha rätt till hjälp.Eftersom många våldsutsatta inte söker hjälp själva så är det viktigt att vården och andra instanser är medvetna. Här kan hivvården spela en roll i att fånga upp kvinnor som utsätts för våld genom att ställa frågor och vara uppmärksamma på signaler, sade Erica.

Här kan du titta på en inspelad version av hela temakvällen (föreläsningar och frågestund)
Tryck på F eller rutan i höger hörnet för att titta på helskärm.

Behöver du stöd eller vill du veta mer?

Om du är utsatt eller är anhörig till någon som utsätts för våld kan du vända dig till Kvinnofridslinjen som är en nationell stödlinje. Deras telefon är öppen dygnet runt, samtalet är gratis och det syns inte på telefonräkningen. Du kan ringa 020-50 50 50 eller läsa mer på www.kvinnofridslinjen.se

Noaks Ark Stockholm erbjuder juridisk rådgivning och stödsamtal till personer som lever med hiv, och som har erfarenhet av våld i nära relationer.

Socialtjänsten i din kommun är ansvariga för att göra riskbedömningar och du kan söka dig till din vårdcentral om du är utsatt för våld.

Om du vill veta mer om Linns arbete kan du besöka hemsidan https://www.linnmhallen.se/

Linn har tillsammans med forskare på området skrivit boken Våld i nära relationer- socialt arbete i forskning, teori och praktik. Den kan vara till hjälp för personer som blivit utsatta för våld och som vill förstå vad som hänt dem. Hon har även en podcast tillsammans med advokat Rebecca Lagh: Våld i nära relationer – det börjar med kärlek. Det är en utbildningspodd för personer som arbetar med människor som lever eller har levt med våld i nära relationer, men den kan även vara en bra hjälp för den som utsätts eller utsatts.

---

 

Hiv och tandhälsa: hitta rätt i ”tandvårdsdjungeln”

Tisdagen den 10 november bjöd Posithiva Gruppen och Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv in till en digital temakväll om hiv och tandvård. Inbjuden föreläsare var Marcia Lindberg, tandläkare och klinikchef på en av tandvårdskedjan Aqua Dentals största kliniker i Stockholm. Många åhörare hade frågor – dels kring hiv och hivmedicinernas påverkan på tandhälsan, men även kring tandvård och tandhygien i allmänhet, behandlingar, kostnader, ersättning och ekonomiskt stöd. Här kan du läsa mer om vad som framkom under temakvällen.

Du kan också titta på en inspelad version av hela temakvällen nedan eller via denna länk.

Marcia har arbetat som allmäntandläkare i över 25 år, och sade att hon ”sett det mesta”. Inför temakvällen hade hon kontaktat några specialister för att ta reda på hur just hiv kan påverka munnen och tandhälsan. Hon började med att prata om vikten av de vita blodkropparna, och berättade att opportunistiska infektioner kan blossa upp om man saknar dessa. Tex. kan svamp i munnen/halsen (candida albicans esofagit) uppstå hos personer med svagt immunförsvar. Personer med välbehandlad hiv kan behandlas på nästan exakt samma sätt som hivnegativa tandvårdspatienter, men det finns saker man bör tänka lite extra på.

Allmänna råd om hygien och vård

Marcia berättade att alla, men speciellt de som har få vita blodkroppar eller försvagat immunförsvar, måste sköta sin munhygien. Om man inte gör det uppstår tandköttsinflammation, som så småningom kan leda till tandlossning (parodontit). Marcia omtalade tandlossning som en folksjukdom, eftersom så många drabbas i dag. Det är en långsam sjukdom som orsakas av bakterier och plack i munnen. Sjukdomen i sig går inte att bota, men tandlossningen går att stoppa genom att hålla munnen ren. Hur gör man det på bästa sätt?

Marcia berättade att det kan vara värt att först göra en ”sanering” av hela munnen hos en tandhygienist, så att man har goda förutsättningar för att själv kunna hålla rent. Om man har kraftiga inflammationer behöver man tex. få hjälp med att ta bort tandsten samt rengöra tandfickorna. Marcia rekommenderar personer som lever med hiv att gå till tandläkare och/eller tandhygienist två gånger om året. För personer som lever med hiv som upplever muntorrhet finns det möjlighet att få särskilt tandvårdsbidrag – ”STB” – som kan användas till just tandläkarundersökning och hygienistbehandling (läs mer om STB under avsnittet ”Salivprov och särskilt tandvårdsbidrag”).

Gällande egenvård av tänderna pratade Marcia om tumregeln ”2x2x2”: man ska borsta tänderna två gånger om dagen, två minuter varje gång, och använda två centimeter tandkräm. Hon påminde också om att man inte ska skölja med eller dricka vatten efter att man borstat, samt att man inte bör borsta tänderna direkt efter kräkningar eller andra ”syraangrep”, eftersom emaljen då är mjuk och man kan riskera att skada den när man borstar. En eltandborste är bättre än vanlig tandborste eftersom det blir renare, men även för att den skadar tandköttet mindre. Skadat tandkött kan vara en bidragande faktor till tandlossning eftersom tandköttet är det som skyddar benet och tandhalsarna. Marcia betonade dessutom att det inte räcker att borsta tänderna med tandborste – man måste också göra rent mellan tänderna. Kring det tipsade hon om ”plackers”, en kombinerad tandtråd och tandsticka (i plast, tandstickor av trä rekommenderas ej), ev. så kallade mellanrumsborstar.

Många upplever ilningar i tänderna, vilket kan bero på gnisslingar, blottade tandhalsar eller att man börjar få hål. Marcia uppmanade åhörarna att kolla upp ilningar hos tandläkaren, och tipsade om at det finns tandkrämer som kan hjälpa mot ilningar om det inte identifieras någon konkret underliggande orsak. Om man upplever blödningar är det tecken på att man har inflammation. För att åtgärda det måste man ta bort tandsten, plack och bakterier, sade Marcia, som dessutom uppmanade till att äta regelbundet, dricka vatten samt att sluta med eller dra ner på tobak. Om man röker färre än tio cigaretter om dagen gör det skillnad jämfört med om man röker fler, informerade hon.

Hivbehandlingens påverkan

Marcia berättade att det är stor skillnad på tandhälsan hos personer som stått på effektiv behandling sedan de fick hiv, jämfört med hos dem som gått länge utan hivbehandling (tex. långtidsöverlevare eller sena testare). Det handlar om att det kraftiga försvagandet av immunförsvaret har påverkat tänderna. Eftersom det är bakterier som orsakar skada spelar det också roll hur man tog hand om sina tänder under tiden man hade försvagat immunförsvar, berättade Marcia, och hänvisade till en artikel om antiretrovala läkemedel och tandhälsa som nyligen publicerats i tidningen Periodontology 2000. Där lyfts bland annat att personer som fötts med hiv och som haft tillgång till hivmediciner sedan födseln inte har sämre tandhälsa än hivnegativa. Oavsett hur tandhälsan sett ut tidigare i livet lyfte Marcia vikten av att följa sin hivbehandling och sköta sin munhygien i dag. ”Det finns inga genvägar. Det viktiga är att hålla en bra munhygien hela tiden”, sade hon.

Innan temakvällen hade Marcia tittat på de vanligaste hivmedicinerna och även vanliga biverkningar av dessa. Av biverkningar som ev. kan påverka tänderna pekade hon ut muntorrhet och illamående (om det leder till kräkningar). Ibland kan man ha muntorrhet utan att veta om det, men man kan ta reda på om man har det genom att ta ett salivprov. Kräkningar kan skada emaljen, och som Marcia tidigare var inne på rekommenderas det inte att borsta tänderna direkt efter en kräkning trots att det är det många intuitivt vill göra.

Salivprov och särskilt tandvårdsbidrag

De allra flesta som bor eller arbetar i Sverige är försäkrade genom Försäkringskassan, vilket bland annat innebär att man har rätt till ”allmänt tandvårdsbidrag”. Bidraget är på 600 eller 300 kronor per år beroende på ålder, och bidraget aktiveras den 1 juli varje år. Man kan inte ha mer än två bidrag sparade samtidigt, och om man har det (den 1 juli) försvinner ett av de och ersätts med ett nytt. Ett ytterligare bidrag som inte alla känner till är det ”särskilda tandvårdsbidraget” eller ”STB”. Det kan personer med hiv ha rätt till eftersom bidraget kan beviljas personer som upplever ”muntorrhet på grund av långvarig läkemedelsbehandling”. Marcia betonade att det absolut är värt att ansöka om det, och att det är ganska enkelt.

För att ansöka om/aktivera bidraget behöver man först ta med detta intyg till sin läkare. Sedan tar man med intyget till en tandläkare, som utför ett salivprov. Salivprovet kostar 625 kronor och man måste bekosta det själv, men om man får STB ”tjänar man in det” snabbt eftersom STB är 600 kronor per halvår (1200 kronor per år), som aktiveras löpande varje halvår, år efter år. Speciellt med STB (i motsättning till ATB) är att det endast kan användas till ”profylax”, alltså förebyggande behandling, som tex. undersökning, hygienistbehandling, fluorbehandling eller andra kontroller. Bidraget kan alltså inte användas till operationer, till att sätta in en krona, tandutdragning eller liknande. Marcia förklarade att bidraget är ett incitament för att gå till tandläkaren eller tandhygienisten två gånger per år, vilket Marcia rekommenderar alla som lever med hiv att göra. Också värt att komma ihåg är att det särskilda tandvårdsbidraget inte kan sparas – det brinner inne om man inte använder det i tid.

Kostnader, ersättning och karensperiod

Många som medverkade på temakvällen hade frågor om ersättningar och högkostnadsskydd vid tandbehandling. Marcia berättade att det är många som har svårt att förstå vad som gäller, oberoende av om man lever med hiv eller inte. Innan hon gick in på detaljer kring detta område sade hon att det är viktigt att kolla upp huruvida ens tandläkare är ansluten till Försäkringskassan. De allra flesta kliniker är det, men det finns små och mellanstora kliniker som inte är det. Om kliniken inte är ansluten till Försäkringskassan har man som patient ingen rätt till högkostnadsskydd.

Marcia berättade om ”karensperioden”, som är det år som högkostnadsskyddet räknas inom. Året, eller karensperioden, har inte en fast början eller slut, utan den börjar gälla när du går till en tandläkare eller tandhygienist (som är ansluten till Försäkringskassan) första gången. Under det påföljande året från besöket bekostar du själv tandvård upp till 3000 kronor. Viktigt att tänka på här är att det är 3000 kronor baserat på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets referensprislista (se referenspriser som gäller från och med 15 januari 2021 här). Ibland tar klinikerna ut högre priser än referenspriserna vilket gör att man kan behöva betala mer än 3000 kronor i praktiken innan högkostnadsskyddet aktiveras.

Efter att man själv bekostat tandvård som (enligt referensprislistan) uppgår till 3000 kronor, dras det av 50% på kostnaderna för vidare behandling inom karensperioden (även dessa kostnader baserade på referenspriserna). Efter att du betalat 15 000 kronor (enligt referenspriser) ersätts 85% av (referenspris)kostnaderna för vidare behandling inom karensperioden. Systemet är tänkt att gynna patienter som gör större behandlingar, informerade Marcia. Det kan därför vara värt att fundera på hur man vill göra med sin karensperiod innan man ska påbörja en större, och kanske långdragen behandling. Man kan inte pausa en karensperiod, men man kan avsluta den och starta om ”på noll” så att man hinner med alla behandlingar och läkningstid som ett större ingrepp medför, på ett och samma år/inom samma karensperiod. Man kan inte ändra startdatumet på karensperioden retroaktivt så man måste planera i förväg, sade Marcia.

Trots högkostnadsskyddsystemet kan den relativt höga andel man måste betala själv för tandvård göra att personer undviker att gå till tandläkaren. För några kan det underlätta att få möjlighet att dela upp betalningen. Det finns bankar som erbjuder delbetalningslösningar, och Marcia berättade att Aqua Dental till exempel samarbetar med både Klarna och Resursbanken och att många väljer att dela upp sin betalning med Klarna.

Tandvårdsförsäkring och lokala sjukvårdsföreningar

Kring frågor om ekonomiskt stöd till personer som inte har råd med tandvårdsbehandling tipsade Marcia om lokala, privata ”sjukvårdsföreningar”. I Stockholm finns tex. ​Kungsholmens sjukvårdsförening​, Östermalms sjukvårdsförening​ samt Maria och Högalids sjukvårdsförening. Man kan söka upp vilka sjukvårdsföreningar som finns i ens stad eller närområde för att läsa mer kring medlemskap och ev. förmåner och stödordningar som medlemmar kan utnyttja. Marcia berättade om en patient som fått 30 000 kronor för tandvård från sin sjukvårdsförening.

En åhörare på temakvällen ställde en fråga kring privat tandvårdsförsäkring – kan man ha det om man har hiv? Marcia berättade att det finns många aktörer som erbjuder privata tandvårdsförsäkringar i dag – och att vissa får tillgång till det genom jobbet, facket eller annat. Hon kunde inte komma ihåg att hon sett någon specifik begränsning kring hiv, men sade att det mycket väl kan vara så att försäkringen kostar mer för personer som har en hivdiagnos, vilket tex. är fallet för personer med diabetes. Hon uppmanade åhörarna att kolla upp vad som gäller med det aktuella försäkringsbolaget. 

Bemötande

En viktig fråga för många som lever med hiv är bemötande inom vården, inklusive inom tandvården. Idag har många som lever med välbehandlad eller smittfri hiv fått sin informationsplikt borttagen. Hur ska man då resonera kring hälsodeklarationer där man tex. bes uppge om man har någon ”blodsmitta”? Marcia sade att det inte är en plikt att uppge att man har hiv och att hygienrutiner och bemötande oavsett ska vara detsamma för alla. Dock lyfte hon att en nackdel med att inte berätta kan vara att åtgärder, tex. kring tandlossning, möjligtvis sätts in senare. Om tandläkaren vet att patienten har hiv kan det vara så att man snabbare remitteras till specialist. En uppföljningsfråga handlade om syftet med formuleringar såsom ”blodsmitta”: med tanke på att personer som har överförbar/detekterbar hiv ju oftast är de som inte vet om att de har hiv kan formuläret oavsett inte fånga upp dessa personer? Marcia upprepade att hygienrutinerna ska vara desamma för alla, och att det ska vara lika rent för nästa patient oavsett vem som varit i rummet innan.

En annan fråga handlade om bemötande av personer med ”tandläkarskräck” eller som är mycket tandvårdsrädda. Marcia berättade att de jobbar mycket med tandvårdsrädda patienter på Aqua Dental och att det gäller att hitta en tandläkare som man ”klickar” med – några vill ha en som pratar mycket, andra någon som har det helt tyst – det är så olika. Hon uppmanade åhörarna att kommunicera till kliniken hur man vill ha det: ofta kan receptionisten koppla ihop en med en tandläkare som passar ens behov. Andra tips som Marcia nämnde var att man kan ta med sig en vän eller anhörig, ev. kan man be tandläkaren om att få en muskelavslappnande ”sedering”, ett bedövningsmedel som man dricker.

Estetiska behandlingar och implantat

Under temakvällen fanns det också ett antal frågor kring estetiska behandlingar. En fråga handlade om kostnader för porslinfasader, även kallat skalfasader eller ”veneers”. Marcia informerade om att detta kostar mellan 10 och 12 000 kronor och att det görs genom att lägga ett tunt lager av porslin utanpå tänder man inte är nöjd med utseendemässigt. Marcia sade att det oftast blir väldigt fint, men att man måste ta hand om fasaderna – till exempel är det ofta ett måste att ha bettskena om man gnisslar tänderna. En annan fråga handlade om tandblekning och huruvida det finns risker med det. Marcia sade att det kan finnas risker med allt, men att dagens behandling görs på ett säkert sätt. En förutsättning för att få göra en tandblekning, i alla fall på Aqua Dental, är att tänderna och tandköttet ska må bra innan man påbörjar behandlingen. Den biverkning som kan uppkomma av tandblekning är ilningar, informerade Marica. Hon sade också att man kan välja mellan att göra tandblekning på kliniken eller som hemmabehandling, och att resultatet kan variera beroende på tändernas ursprungliga färg och emalj.

Det fanns även frågor kring implantat. Marcia sade att om man måste ta bort en tand så är det såklart viktigt att sätta dit ett implantat istället för tanden, men hon betonade att om man kan behålla sin egen tand är det alltid bättre. Många vill ha en ”quick fix” och väljer att ta bort en tand istället för att tex. rotfylla den, men Marcia sade att det är ett dåligt, och ofta mer kostsamt, alternativ. En egen tand kan aldrig ersättas av ett implantat, och man måste också komma ihåg att det inte finns några levande celler i implantaten så om man tex. biter i något hårt såsom ett sandkorn, kommer man inte känna av det, sade Marcia.

Behandlingar hos Marcia/Aqua Dental samt aktuella erbjudanden

Det var fler åhörare som efter föreläsningen med Marcia frågade om de kunde få behandling hos just henne. Marcia arbetar inte kliniskt varje dag, och sade att det finns andra tandläkare på Aqua Dental som är bättre lämpade att tex. ta sig an avancerade rotbehandlingar, men att man kan kontakta henne på e-postadress marcia.lindberg@aquadental.se

Aqua Dental har kliniker i både Stockholm och Göteborg, och i dagsläget behandlar de ungefär 2500 patienter per månad. Företaget har enligt Marcia som ambition att förändra tandvården i Sverige, bland annat genom att fokusera på tillgänglighet, passion och anpassning till den individuella patientens behov. Innan temakvällen avslutades bjöd Marcia in åhörarna att ta del av kampanjen ”Family and friends” som ger halva priset på undersökningar innan årsskiftet. Hon informerade även om Aqua Dental:s resebidrag till personer i riskgrupper för covid-19, som innebär att man kan få tillbaka pengar för en taxiresa på upp till 300kr (kvitto måste uppvisas). För personer som bokat en behandling hos Aqua Dental erbjuds dessutom antikroppstest för covid-19 utan extra kostnad.

Läs mer om STB:

https://www.1177.se/Stockholm/sa-fungerar-varden/kostnader-och-ersattningar/kostnader-och-ersattningar-inom-tandvard/sarskilt-tandvardsbidrag/

Läkarintyg för särskilt tandvårdsbidrag:

https://posithivagruppen.se/wp-content/uploads-kn/2020/12/blankett-lakarintyg-sarskilt-tandvardsbidrag-sosfs-2012-16-bilaga.pdf

Aqua Dentals hemsida:

www.aquadental.se

Se inspelningen från temakvällen:

Temakväll om gynekologi och hiv

Inbjuden föreläsare var Karin Pettersson. Hon är från början gynekolog, men arbetar idag som förlossningsläkare och ansvarar sedan 15 år tillbaka för den mottagning på Karolinska i Huddinge som har hand om alla gravida med hiv. Hon är även sektionschef för förlossningsvården vid Karolinska Sjukhuset.

– Verksamheten för gravida kvinnor med hiv är något jag brinner för och som jag tycker vi fått till på ett bra sätt. I Stockholm har vi valt att samla alla gravida med hiv på en mottagning vilket gör att vi har kunnat bygga en verksamhet kring det, med specialutbildade personer och hög kompetens, sade Karin.   

Gravid med hiv nu och då

Karin började med att berätta att Sverige var först i världen med att testa kvinnor för hiv i samband med graviditet – detta började man med på 80-talet innan det ens fanns någon hivbehandling. Hon visade upp siffror kring överföring av hiv från mor till barn (så kallad ”vertikal överföring”) när den som är gravid inte står på någon hivbehandling, som ju var fallet för alla gravida innan de första medicinerna kom 1993. Fram tills 1993 förekom vertikal hivöverföring i 25% av fallen i Sverige, och mellan 1994 och 1998 låg siffran på 6%. Mellan 1999 och 2019 har hivöverföring förekommit i mindre än 0,5% av fallen, och om vi skulle skatta risken för vertikal överföring bland gravida med känd hivinfektion – medräknat fall där det upptäcks att kvinnan har hiv i första delen av graviditeten – är risken ännu mindre: ”mindre än 0,1 promille”, sade Karin.

I Sverige idag föds ungefär 80 barn av mammor med hiv varje år, och omkring hälften av dessa föds på Karolinska Sjukhuset i Huddinge. Där har inga kvinnor med känd hivinfektion fått ett hivpositivt barn sedan 1998. Karin berättade att ungefär 80% av de gravida kvinnorna som kommer till mottagningen vet om att de har hiv och redan står på en välfungerande hivbehandling. Dessa kvinnor är väl förberedda och har tänkt igenom det mesta. Sedan finns de ungefär 20% varje år som inte vet om att de har hiv, innan de får reda på det i samband med screeningen som erbjuds alla gravida i Sverige.  

– Dessa 20% är en mycket större utmaning, och de behöver också mer stöd och resurser från oss. Under mina femton år på mottagningen har jag aldrig träffat någon som varit förberedd på att få ett hivbesked. Många tänker att de kallas till ett återbesök för att få veta att de väntar tvillingar, eller för att barnet har någon sjukdom eller liknande. Det blir en total krasch i huvudet på många när de får veta att de själva har hiv, speciellt för att de redan bär på ett barn, berättade Karin. 

Dock finns det, i alla fall på Huddinge, ett kompetent team som tar hand om de blivande mammorna/föräldrarna. I samband med besöket där den gravida kvinnan får reda på att hon har hiv bokas en tid med kurator, infektionsläkare och infektionssköterskan in, i syfte att på en gång ge stöd och aktuell kunskap om hiv och hivbehandling. Kvinnan behöver också ganska raskt påbörja sin hivbehandling, och det är mycket som ska komma i ordning. Det kan ofta ta ett antal besök innan den blivande mamman kan ”ta in” att barnets prognos är jättebra, sade Karin.

Rutiner för välbehandlade gravida: lika som för alla andra?

Tidigare rekommenderades kvinnor med hiv att föda genom kejsarsnitt, men i dag rekommenderas vaginal förlossning för alla gravida som har under 150 hiv-RNA. Om hiv-RNA stiger på slutet av graviditeten görs kejsarsnitt, men det händer sällan, enligt Karin.

För välbehandlade kvinnor med hiv görs idag ingen skillnad i rutiner vare sig gällande tidig/långvarig vattenavgång, förtidsbörd (när barnet föds för tidigt) eller vändningsförsök (som erbjuds om barnet ligger med stjärten neråt i livmodern mot slutet av graviditeten). Det samma gäller för prover som erbjuds under graviditeten, exempelvis KUB, NIPT och fostervattenprov. Karin betonade också att hiv inte är förenat med några graviditetskomplikationer.

– Det är inte så att vi ser fler missfall, högt blodtryck, diabetes eller så bland de gravida kvinnorna med hiv. Det är väldigt goda resultat, sade hon.

Info och nyheter kring IVF-studien

Den nästintill obefintliga risken för vertikal överföring samt frånvaron av särskilda graviditetskomplikationer hos välbehandlade gravida med hiv, gör att Karin tycker att det är en självklarhet att också kvinnor med välbehandlad hiv ska få tillgång till fertilitetsbehandling, eller IVF.

–  Idag, för oss, är det en icke-fråga om kvinnan som ska föda har hiv. Då är det mycket mer problem relaterade till tex. multiresistenta bakterier. Det är oacceptabelt att kvinnor ska få sämre stöd bara för att de har hiv, och det finns mycket erfarenhet runtom i Europa som visar att det är säkert att göra IVF-behandling på kvinnor med välbehandlad hiv, sade Karin.

Än så länge får läkarna i Sverige endast lov att erbjuda IVF till kvinnor med hiv inom ramarna för en studie som görs vid Reproduktionsmedicin på Huddinge Sjukhus (Kunskapsnätverket har skrivit om denna studie tidigare, bl.a. här). Under temakvällen kunde Karin berätta att det numera finns en första kvinna i Sverige som blivit gravid efter IVF-behandling genom studien, och Karin hoppas att ännu fler hittar till studien för att få hjälp.

En deltagare på temakvällen undrade hur kvinnor som inte bor i Stockholm ska göra om de vill ha IVF-behandling. Det krävs remiss för att få komma till reproduktionsmedicin på Huddinge, och enligt deltagaren vägrade läkaren i hennes Region att skicka remiss dit.

– Vi [Referensgruppen för AntiViral terapi/RAV] har gemensamt bestämt oss för att vi vill erbjuda kvinnor som lever med hiv IVF genom denna studie. Om man har en läkare som inte vill remittera till Huddinge kan man gå ”andra vägen”: kontakta reproduktionscentrum på Huddinge och be dem ta kontakt med aktuell instans i den Region där man är skriven, så att kontakt etableras mellan dem. Ett annat alternativ är att tillfälligt skriva sig i Stockholm, sade Karin.

Cellförändringar och livmoderhalscancer

Gynekologi handlar om mycket mer än reproduktion, vilket också reflekterades i de frågor som deltagarna ställde till Karin innan och under föreläsningen: många frågor handlade om cancer (i underlivet), och det fanns också en hel del frågor om klimakteriet och besvär som kan uppstå i samband med det (se nästa avsnitt). Gällande cancer berättade Karin att det finns en cancerform som kvinnor med hiv har ökad risk att få, nämligen cervix- eller livmoderhalscancer. Risken att få det är ungefär åtta gångar större jämfört med risken bland kvinnor som inte har hiv. Karin informerade också om att risken blir lägre om man har välbehandlad hiv, men att det är viktigt att gå på regelbunden cellprovtagning för att tidigt upptäcka cellförändringar, HPV (Humant papillomvirus) och ev. cancerutveckling.

Ett antal deltagare hade frågor kring hur ofta kvinnor med hiv ska göra cellprov, och många upplevde att ha fått otydliga besked kring detta. Karin förklarade att alla kvinnor med hiv som haft cellförändringar ska ta cellprov varje år, medan kvinnor som aldrig haft cellförändringar bara behöver ta cellprov var tredje år. Vad händer då om cellförändringar upptäcks? Karin berättade att de flesta cellförändringar läker ut av sig själva. Har man däremot svårare cellförändringar tas en bit av livmodertappen bort. Karin betonade att uppföljningen bör individualiseras för de som haft cellförändringar eller som har svårinställd hiv: vi måste följa utvecklingen av eventuella cellförändringar noga, och speciellt för kvinnor som lever med hiv, sade hon.

En deltagare på plats kommenterade att det kan vara bra att uppsöka en gynekolog om man upptäcker hudförändringar såsom leverfläckar i underlivet. Karin höll med om att man bör kontrollera hudförändringar, men att fläckar i sig inte är ett symtom på livmoderhalscancer eftersom cancer oftast sprider sig uppåt i livmodern och buken. Dock kan fläckar vara symtom på annat som också orsakas av HPV-virus, som tex. kondylom (könsvårtor).

En annan deltagare hade upplevt att hennes vanliga mottagning inte längre ville erbjuda henne cellprov. Vad kan det bero på? Hivstatus? Ålder? Karin informerade om att det just nu pågår stora diskussioner kring uppföljning av cellförändringar, eftersom vården har en stor ”vårdskuld” (måste ”ta igen” vård och operationer som skjutits upp) som konsekvens av coronapandemin. Många kvinnor hänvisas till andra aktörer i öppenvården för uppföljning. Vid 70 års ålder slutar dessutom kvinnor att kallas till cellprov, och det gäller även kvinnor som tidigare haft cellförändringar (som läkt ut). Karin trodde alltså inte att hänvisandet handlade om deltagarens hivstatus, utan om prioriteringar inom vården.

Klimakteriebesvär: vilka metoder är lämpliga för kvinnor med hiv?

Både innan och under föreläsningen fick Karin många frågor som handlade om klimakteriet och klimakterierelaterade besvär. Några frågor handlade om klimakteriet i allmänhet, medan andra handlade om besvär som är svåra att bedöma huruvida de handlar om hiv, hivmedicinerna, klimakteriet eller något helt annat. Karin berättade att svettningar, vallningar, sömnstörningar och torrhet/sveda i slidan alla är exempel på klimakteriebesvär, alltså besvär som kan vara orsakade av sjunkande östrogennivåer. Som tur är finns läkemedel mot dessa besvär, exempelvis östrogenplåster, östrogenspray och östrogentabletter. Enligt Karin kan kvinnor med hiv ta de flesta hormonella klimakterieläkemedel, till skillnad från hormonella preventivmedel där det finns vissa som kvinnor med hiv ska undvika.

– Man bör alltid kolla om det hormonella preparatet ”stör” hivmedicinen på något sätt. Fördelen med östrogenplåster och östrogenspray är att de inte går via levern. Östrogentabletter däremot går via levern, vilket också vissa hivmediciner gör, sade Karin.

Om det enda symtom man upplever är vaginal torrhet/klåda/sveda rekommenderade Karin att använda lokalt östrogen, exempelvis vaginalkräm, vaginalring eller vaginaltablett. Hon betonade att lokalt östrogen är något absolut alla kvinnor kan använda, eftersom det stannar i slidan och inte går ut i blodbanan. Användandet av lokalt östrogen är alltså inte förknippat med tex. ökad risk för cancer, till skillnad från långvarigt användande av (icke-lokal) hormonbehandling som kan öka risken för bröstcancer. Karin informerade om att bedömningen bland svenska gynekologer idag är att man fortsätter erbjuda (icke-lokal) hormonbehandling för kvinnor som behöver det (dock ej till kvinnor med stor risk/kvinnor som haft bröstcancer), även om klimakteriebesvären kvarstår många år in i klimakteriet, men att kvinnan i fråga då bör gå regelbundet på mammografikontroll.  

Som exempel på lokala östrogenpreparat (som kan hjälpa mot torrhet/sveda/klåda i slidan/slemhinnorna men inte mot övriga klimakteriebesvär) nämnde Karin ”Ovesterin”, ”Vagifem” och ”Oestring” – det sistnämnda omtalade hon som ”gynekologernas favorit”: en ring som kan sitta i vaginan i upptill tre månader, och som dessutom är rabatterad under högkostnadsskyddet. Karin lyfte också att det är helt normalt att kvinnor från och med kring 55 års ålder behöver behandla regelbundet med lokalt östrogen för att inte bli torra i underlivet, och att detta inte nödvändigtvis har något samband med hiv.

Sex, lust och rekommenderade preventivmedel för kvinnor med hiv

Ett annat tema som var uppe på temakvällen var sexlust. Flera deltagare lyfte att de upplevt nedsatt sexlust på grund av faktorer såsom ålder, hivmediciner, underlivsbesvär och preventivmedel. Karin påpekade att många kvinnor upplever minskad sexlust i samband med klimakteriet, både på grund av torra slemhinnor, men också på grund av att östrogenhalterna minskar. Till äldre kvinnor som av olika anledningar inte haft sex på länge men som skulle vilja börja ha sex igen, sade Karin att ”var rädda om era underliv” och uppmanade återigen att tillföra lokalt östrogen.

Också preventivmedel såsom Depo-provera (p-spruta) kan påverka sexlusten negativt, berättade Karin. Depo-provera innehåller dessutom gestagen, och kan därför öka risken för benskörhet. Kvinnor som använder hivmediciner som också ökar risken för benskörhet ska inte använda Depo-provera, sade Karin. Hon lyfte hormonspiralen Mirena som det absolut bästa alternativet för kvinnor med hiv som vill skydda sig mot graviditet. En deltagare frågade om användandet av Mirena kan försena klimakteriet. Karin svarade att en hormonspiral inte kan förändra tidpunkten för när äggstockarna slutar producera kvinnligt könshormon (som är det som definierar klimakteriet), men att det kan vara svårt att upptäcka när ens mens börjar bli oregelbunden eller slutar, eftersom många inte blöder alls när de använder Mirena.

En annan deltagare frågade varför kvinnor inte erbjuds läkemedel såsom Viagra (som ofta erbjuds män med potens- eller erektionsproblem) i syfte att få en ökad sexlust. På det svarade Karin att det inte finns tillräckligt med underlag för att visa att Viagra även skulle fungera på kvinnor, men att det har gjorts vissa studier kring testosteronbehandling på kvinnor som upplever problem med sexlusten. Det föregår dock i studieform och är inte något som skrivs ut bara sådär, sade Karin. 

Övriga (underlivs)besvär

Under temakvällen kom det också upp några frågor kring andra underlivsbesvär, såsom genital herpes. En deltagare frågade om genital herpes har samband med utvecklandet av livmoderhalscancer. Karin sade att herpes kan vara mycket besvärligt, men att det inte har något samband med cancerutveckling. En annan deltagare var orolig för att hon, som har den kroniska hud-/underlivssjukdomen ”lichen sclerosus”, löper ökad risk att utveckla livmoderhalscancer. Karin sade att det inte har påvisats något samband mellan dessa två, och uppmanade frågeställaren att ”parkera” sin oro för det.

I samband med frågorna kring herpes kom det upp en fråga kring bältros (en vanligt förekommande infektion bland personer med obehandlad hiv) – är det samma virus? Karin svarade att bältros visst är ett herpesvirus, men att det inte är samma virus som orsakar genital herpes. Dock orsakas bältros av samma virus som vattkoppor, och alla som någon gång haft vattkoppor kan få bältros. Nu finns dock ett bältros-vaccin, som man även kan ta om man redan haft bältros, i syfte att minska risken att få det igen, informerade Karin.  

Hivkompetenta gynekologer med bra bemötande

Karin fick också en fråga kring gynekologer runtom i landet – om hon hade möjlighet att rekommendera några som är speciellt insatta eller intresserade av kvinnor, hiv och gynekologi. Karin påpekade att det egentligen är så att alla gynekologer borde ha koll på frågor kring gynekologi och hiv.

– Det åligger oss som gynekologer att läsa på och att alltid ge ett gott bemötande, sade hon. 

Dock lade hon till att det tyvärr inte alltid är så att alla gynekologer vill lära sig mer, och i det fall ens gynekolog inte är välvilligt inställd till att ta till sig ny kunskap rekommenderade Karin att ”byta sig fram” till en gynekolog som är öppen för det. Hon sa att det finns ett stort nätverk av kunniga gynekologer i Sverige som är insatta i dessa frågor och som kan ge andra gynekologer kunskap och stöd.

Från oro och stress till återhämtning

Hur kan vi arbeta medvetet för att minska stress och bli aktiva ledare i våra egna liv? De var de övergripande frågorna när Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv, i samarbete med Noaks Ark Stockholm, bjöd in till en virtuell temakväll om stresshantering och självledarskap tisdagen den 26 maj.

Inbjuden föreläsare för temakvällen var Eva Svärd, som är författare, pedagog och företagare. Eva har mer än femton års erfarenhet av att föreläsa för organisationer, kommuner och företag samt för privatpersoner. Fokus för hennes föreläsningar är ofta utmattningssyndrom, som hon själv upplevt, och hon brinner bland annat för hållbarhet, arbetsmiljö och hälsa.

Innan föreläsningen bad vi er (kvinnor som anmält sig till/visat intresse för föreläsningen) att skicka in frågor till Eva. Eva använde de frågor hon fick som utgångspunkt för sin föreläsning, och länkade dessa till mer allmänna teorier och verktyg kring stresshantering och självledarskap. I denna text presenterar vi teorin och verktygen först, för sedan att berätta om det som framkom under frågor och svar-delen. Om du vill titta på inspelningen av föreläsningen, hittar du den här.

Hjärnans överlevnadsmekanismer

Eva började med att prata om mobiltelefonen – ett fantastiskt redskap, kanske speciellt i coronatider, men som tyvärr också kan vara förödande. Eva omtalar sig själv som en sorts missbrukare: tidigare missbrukade hon dels telefonen och internet, dels uppmärksamhet. Missbruket bidrog till hennes utmattningssyndrom, som hon levde med på heltid i över tre år. Hennes första tips är därför: stäng av, och lämna gärna telefonen i ett annat rum, eftersom hjärnan automatiskt tänker på mobilen bara man har den nära.

– Mobilen får oss känna att vi tillhör ”flocken” vilket vi är genetiskt kodade för sedan tusentals år tillbaka, sade Eva.

Eva berättade också att 70% uppger att de känner stress dagligen, men inte nödvändigtvis sådan stress som leder till utmattning. Stress i sig är inte farligt, också stress är nämligen en överlevnadsmekanism som vi utvecklat som del av evolutionen.

– Det vi mår dåligt av är bristen på återhämtning – inte själva stressen, sade Eva. 

Orostankar, ångest och stress

Hur gör vi då, för att återhämta oss? Låt oss först titta lite närmre på olika typer av tankemönster och stress. Eva berättade att en genomsnittlig människa tänker ungefär 65 000 tankar varje dag, och att majoriteten av dessa tankar är orostankar. Det kan vara allt ifrån vardagliga orostankar till rena katastroftankar. Att ha milda orostankar är inte skadligt – de gör oss produktiva och driver oss framåt genom att vi hittar lösningar. Eva berättade också att 90% av tankarna vi tänker i dag är de samma som vi tänkte i går – alltså att ett fåtal av tankarna faktiskt är ”nya” tankar. Om orostankarna går över till att bli ångesttankar och sedan upprepar sig dag efter dag, kan destruktiva mönster utvecklas. Vi behöver därför hjälpa hjärnan att tänka nytt genom att bryta mönstret.

Sedan påpekade Eva att det som oftast stressar oss är tanken om verkligheten, snarare än den faktiska verkligheten. När vi skjuter upp arbetsuppgifter till exempel, sitter tanken kvar – den maler i huvudet och växer sig kanske större än själva uppgiften som man skjutit upp. Det samma gäller oron eller rädslan för att få till exempel corona – kanske skapar orostankarna mer stress än vad som är den faktiska risken för att få corona. Eva tycker man kan lyfta frågan för sig själv: är det tanken om verkligheten, eller den faktiska verkligheten som stressar mig?

Återhämtning genom ”orostid”

Om det är tankar om verkligheten – orostankar – som orsakar ens stress, kan enkla återhämtningsövningar vara mycket effektiva. Eva frågade: ”har du möjlighet att ta dig tid för återhämtning varje dag under 15 minuter?”. Hon vill nämligen att alla planerar in femton minuter av ”orostid” i sin vardag. Under orostiden ska man tillåta sig själv att oroa sig.

– Om du har tid kan du ta femton minuter på morgonen och femton minuter på eftermiddagen där du tillåter dig själv att oroa dig. Du kan till exempel söka upp fakta om de saker du oroar dig för, men se till att använda källor som är fakta och inte så mycket tyckande och tänkande, sade Eva.

Ett tips kan vara att hitta en speciell plats där du ”får” oroa dig – en fåtölj hemma, en sten i skogen eller liknande. När de femton minuterna är över slutar du tänka tankarna. Det kan vara svårt att ”bryta” orostankarna efter 15 minuter, så för att underlätta det har Eva en övning:

1: Säg tre saker som du ser, och säg ut det i hela meningar, tex. ”jag ser en skärm framför mig”.

2: Säg tre saker som du hör, tex. ”jag hör min egen röst”, ”jag hör mitt hjärtljud”.

3: Säg tre saker som du känner fysiskt, tex. ”jag känner mina glasögon mot min näsrot”, ”jag känner ringen mot mitt finger”.

Allra helst bör du prata högt/ut i rummet, och Eva berättar att det är viktigt att säga hela meningen. Eva själv använder övningen flera gånger varje dag, och syftet med övningen är att bryta hjärnans aktivitet, tex. om den gått in i en spiral av orostankar. Om du har svårt att komma till skott med återhämtningen tipsar Eva om att ställa ett larm så att orostiden och övningen blir av. Ju mer vi tränar på att bryta destruktiva mönster desto bättre blir vi på det.

En annan återhämtningsövning handlar om att räkna andetag, och är kanske känd för många från tex. yoga. Övningen går ut på att räkna långsamt ner från femton till ett, och om en tanke ploppar upp i huvudet måste man börja om på femton. Man ska inte bli arg på sig själv om man måste börja om, utan man börjar bara om. Kanske kommer man aldrig ner från femton för att det kommer så många tankar. Syftet med övningen är att bryta negativa tankar samt att låta hjärnan vila helt och hållet. Hur långt ner man klarar att räkna utan att börja om kan vara en indikator på ens stressmående, tycker Eva.

Eva betonade att man inte får återhämtning, utan man måste skapa det. Hon påminde också om att femton minuter endast utgör 1% av dygnets alla minuter. Eva tipsade om att göra övningarna under dagtid, och inte som det sista man gör under dagen när man redan är jättetrött.

Minskad stress genom acceptans

I föreläsningen pratade Eva också mycket om acceptans och den relation som finns mellan stress och acceptans. Att acceptera situationen som den är gör att vi många gånger kan släppa den stress som en situation skapat för oss, sade hon. Samtidigt betonade hon att acceptans inte betyder att vi behöver tycka om situationen, utan att acceptans innebär att acceptera att ”här och nu är det på det här sättet”. Att acceptera situationen är en förutsättning för att gå vidare, och det är desto viktigare i sammanhang där vi inte kan göra någonting åt situationen, sade Eva. Som ett exempel berättade hon om sin utmattning, att hon i början var fruktansvärt arg och att hon absolut inte ville ”ligga hemma och titta i taket”. När hon väl accepterade att hon var sjuk blev allt mycket enklare, även fast hon fortfarande inte tyckte om utmattningen.

– Man kan vara ledsen, man kan vara arg, man kan vara besviken – alla våra känslor är helt okej. Acceptansen är att här och nu acceptera att det är på ett visst sätt, i samband med hiv kan det tex. handla om att behöva medicinera eller liknande, sade Eva.

(läs mer om acceptans på fråga #6 nedan)

Självbilden

På vägen mot att våga ta en aktiv ledarroll i eget liv föreslår Eva att börja med självbilden. För att på riktigt analysera sin självbild krävs det att man vågar visa sig sårbar, samtidigt som det krävs mod. Eva menar att man måste våga titta ordentligt på sig själv, men också att man ska vara snäll mot sig själv och inte att endast leta efter svaga sidor. Det finns olika övningar som kan bidra till en förbättrad självbild, och Eva delade denna lilla övning, som hon själv använder varje kväll:

Skriv ner tre saker som du är nöjd med under dagen. Inte bara saker du presterat utan små saker, tex: ”jag är nöjd med att jag var ute”, ”jag är nöjd med att druckit kaffe i solen”, ”jag är nöjd med att ha träffat en ny människa”. Övningen ”boostar” enligt Eva både självkänslan och självbilden genom att vi fokuserar på att vi är bra, och att vi är värda att må bra. Vi talar om för våran hjärna var vi vill ha fokus.

– Hjärnan är grymt lättlurad – den tror på allt vi säger! Därför ska vi också vara försiktiga med vilken information vi matar den med, varnade Eva.

För extra styrka och boost lade hon till att du även kan tala om för andra vad du är nöjd med i din vardag, alternativt att du skriver ner det på papper eller i en egen liten bok. Det du är nöjd med är det ingen som kan säga emot – det är din sanning och det är det som är rätt för dig, sade Eva.

Självledarskap eller autopilot?

Under föreläsningen visade Eva upp en modell kring självledarskap och hur man kan gå fram för att uppnå mål på olika nivåer i livet. Eva tror att alla kan lära sig leda sig själva och på så sätt må bättre. Man kan börja med att fundera på hur man oftast agerar – ”säger du ja till varje möjlighet på automatik eller tar du reflekterade beslut baserade på situationen?”. Som en parentes kring att göra reflekterade val nämnde Eva vikten av att våga pausa: i stället för att säga ja eller nej direkt kan man träna på att säga ”vänta lite, jag måste fundera”. Eva föreslog att träna i vardagen först, till exempel vid frukostborden när någon ber dig om att skicka mjölken. Hon menar att det är viktigt att träna i ”ofarliga” situationer då det blir enklare att ta ett steg tillbaka och fundera innan du svarar också gällande större och tuffare frågor.

De olika stegen i modellen kring självledarskap som Eva visade upp var följande:

1: Titta på självbilden: ”vem är jag?” ”vad har jag med mig för historia?”. Självbilden har präglats av omgivningen, familjen, skolan och annat.

2: För att undersöka självbilden djupare frågar du dig själv vad du har för drömmar, visioner och idéer: ”vad vill jag?”.

3: Sätt ord på, formulera och visualisera drömmarna, tex. genom en ”mood board”, röstinspelning eller videoinspelning.

4: Dela in din dröm eller vision in i tre olika scenarier. 

5: Gör ett aktivt val: ja eller nej

6: Planera och sätt små delmål: ”vad, hur och när?” Kom också ihåg att fira när du uppnår målen.

7: Utför själva arbetet enligt planen

8: Efteråt: reflektera: ”vad gick bra?”, ”Hur gjorde jag för att komma till mitt mål?”, ”Vad tar jag för lärdomar?”

Nu har du tagit del av några av Evas allmänna teorier och verktyg kring bland annat oro, stress, återhämtning, acceptans och självledarskap. Vidare i texten kan du fördjupa dig i konkreta frågor (varav många handlar explicit om hiv) samt Evas svar (som speglar ovannämnda teorier men även bjuder på nya insikter och verktyg).

Frågor och svar

Fråga 1: Hur hantera stress relaterat till ekonomi? Nutida men också framtida oro kring ekonomi. Många har varit utanför arbetslivet under längre tid.

Evas svar: Börja med att kolla upp: ”vad är fakta?”. Är problemet att jag är arbetslös eller sjukskriven just nu? Att jag har dålig ekonomi just nu? Eller har jag oro för att jag kommer få ekonomiska problem? Alltså, ta reda på om stressen hänger ihop med den faktiska situationen eller orostankar kring en oviss framtid. Ta sedan reda på mer fakta: ”Hur ser min ekonomi ut? Finns möjlighet för förändringar genom att dra ner på utgifter?”. Om du landar i att oron kring ekonomi inte är befogad kan du använda dig av ”orostiden” [se övning ovan]. Om du faktiskt har ekonomiska problem bör du ta hjälp av människor i din omgivning eller söka professionell hjälp. [länk till kunskapsnätverkets temakväll om ekonomi]

Fråga 2: Hur kan man göra rent praktiskt för att må bättre? Vilka metoder fungerar och inte?

Evas svar: ”Orostiden” [se övning ovan] kan vara ett sätt: hitta återhämtningsmetoder som fungerar för dig. Gällande hur man vet att man faktiskt fått återhämtning, eller att metoden fungerat, är det faktum att man fått ny energi ett bevis på det. Den absolut bästa och viktigaste återhämtningsmetoden vi har är sömn. Några sover mycket men känner sig fortfarande inte utvilade, eller känner som att de kan sova i femton timmar till. Då kan det handla om att sömnen inte varit god. Några förutsättningar för god sömn är att sovrummet är mörkt, svalt och tyst, men också att lämna telefonen i ett annat rum. Man kan ha en analog väckarklocka. För många är att scrolla igenom ett flöde det första och sista man gör under dagen. Skärmtid på kvällen gör det svårare för hjärnan att komma ner i varv, och man rekommenderar att lämna skärmen ungefär två timmar innan sovdags. Utöver den regelbundna återhämtningen gäller ”vanliga” råd kring välmående, så som god kost och motion. Femton till trettio minuter med pulshöjande aktivitet varje dag kan minska både fysiska och psykiska besvär.

Fråga 3: Hur påverkas vi av stress som redan har varit/posttraumatisk stress? Många ”long time survivors” upplevde massiv stress på den tiden då det inte fanns mediciner. Hur påverkar detta oss på lång sikt?

Evas svar: Tung stress över lång tid eller posttraumatisk stress påverkar oss. Ju äldre vi är när vi upplever en sådan stress desto svårare är det att hantera den. Vi måste hitta metoder för att hantera stressen, för faktum är att den kan påverka oss mycket. Tung ihållande stress kan leda till funktionsnedsättningar som tex. försämrat minne, svårigheter med att lokalisera tid och rum, eksem, kronisk B12-brist med mera. Längre perioder av stress utan återhämtning skadar våra kroppar. Personer som har posttraumatiskt stress- eller utmattningssyndrom behöver ofta längre perioder av återhämtning och hanterar stressperioder sämre. Det är som att ens ”normala” stresskurva ändras och måste anpassas därefter. Ofta måste man välja bort saker.

Fråga 4: Gällande utmattningssyndrom – läkaren har gett mig begränsningar för fysisk aktivitet (max 30 minuter per dag), men jag känner att jag skulle vilja göra mer. Varför denna begränsning? Är den vettig?

Evas svar: Först vill jag rekommendera dig att lyssna på din läkare. Fysisk eller pulshöjande aktivitet är att sätta sin kropp i stress. Om man upplevt stress under lång tid ska man därför vara försiktig med det. Många med utmattningssyndrom får besked om att inte göra någon pulshöjande aktivitet alls. Graden av fysisk aktivitet som är vettig beror också på var man är i sin utmattning (tidigt eller sent skede). Tidigt i utmattningen behöver kroppen ännu mer vila än vi kan erkänna för oss själva. Att känna sig rastlös kan också vara ett tecken på att kroppen behöver mer vila snarare än fysisk aktivitet.

Fråga 5: Var går ”gränsen” för stress man själv kan hantera – när bör man söka professionell hjälp?

Eves svar: Stress som vi kan hantera är stress som pågår under kortare perioder. Genom att den pågår i korta perioder hinner vi återhämta oss och hitta tillbaka till ”normalläget” och må gott i det. Om vi upplever stress över längre tid, och inte har möjlighet att bryta stressen för att återhämta oss, kan vi börja uppleva symtom såsom minnesförlust, aggression eller fysiska besvär (eksem, kramp i benen och annat). Då behöver du först ta hjälp av din omgivning – kanske familj, din chef, vänner eller andra – och berätta vad som pågår. Man måste sluta ”kämpa emot” och våga släppa garden. Det är viktigt att vara medveten kring huruvida man klarar att ta emot den hjälp eller de råd som omgivningen ger. Om man inte klarar det kan det vara ett tecken på att man behöver professionell hjälp.

Fråga 6: Hur ska man veta 100% att man bearbetat sin hivdiagnos och att man inte lever i förnekelse?

Evas svar: När man vågar stå för den man är och den situation man befinner sig i – när man inte upplever skuldkänslor, när man upplever att det går att prata om situationen – dessa kan vara tecken på att man har en acceptans. Man kan fortfarande vara arg, besviken och ledsen – dessa känslor är inte nödvändigtvis tecken på att man inte accepterat en situation. Ofta känner man själv när man verkligen har accepterat en situation.

Fråga 7: Har du några tips kring hur man kan hantera stress som uppstår på grund av andras fördomar, särbehandling och diskriminering pga. ens hivstatus?

Evas svar: När man har accepterat sin situation kan det vara enklare att förhålla sig till andra människor. Det handlar dels om självledarskap – att vara trygg i sig själv och att leda sig själv. Här spelar både självbild och självkänsla in. Om vi har trygghet och stabilitet i oss själva kan man möta människors fördomar på ett mer neutralt sätt – lite så att ”det är din åsikt, men jag delar den inte”. För att nå dit måste man hitta trygghet i vilka värderingar man själv har. Kanske måste man också bryta med människor som inte delar de värderingar man själv här. Det finns bara två måsten i livet – vi måste välja, och vi måste dö. Du väljer till exempel: hur ska jag förhålla mig till denna människa? Vill jag umgås med eller vill jag bryta med denna människa? Vi kommer alltid möta personer med fördomar, frågan är hur vi ska förhålla oss till dem. Det handlar mycket om att se sitt eget värde.

Fråga 8: Hur hantera stress vid ny vårdkontakt (läkare eller tandläkare), ska man eller ska man inte berätta [att man lever med hiv]?

Evas svar: Återigen handlar det om acceptans: är jag trygg i det och vill berätta, så gör jag det. Vill jag inte berätta behöver jag inte det. Om man berättar eller inte handlar inte nödvändigtvis om att ha accepterat eller inte utan det handlar om att göra trygga, medvetna val. Jag brukar ställa olika val mot varandra: vad är utmaningen jämfört med det eventuella ”straff” man får? Kanske kan man känna ovilja mot att berätta om hiv för sin läkare, men ännu mer ovilja för reaktionen man får om man inte berättat? Man gör sitt val baserat på vad man vill snarare än något annat och ställer olika val upp emot varandra.

Fråga 9: Behöver man ha gott självförtroende för att bli en bra ledare för sig själv? Hur kan man göra om man har lågt självförtroende eller inte litar på sig själv som ledare för eget liv? 

Evas svar: Ett gott självledarskap handlar mycket om att ha en god självbild. [se ovan del kring självbild och självledarskap].

Fråga 10: Jag har ett mål men för att nå dit innebär det att jag bör lära mig en hel del kring teknik/dator. Problemet är att jag är ointresserad av detta. Hur skall jag tänka? Finns det strategier för att komma förbi detta?

Evas svar: Titta på modellen [ovan modell kring självledarskap]: du har en dröm eller vision. Beskriv den i bilder. Vad behöver du välja? Ställ de olika valen upp emot varandra. Du vill kanske inte lära dig tekniken, men kanske vill du det mer än du vill begränsas av att inte uppnå ditt mål? Dela sedan in målet i små, små delmål.

Fråga 11: Hur påverkas självledarskap och stress i coronatider då hela samhället är begränsat av olika förhållningsregler och direktiv? Kan man på något sätt nyttja situationen istället för att det känns begränsande?

Evas svar: Man kan fråga sig: vad har jag för möjligheter i denna situation? Kan jag lära mig någon teknisk färdighet? Använd tiden på ett positivt sätt som främjar dig och det du vill. Sätt nya mål. Kanske måste några av målen du hade innan corona sättas på paus? Revidera vilka mål som gäller nu.

Fråga 12: Emotionell stress – vad kan man göra för att minska eller göra den mer hanterbar?

Evas svar: Emotionell stress handlar oftast om den typen av stress som är ”tankar om verkligheten” och inte om den faktiska verkligheten. Om man har ett stresspåslag som man inte kommer ur bör man börja med de övningar jag lyft i denna föreläsning eller andra små övningar som bryter oron. Det kan kännas simpelt men ger resultat.

Innan hon avslutade sin föreläsning bjöd Eva deltagarna på en gratis uppföljningskurs om stresshantering. Du kan hitta mer info om Eva, kurser och annat på hennes hemsida www.evasvard.com.

Se inspelningen av hela temakvällen här:

 

Patient Empowerment och samskapande vård

Att samskapa verkar vara det trendigaste inom vården just nu – men vad betyder det egentligen? Och hur gör vi det på ”rätt sätt”?   

Torsdagen den 27 februari anordnade kunskapsnätverket en temakväll om Patient Empowerment och samskapande vård. Inbjuden föreläsare var Kristina Areskoug Josefsson, som bland annat är docent vid Jönköping University och försteamanuensis vid OsloMet (Oslo storstadsuniversitet). I grunden är hon fysioterapeut och hon brinner bland annat för frågor kring sexuell hälsa och främjandet av den inom fysioterapin.

Genom att bjuda in Kristina ville vi ta reda på mer om begreppen empowerment, samskapande och delaktighet i en vårdkontext, men vi var också nyfikna på hur och varför begreppen kan vara viktiga för kvinnor som lever med hiv.

Inte all erfarenhet ger makt

Kristina började sin föreläsning med att berätta att hon själv har mycket kontakt med vården, till exempel är hon reumatiker, benmärgsdonator och tvillingmamma.

–  Alla har kontakter med myndigheter och vård på olika sätt – ibland kan detta skapa ett personligt engagemang för vissa frågor, sade hon.

Kristina har både ett personligt och professionellt engagemang för förbättrandet av vården, och hon har reflekterat mycket över hur hennes makt ser olika ut när hon kliver in i ett rum som professor jämfört med att göra det som patient. Det finns ett maktperspektiv där professionell kunskap och erfarenhetsbaserad kunskap inte väger lika tungt. Kring just erfarenhetsbaserad kunskap reflekterade Kristina såhär:

– I slutändan är det är bara de som lever med en sjukdom eller funktionsvariation som vet hur det är. Jag trodde att jag förstod saker innan jag fick en sjukdom själv, men egen erfarenhet och berättad erfarenhet är två helt olika saker. Nu förstår jag att jag inte förstod.

Ökat fokus på empowerment

Om patienten vet bäst – hur kommer det sig då, att många patienter upplever sig överkörda eller maktlösa i mötet med vården? En förklaring kan vara att det är dyrare för vården att lyssna in och ta sig tid att fånga upp patientens upplevelser. Dessutom kan det finnas många fina ord om delaktighet på ledningsnivå medan det i mötet mellan vårdpersonal och patient inte är fullt så enkelt. Det kan också vara ett hinder att det saknas forskning på området.

– Det finns inga stora studier på huruvida det blir bättre vård av delaktighet. Än så länge har vi endast någon inneboende tro på att om vi samarbetar blir det bättre, sade Kristina.

Trots att större studier saknas, har vården enligt Kristina utvecklats i riktning mot ökad makt hos patienten under de senaste femtio åren. Begreppet ”empowerment”, som har sitt ursprung i Storbritannien, har gradvis fått fäste även i Sverige. Kristina översätter empowerment-begreppet som ”allas rätt att vara del av beslut” och vidare att man som individ ska känna att man har makt över sin egen situation.

– På 70-talet var det inga som pratade om makt hos patienten, så det händer ju något, sade hon.

Från medverkan till delaktighet till samskapande

Kristina pratade också om begreppet delaktighet och hur detta i bästa fall kan innebära att en patient kan tillägna sig och tillämpa kunskap om symtom, sjukdom och behandling, och också att patienten kan förmedla kunskap och erfarenheter till personalen.

Hon tycker dock att hälso- och sjukvården ofta avgränsar patientdelaktighet till medverkan i beslut. Medverkan i beslut ställer inte lika höga krav till representation och faktiskt delat beslutfattande, utan kommer ofta till uttryck genom att någon enskild patient bjuds in till ett möte med ett antal representanter från vården och att denna patient förväntas representera hela patientgruppen.

Det ännu bredare begreppet samskapande omfattar enligt Kristina ”social och professionell interaktion mellan individer och verksamheter”. Förhållandet mellan dessa aktörer måste i stor grad bygga på tillit, och då tillit i alla led: mellan patient och läkare, mellan läkare och sjuksköterska och så vidare.

– Vi måste gå från samtal till samskapande. Ibland kan samskapande göra att aktörer inom vården tappar egna förmåner, men man måste flytta lite på makten för att det ska vara samskapande på riktigt, menar Kristina.

Samskapande för alla?

Kristina lyfte också att vissa patienter ”hörs och syns mer än andra”. Till exempel blir den som inte pratar svenska nästan alltid bortvald i initiativ som ska öka samskapandet. Detsamma gäller personer som saknar digital erfarenhet samt personer med kognitiv nedsättning. Kristina tror att det nästan alltid handlar om fördomar kring vilka som är intresserade av att samskapa – en idé om att ungdomar är omotiverade eller att personer med kognitiv nedsättning inte kan eller orkar, till exempel.

– Forskning visar att det i områden med låg socioekonomisk status är många unga som vill vara med att samskapa, och att det i rikare områden är äldre kvinnor som får sin röst hörd. Vidare är äldre kvinnor intresserade av hur vården kan bli bättre för just dem, medan unga i utsatta områden vill veta hur vi kan göra vården bättre för alla. Vi som jobbar inom vården måste fråga oss själva vilka som blir inbjudna och vilka som kommer, sade Kristina.

Hon insisterade dessutom på att det att vara inkluderande – att lyfta någon in i samskapande – är ett aktivt val, en aktiv handling. Det räcker inte att vara icke-exkluderande. Vidare lyfte hon att för att främja delaktighet och samskapande behövs förståelse för när delaktighet och samskapande inte sker, förståelse för vem som är inkluderad/exkluderad samt ett agerande för att öka inkluderandet.

Samskapande i praktiken – kvinnors erfarenheter

Kristina ställde följande fråga till deltagarna på temakvällen: vad kan jag själv göra för att öka samskapandet i vårdmötet? Vad kan jag göra som patient? Vad kan jag göra om jag själv är vårdpersonal?

Deltagarna på temakvällen delade med sig av sina erfarenheter och förslag. Några tyckte att det är viktigt att ta reda på information som finns t.ex. i journalen. På det sättet kan man se om läkaren missuppfattat eller felbedömt någon situation. Om man är missnöjd med läkarens bemötande eller åsikter kan man också välja att byta läkare. Andra deltagare lyfte vikten av att säga nej. Man kan säga nej till stick om det blivit alldeles för många – man kan säga nej till att läkaren tar med sig en student in. Man får säga rakt ut ”det här var inte okej” eller ”det här var ett dåligt möte”.

I fall där man känner sig diskriminerad eller har varit med om en allvarlig händelse som gett permanenta eller oföränderliga besvär eller ett väsentligt ökat vårdbehov, kan man även anmäla vården till IVO – Inspektionen för Vård och Omsorg. Flera deltagare uppmanade till detta eftersom det ofta kan vara det enda sättet att få politiker att uppmärksamma brister inom vården.

Några deltagare uttryckte att delaktighet också kan leda till stress, då specifikt i samband med förväntan om att patienter ska skriva egenremiss. Frågor som ”vad ska jag skriva?”, ”hur ska jag skriva det?”, ”kommer jag få avslag?” florerade. Osäkerheten kan göra att patienter lägger ner mycket tid på något som ändå kommer prioriteras bort. Som svar på detta sade Kristina att man alltid måste vara delaktig i den grad man orkar det:

– Ibland vill jag vara en passiv mottagare – vill att andra gör valen åt mig. Det är inget fel på att välja sin egen nivå: ibland är man aktiv, ibland passiv. Man kan vara en advokat för sig själv när man orkar det, och man behöver känna sig stark för att vara det.

Samskapande i praktiken – tips från Kristina

Vidare hade Kristina ett antal konkreta tips till hur man kan ändra maktbalansen och öka samskapandet i möten med vården, antingen genom samarbete men också genom mindre samarbetsvilliga metoder

1. Ta med dig en stödperson till mötet. Om du inte kan ta med dig någon fysiskt, ta med en person på telefon eller Skype. Två är starkare än en.

2. Våga lämna förslag till vården. Det finns många platser där förändring kan ske, men ofta behöver vårdpersonalen konkreta idéer.

3. Ta reda på vilka pengar som rör sig. Måste kliniken t.ex. betala för alla klagomål patienter skickar in? Lämna då in klagomål tills du får din röst hörd. Man kan skicka t.ex. via ”mina vårdkontakter”. Klinikchefer får problem om det lämnas in många klagomål vilket kan få dem att agera snabbare.

4. Vägra lämna kliniken innan du fått de svar du behöver. Kristina berättade om hur hon själv sagt ”bär mig” till läkarna när de bett henne gå hem och vänta på svar per post. Man har rätt att neka.

5. Om man upplever sig få förtur eller på andra sätt agera representant för en större grupp, våga fråga: varför väljer ni just mig? Vilka andra har valts bort?

6. Hitta personer i samma situation. Ibland får man bara höra sanningen från andra medpatienter. Gemenskap är jätteviktig och skapar empowerment.

Positiva exempel och existerande initiativ kring samskapande

Både Kristina och deltagarna delade med sig av positiva exempel på situationer där vårdpersonal eller andra vågat kliva ur sin roll för att samskapa eller säkra att en patient får rätt vård: personal som engagerar sig och skickar mediciner med taxi; labbpersonal som konfronterar läkarna när samma provresultat kommit in gång på gång utan åtgärd; utvecklandet av system som underlättar för patienten – till exempel att det finns en vårdkontakt som är patientens kontaktperson till alla delar av vården. Kristina säger att alla dessa exempel illustrerar det som samskapande är, nämligen gemensamt skapande av lösningar för bästa resultat.

Ett konkret exempel på ett lyckat samskapande initiativ är Länssjukhuset Ryhovs ”Självdialys”. Sedan 2005 har njursjuka patienter utbildats i självdialys efter att en patient ville lära sig att köra dialysen själv, och sedan 2011 har sjukhuset en egen paviljong för självdialys. Ett annat exempel är ”PER”, Patientens Egen Registrering, som är en internettjänst där patienter i Svenska Neuroregister kan fylla i olika skalor om sitt tillstånd för att bidra med data till vården.

Det finns också några aktiva forskningsprogram om samskapande på en mer övergripande nivå. ”Patienten i förarsätet” följer projekt som utvecklar vården mot att bli mer samskapande och som drivs av patienter eller närstående. Du kan läsa mer om de olika patientdrivna innovationerna som följs av projektet här. ”Samskapa” är ett forskningsprojekt vars mål är att utforska, förbättra och mäta samskapandets värde inom vård och omsorg, och i det sistnämnda är Kristina involverad som senior forskare. Du kan läsa mer om ”Samskapa” här.

Var med och påverka!

För dig som inte deltog på temakvällen – eller för dig som var där och inte hann dela med dig av dina erfarenheter – fundera gärna på följande fråga:

Hur ser empowerment, samskapande och delaktighet ut utifrån dina erfarenheter? Hur ser det ut i just hivvården? Känner du till förbättringsprojekt i vården där personer som lever med hiv är med och styr eller påverkar?

Dela gärna dina tankar med oss i projektgruppen på info@kunskapsnatverk.se så att vi tillsammans kan förbättra förutsättningarna för samskapande och empowerment för kvinnor som lever med hiv.

Du hittar hela Kristinas presentation från temakvällen här.

– Utgå från din ekonomiska situation – jämför dig inte med andra

Den 7 november fick kunskapsnätverket besök av Nadia Wallin, budget- och skuldrådgivare vid Skärholmens stadsdelsförvaltning. Hon kom till oss för att prata om vardagsekonomi och sparande, och om människorna bakom siffrorna.

Nadia inledde sin föreläsning med att berätta lite om sig själv: i dag är hon budget- och skuldrådgivare, men uppväxten och det tidiga vuxenlivet präglades av föräldrar med ekonomiska problem, ungdomligt överspenderande och ångest över att inte ha råd med mat till sitt eget barn. Hon vet med andra ord mycket om ekonomisk stress och hur den kan påverka psyket.

– Ekonomisk stress kan drabba alla, oavsett ekonomisk situation. I mitt jobb träffar jag både barnfamiljer och höginkomsttagare som hamnat i ekonomisk kris – jag träffar personer som inte har råd med att vara hemma med sjukt barn för att de extra hundralapparna gör sådan skillnad.

Stress drabbar ojämlikt
Nadia berättade även att kvinnor och män drabbas olika av ekonomiska problem – till exempel är majoriteten av skuldsatta kvinnor skuldsatta på grund av ekonomiska misstag en man i deras närhet gjort, medan skuldsatta män oftast är skuldsatta på grund av egna ekonomiska felsteg. Dessutom skäms kvinnor mer över ekonomiska problem jämfört med män, berättade hon.

– Många har inte berättat för någon om sina ekonomiska problem, och förväntar sig skäll för att ha hamnat i en sådan situation. Många glömmer att ens närstående ofta vill hjälpa. Hur skulle du själv tänka till exempel, om din mamma eller syster hade ekonomiska problem? Säg det till någon – berätta! Uppmanade Nadia.

Hon tror att nyckeln till att få en bättre ekonomi handlar mycket om beteende och ”mindset”, och att man måste acceptera att livet och ekonomin ser ut på ett visst sätt. Om man har stora skulder behöver man ofta också få översikt över vilka skulder man har, vilket t.ex. budget- och skuldrådgivarna kan hjälpa en med.

– Det är svårt att acceptera något som man inte vet vad är – därför måste man ofta få hjälp. Vi vill hjälpa människor, och använder inte metoder som de i ”Lyxfällan”, vilket många tror och är rädda för.

Steg ett: översikt
Oavsett om du har skulder eller om du helt enkelt upplever att ha för litet ekonomiskt utrymme i vardagen, är första steget mot en bättre ekonomi att skaffa en översikt över egna inkomster och utgifter.

– I dag finns det olika appar, ofta bankarnas egna, som kan hjälpa dig få översikt över vad du spenderar pengar på och hur mycket. Annars kan du göra en översikt själv: hur såg de sista tre månaderna ut? När man ser sitt eget beteende svart på vitt kan man motiveras till att ändra det, tipsade Nadia.

När du fått översikt kan du göra en budget baserat på realistiska inkomster och utgifter. Att göra en budget innebär ofta att du måste förändra något i din vardag, påminner Nadia. Viktigt att tänka på i denna process är att om ”livet händer” så kan det vara svårt att hålla budgeten. Nadia tycker det viktigt att man stöttar sig själv i det, och att man varken ska ställa orealistiska krav eller straffa sig själv med skamkänslor om något inte går precis enligt plan.

Våga ta betalt!
Om du efter att ha gjort en budget inser att denna inte håller, eller att du inte har utrymme för att täcka oförutsedda utgifter i din nuvarande situation, är det värt att fundera på hur du kan få in mer pengar, eller hur du kan administrera ditt sparande. Nadia pratade lite om båda strategier under temakvällen.

– I Sverige är folk jättedåliga på att ta och få betalt. Det finns en idé om att man inte ska erbjuda andra något, och speciellt inte för pengar. Men är verkligen pengar roten till allt ont? Nej, pengar är bara ett verktyg – det är det man gör det till.

Nadia tycker alla borde fråga sig ”vad har jag för talanger?” och sedan utveckla idéer baserat på det. Är du bra på att laga mat kanske du kan göra storkok och sälja till folk som är dåliga på att ta med matlåda till jobbet? Föreslog hon. En deltagare på temakvällen berättade att hon alltid varit bra på att sälja, och att hon börjat sälja saker på Facebook Marketplace. Hon berättade att hon på relativt kort tid har såld småsaker för nästan 30 000 kronor.

– Jag läste boken ”För att kunna leva” som handlar om Yeonmi Park, en tjej i Nordkorea som bland annat sålde smink och lyckades skapa egna pengar istället för att förlita sig på en diktatur. Om man kan hitta extra inkomstkällor i Nordkorea kan man även det i Sverige – samtidigt som man lever relativt komfortabelt. Våga vara kreativ – begränsa dig inte till inkomsterna från lön, sjukersättning eller pension! uppmanade Nadia.

Sparande – hur får jag mina pengar att växa?
Många som deltog på temakvällen var intresserade av hur de kan förbättra sitt sparande. Nadia frågade deltagarna hur de sparar idag, varpå många gav exempel på att de storhandlar, fryser in storkok, handlar på rea och liknande.

– Jaha, ”spara pengar – köp det här”, kontrade Nadia, efterföljd av frågan ”om man köper saker: har man då sparat eller spenderat?”.

Det Nadia nog ville åt är att rea och affärernas egna ”spartips” ofta är del av en marknadsföringsstrategi – eller ”marknadsföringens hjärntvätt” som hon själv sade. Sparande i form av att placera pengar så att dessa ska växa, det är något annat, sade hon.

Beroende på ekonomiskt utrymme kan man spara mycket eller litet. Femti kronor i månaden är till exempel bättre än inget sparande alls, men det viktigaste är att sätta pengarna någonstans där de kan växa, menade Nadia. Många har sina sparpengar på ”sparkonton” som inte ger någon ränta alls. Ett alternativ till sparkontot är att utforska fondmarknaden. Några av deltagarna på temakvällen var skeptiska till att behöva ”spela” med sina sparpengar. På det svarade Nadia att man inte måste göra något man inte vill, men att man bör tänka över vad som är viktigast för en själv: inga risker alls eller att pengarna ska växa?

– Om man vill att sparpengarna ska växa måste man kanske vara lite obekväm – kanske måste man lära sig något nytt. Att kliva in på fondmarknaden kan upplevas som en djungel, men man behöver inte förstå allt på en gång. Det är heller ingen bra idé att investera alla sina sparpengar på en gång, sade Nadia.

Råd kring plattformar och fondportföljer
Nadia gav även några helt konkreta råd kring hur man kan lära känna ”fonddjungeln”. Själv använder hon banken/nätmäklaren Avanza som plattform, eftersom de erbjuder ”färdiga” fondportföljer som man kan placera sina pengar i. Nadia valde att sätta sina pengar i en fondportfölj med medelhög risk, men man kan även välja fondportföljer med låg eller hög risk. När man väljer fonder är det viktigt att kolla på avgifterna också, påminde Nadia.

Ett annat tips som Nadia hade var att dela upp pengarna – alltså inte lägga alla pengarna på samma fond. Ett alternativ är också att lämna delar av sparpengarna på ett ”vanligt” sparkonto och investera resten. Ett alternativ för personer som har mycket tid, kunskap och intresse är att investera i aktier, men där svängar värdet snabbare och riskerna är större. Nadia föreslog att börja med fonder och sedan ev. undersöka aktiemarknaden.

– Men, mitt viktigaste råd är att ni inte ska göra som mig! Sade Nadia. Ta inte någon annans råd, utan hitta det sätt att spara på som fungerar bäst för dig.

Att inte ta någon annans råd innebär också att inte lita på det de som jobbar i banken säger, förtydligade Nadia, då hon anser att de inte är objektiva utan intresserade av att sälja sina produkter och tjänster.

Sammanfattning och lästips
Nadias röda tråd och medskick var tydligt: våga ta tag i din ekonomi, skaffa översikt, be om hjälp om du behöver det, hitta ett sparande som fungerar för dig, och sist men inte minst: jämför inte din ekonomi med andras, då man aldrig kan veta vad som ligger bakom ytan hos andra människor.

Nadia gav också deltagarna följande lästips:

• ”Rich dad, poor dad” av Robert T Kiyosaki
• “Tänk rätt bli framgångsrik” av Napoleon Hill
• ”Krisboken: nyckeln till att överleva trots urusel ekonomi” av Vanja Persson

Hon pratade även kort om en sparmetod som heter ”The 6 jars system” som man kan läsa mer om i boken ”Secrets of the Millionaire Mind” av T. Harv Eker.

Budget- och skuldrådgivning, som Nadia arbetar med, är en lagstadgad kommunal service som är kostnadsfri för alla privatpersoner. Rådgivarna hjälper klienter som kommer frivilligt med att gå igenom budget, sammanställa skuldbild, informera, ge råd och tillsammans med klienten lägga upp en plan och se olika möjligheter. De kan även hjälpa till med att ansöka om skuldsanering och stötta under en skuldsaneringsprocess. På ”Hallå Konsument”:s hemsida kan du hitta budget- och skuldrådgivare i alla landets kommuner.

Arkiv

• september 2023
• augusti 2023
• juli 2023
• juni 2023
• maj 2023
• april 2023
• mars 2023
• februari 2023
• januari 2023
• november 2022
• oktober 2022
• september 2022
• augusti 2022
• juli 2022
• juni 2022
• maj 2022
• april 2022
• mars 2022
• februari 2022
• januari 2022
• december 2021
• november 2021
• oktober 2021
• september 2021
• augusti 2021
• juni 2021
• maj 2021
• april 2021
• mars 2021
• februari 2021
• januari 2021
• december 2020
• november 2020
• oktober 2020
• september 2020
• augusti 2020
• juli 2020
• juni 2020
• april 2020
• mars 2020
• januari 2020
• december 2019
• november 2019
• oktober 2019
• september 2019
• augusti 2019
• juli 2019
• juni 2019
• maj 2019
• april 2019
• mars 2019
• februari 2019
• november 2018
• oktober 2018
• augusti 2018
• juni 2018
• maj 2018
• april 2018
• mars 2018
• februari 2018
• december 2017
• november 2017
• oktober 2017
• september 2017
• augusti 2017
• juli 2017