EnglishKategori: Åldrande
Fler som lever med hiv blir äldre – har äldreomsorgen rätt kompetens?
Fler och fler som lever med hiv blir äldre och behoven av vård och omsorg ökar. Är äldreomsorgen redo? Under en temakväll om ämnet berättade två biståndshandläggare om hur äldreomsorgen i Stockholms stad fungerar, och två politiker med ansvar för äldrefrågor i Stockholm svarade på frågor om äldreomsorgen för personer som lever med hiv.
Temakvällen anordnades i oktober 2024 av Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för äldre som lever med hiv.
Att ansöka om insatser inom äldreomsorgen
Alla som är 65 år eller äldre har rätt att ansöka om insatser inom äldreomsorgen. Renata Stypula, enhetschef, och Eleonora Shosholli, biståndshandläggare och mentor, är två av de som arbetar med biståndsbedömning för äldre på Norra innerstadens stadsdelsförvaltning i Stockholms stad. Eleonora beskrev att ”det går att ansöka om allt”, men att de vanligaste insatserna är hemtjänst, trygghetslarm, ledsagning och avlösning för anhöriga, samt följeslagning till sådant som frisör eller läkarbesök. Det finns också olika typer av boenden som man kan ansöka om.
Man kan ansöka om insatser så snart man upplever att man har ett behov av dem. Därefter får man medverka i en utredning, berättade Eleonora. Som biståndshandläggare ska hon inom två dagar ta kontakt med personen som ansökningen gäller och boka in ett besök. Biståndshandläggarna utgår från en utredningsmodell som tittar på det fysiska och psykiska måendet, boendemiljön, vad man klarar av och inte klarar av, samt i vissa fall ens ekonomi. Ibland kan även läkarintyg vara relevant, till exempel om man har fått en demensdiagnos, förklarade Eleonora. Renata förtydligade att handläggarna ska utreda så skyndsamt det går, men att de ibland behöver vänta på en diagnos från läkare.
Till växeln ”Äldre direkt” kan man ringa dagtid på vardagar för att ansöka om insatser, men även för att ställa frågor om allt som rör äldreomsorgen i Stockholms stad. Telefonnumret till växeln är 08-80 65 65. För den som behöver hjälp akut på kvällar, nätter och helger finns istället Stockholms trygghetsjour. Telefonnumret dit är 08-508 407 00. Eleonora berättade att man kan ringa trygghetsjouren om man till exempel har ramlat.
Man kan också göra en orosanmälan om man är orolig för någon som är äldre, berättade Renata. Det kan till exempel vara en granne eller en anhörig som är förvirrad eller inte mår bra, som kanske inte har några andra anhöriga och som inte själv har förutsättningarna att kontakta äldreomsorgen. Då kan biståndshandläggarna ta kontakt med personen och erbjuda ett hembesök.
– Vi agerar väldigt snabbt, sa Renata och underströk att en orosanmälan hanteras omedelbart när den kommer in.
Kostnad för hemtjänst och olika former
Hemtjänst kan delas upp i serviceinsatser och individnära insatser, berättade Eleonora och Renata. Serviceinsatser kan till exempel vara hushållssysslor såsom tvätt och städning, men även apoteksärenden och beredning och servering av måltider. Individnära insatser kan handla om personlig hygien såsom hjälp med dusch och toalettbesök, men även om påklädning och förflyttningar. Många som har varit inskrivna på sjukhus kan behöva fler individnära insatser under en kortare tid medan de återhämtar sig, tillade Renata. Andra behöver individnära insatser under en längre tid för att få en bra livskvalitet.
Avgiften för hemtjänst beräknas individuellt utifrån personens inkomster och övriga utgifter, samt utifrån hur många timmar hemtjänst man har. Det finns ett maxbelopp för hemtjänstinsatser, men de flesta har inte så många timmar hemtjänst i månaden att de kommer i närheten av maxbeloppet, förklarade Renata. (År 2025 är maxbeloppet satt till 2 642 kr per månad. Maxbeloppet gäller för hela Sverige.)
Om det finns en anhörig som vill hjälpa till med individnära insatser och tillsyn kan man anställa den personen genom något som kallas hemvårdsbidrag, berättade Eleonora. Det innebär att personen får några tusen kronor i månaden för att den hjälper exempelvis sin partner. Renata tillade att hemvårdsbidraget är uppskattat, men att det är viktigt att den anhöriga inte blir överbelastad. Biståndshandläggarna för därför en dialog med den anhöriga och erbjuder andra insatser vid behov.
Många anhöriga hör av sig till Äldre direkt-växeln eftersom de är utmattade, tillade Eleonora. Då kan äldreomsorgen gå in med avlastande insatser (avlösning), till exempel i form av dagverksamhet för personen i behov av omsorg eller att hemtjänstpersonal kommer och tittar till personen medan den anhöriga gör något annat. Det finns även en form av korttidsboende som kallas för växelvård, där personer i behov av omsorg kan bo en till två veckor per månad, i de fall då det inte räcker med hemtjänst eller dagverksamhet för att den anhöriga ska få tillräckligt med avlastning, berättade Eleonora.
Olika hemtjänstutförare, önskemål och sekretess
Eleonora underströk att man själv får välja sin hemtjänstutförare. Hemtjänst innebär ju att olika personer kommer hem till en och påverkar ens vardag, resonerade hon, och berättade att biståndshandläggarna brukar uppmana den som är missnöjd att byta utförare.
– Det ska kännas rätt och det ska kännas tryggt, sa Eleonora.
Renata beskrev att det är viktigt att föra dialog med den utförare man funderar på att välja och att ställa frågor om till exempel särskild kompetens. Hon tillade att man även kan be om hjälp av sin biståndshandläggare med att föra dialogen.
Många vill också ha kontinuitet i den hemtjänstpersonal som kommer, påpekade Eleonora. Inom hemtjänsten finns det en dagpersonal, en kvällspersonal och en nattpersonal. Eftersom det finns flera uppsättningar personal blir det i praktiken så att den som har hemtjänst kan få träffa ett flertal olika personer, även om det endast är en eller två olika personer från varje uppsättning, förklarade Eleonora.
I beställningen av hemtjänst brukar biståndshandläggarna dock skriva om det är önskvärt att endast ett fåtal olika personer kommer. Om hemtjänsten gäller individnära insatser, som till exempel dusch, går det även att önska personal av ett visst kön, tillade Eleonora.
En åhörare undrade hur det ser ut med tystnadsplikten när en person lever med hiv. Renata underströk att sekretessen är stark och att det är upp till personen själv att bestämma vad den vill berätta för sin biståndshandläggare. Eleonora tillade att handläggarna alltid för en dialog med personen om vilka som får kontaktas i olika situationer och vilka som handläggarna får ge information till. Vill man inte att hemtjänsten ska få veta om ens hivdiagnos kan man säga det till sin handläggare. Åhöraren som ställde frågan tillade att hemtjänstpersonalen dock ändå kan få reda på diagnosen om de ser ens hivmediciner i hemmet.
Om man blir utsatt för diskriminering eller dåligt bemötande av äldreomsorgen kan man anmäla det till de ansvariga för verksamheten, berättade Renata och försäkrade att Stockholms stad har nolltolerans mot diskriminering och integritetskränkande handlingar.
Flera olika typer av äldreboenden
Äldreomsorgen har tre olika typer av boenden som man kan ansöka om: korttidsboende, servicehus och vård- och omsorgsboende. Ett korttidsboende är ett tillfälligt boende, berättade Eleonora. Många som beviljas det har varit på sjukhus och behöver hjälp under sin återhämtning. På korttidsboendet bor man inte i mer än en eller två veckor. I ett servicehus kan man däremot bo långsiktigt, förutsatt att man är i behov av hemtjänst. Då får man en egen lägenhet. I huset finns sjuksköterska och boendets hemtjänst, men även gemensamma lokaler som ger möjlighet till socialt umgänge, berättade Eleonora.
Om man får ett bifallsbeslut om vård- och omsorgsboende får man välja mellan olika boenden att ställa sig i kö till, fortsatte Eleonora. Kommunerna är skyldiga att erbjuda en placering på ett boende inom tre månader, vilket ingår i vårdgarantin som gäller för hela Sverige, tillade Renata. Vill man få en plats på ett specifikt boende med lång kötid kan man dock behöva vänta längre. Kanske vill man bo nära sina anhöriga eller tycker att just det boendet passar ens behov bättre, föreslog Renata.
Eleonora beskrev att många äldre och deras anhöriga vill vara ute i god tid och ställa sig i kö till boenden, men att man behöver ha omfattande behov för att få sin ansökan beviljad. Alltså kan det bli ett avslag i stunden. Om ens tillstånd plötsligt blir kraftigt försämrat kan man dock få en så kallad skyndsam placering, vilket innebär att man får en plats på ett vård- och omsorgsboende redan inom ett par dagar, berättade Eleonora. Renata tillade att man också har rätt att byta till ett annat boende efter att man har fått en plats.
En åhörare undrade om man kan få hjälp att byta lägenhet om man till exempel bor i ett hus utan hiss. Eleonora berättade att rekommendationen i dessa fall är att söka seniorboende via Stockholm stads bostadsförmedling. Biståndshandläggare kan skriva ett intyg om förtur om man till exempel saknar hiss, men även om man är ensam och känner sig otrygg, tillade Eleonora. Med ett sådant intyg kan det gå fortare att få ett seniorboende.
Vissa insatser är avgiftsfria
Vissa insatser som äldreomsorgen erbjuder är avgiftsfria, fortsatte Renata. Ett exempel är service för den som behöver enklare praktisk hjälp i hemmet, kanske med att sätta upp en lampa. Det går också att få avgiftsfri rådgivning av en syn- och hörselinstruktör. Instruktörerna kan göra hembesök och hjälpa till med hörapparat och andra hjälpmedel, berättade Eleonora.
I alla stadsdelar i Stockholm finns även olika träffpunkter med sociala aktiviteter som många äldre besöker. Eleonora berättade att träffpunkterna är väldigt uppskattade och att de inte kräver att man har något behov av äldreomsorg.
Äldreomsorgen har också informationsskyldighet, berättade Eleonora. Det innebär en skyldighet att informera om vad både äldreomsorgen, sjukvården och andra aktörer har för funktioner. Äldreomsorgen ansvarar till exempel inte för hjälpmedel, men om någon är i behov av hjälpmedel måste äldreomsorgen se till att personen får en hänvisning till sjukvården som kan hjälpa till med det.
– Om vi kan hänvisa individen eller vara behjälpliga vid kontakten med andra aktörer så gör vi det, sa Renata och förtydligade att biståndshandläggarna alltid frågar personen om det är okej att de kontaktar en annan aktör för personens räkning.
Viktigt att omsorgen planeras och följs upp
För de personer som har insatser inom äldreomsorgen ingår även olika former av planering och uppföljning. När någon hamnar på sjukhus görs till exempel en individuell vårdplanering gemensamt av sjukhuset, vårdcentralen och äldreomsorgen, berättade Eleonora. Biståndshandläggare träffar då personen på sjukhuset eller bokar in ett hembesök efteråt för att ta reda på vad personen behöver.
Biståndshandläggarna har också ett ansvar att följa upp de insatser som beviljas, till exempel för att se om en person har blivit bättre eller sämre och därmed är i behov av mindre eller mer hemtjänst, fortsatte Eleonora. Renata tillade att uppföljningssamtalen är viktiga dels för att personer ska få den hjälp de behöver, dels för att äldreomsorgen ska kunna leva upp till stadens ambitioner om god och kvalitetssäkrad vård. Om något inte fungerar behöver det upptäckas och eventuella brister noteras, förklarade hon.
Kompetenshöjning pågår
Hur ser det ut med kunskapen om hiv bland de som arbetar inom äldreomsorgen? Just nu pågår nationella satsningar på kompetenshöjning inom äldreomsorgen generellt, berättade Renata. Målet är att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska ha en undersköterskelegitimation. Dit har man ännu inte nått, men Renata berättade att Stockholms stad försöker anställa undersköterskor i den mån det går samt erbjuda utbildningar för att höja personalens kompetens. Hon kunde däremot inte svara på vilken kompetens personalen brukar ha när det kommer till hiv.
En åhörare lyfte att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) nyligen gjort en granskning av kompetensen på ett antal särskilda boenden för äldre (SÄBO) i Göteborg. I granskningen fick Göteborgs stad kritik bland annat för att personalen inte hade förstått instruktionerna för medicinhantering. Sådant skapar oro och rädsla hos personer som lever med hiv, påpekade åhöraren och tillade att många äldre som lever med hiv kan ha fler mediciner än andra på grund av ökad samsjuklighet.
Renata svarade att det ska finnas både läkare och sjuksköterskor på vård- och omsorgsboenden. Eleonora berättade att Stockholms stad har beslutat att det endast är sjuksköterskor som får ansvara för mediciner. Tidigare delegerades medicinhantering till hemtjänstpersonal, men numera är det alltså alltid en sjuksköterska som kommer hem till en.
Politiker med ansvar för äldrefrågor
Ordet gick sedan till politikerna Torun Boucher och Robert Mjörnberg, som deltog i temakvällen för att svara på frågor om det strategiska arbetet med äldreomsorg för personer som lever med hiv.
Torun Boucher är äldre- och kulturborgarråd i Stockholms stad. Ett borgarråd är det samma som ett kommunalråd, förklarade Torun. Som äldreborgarråd har hon ett övergripande ansvar för äldreomsorgen i Stockholms stad. Robert Mjörnberg är ordförande för Äldrenämnden i Stockholms stad. Äldrenämnden fattar beslut ”kring de breda penseldragen” inom sitt område, beskrev Robert. Det kan handla om policyer, olika typer av bidrag och avtalsuppföljning. Både Torun och Robert representerar Vänsterpartiet och har även andra uppdrag kopplade till äldrefrågor.
Torun berättade att hon själv precis fyllt 65 år. Hon beskrev att hon tillhör den generation som kom ut som hbtqi-personer på 70-talet och som var runt 25 år när hiv blev känt. Under mandatperioden 2014–2018 var Torun ordförande för Äldrenämnden och hade då en dialog med RFSL om äldreomsorg.
– Då var det som att hela den här generationen som kom ut på 70-talet inte riktigt hade fattat att de skulle bli äldre, sa Torun.
I mötet med RFSL fick Torun också höra om det problem som kan uppstå när man får en kognitiv nedsättning såsom demens eller alzheimer, men ingen i ens familj har en aning om att man lever med hiv. Plötsligt upptäcker ens närstående att man tar hivmediciner och man tvingas ut ur en garderob, beskrev Torun.
Ingen plan för äldre som lever med hiv
Inför temakvällen hade Torun förmedlat frågor från Kunskapsnätverket för äldre som lever med hiv till Äldreförvaltningen. Frågorna handlade bland annat om huruvida det finns en plan för äldre personer som lever med hiv och om hur Stockholms stad ska säkerställa att personalen inom äldreomsorgen har adekvat kunskap och kan ge ett gott bemötande till personer som lever med hiv.
Svaret från Äldreförvaltningen var att det finns ett allmänt värdegrundsarbete och en hbtqi-utbildning i Stockholms stad. På området hiv hänvisade Äldreförvaltningen till Posithiva Gruppens film ”Att leva och åldras med hiv” som kan visas på exempelvis personalmöten. Torun beskrev filmen som ganska bra och instruktiv, eftersom den tar upp välbehandlad hiv och att personal till exempel inte behöver använda handskar när de arbetar med personer som lever med hiv. Stockholms stad arbetar dock inte specifikt med hiv och det finns ingen plan för äldre personer som lever med hiv, konstaterade Torun.
Sören Juvas, dåvarande samordnare politik och påverkan på Posithiva Gruppen, lyfte att färska undersökningar om hbtqi-personer och äldrevården visar att en del personer som har levt ett helt liv som öppna tänker sig att de ska gå in i garderoben när de blir äldre. I en undersökning uttryckte personer som lever med hiv också en väldigt stark oro, beskrev Sören. Han berättade vidare att Posithiva Gruppen har kontakt med personer som lever med hiv på äldreboenden och som blir isolerade på sina rum till följd av rädslan för hiv i personalgruppen. Det innebär dels att vårdtagaren blir diskriminerad, dels att arbetsgivaren inte har gett personalen de verktyg de behöver för att kunna fungera som omsorgsgivare, påpekade Sören.
Torun började med att svara att man måste skilja på hbtqi-kompetens och hivkompetens. När det gäller hbtqi är kompetensen högre och staden har kompetensutvecklande utbildningar som erbjuds löpande. För hiv finns inte något sådant, beklagade Torun. Robert tillade att hans efterforskningar gett samma resultat som Toruns: det som finns är PG:s film.
– Och filmen är jättebra, men det är ju på tok för lite, sa Robert. Som jag ser på frågan äldre med hiv och hur vi kan skapa en inkluderande och trygg ålderdom så tänker jag att det finns en kollektiv kunskapsskuld, som tidigare fanns inom andra områden.
Ett sådant område är hbtqia+, berättade Robert, som har en bakgrund inom Kommunal, fackförbundet som organiserar majoriteten av alla undersköterskor i Sverige. Under sin tid i Kommunal var Robert med och lyfte frågan om hbtqia+-utbildningar, vilket då var en ny fråga för fackförbundet. Robert beskrev att det chockade honom att vara tvungen att ”slåss med näbbar och klor” för att få sprida kunskap om hbtqia+ till Kommunals medlemmar och förtroendevalda. Han tillade att problemet delvis kan bero på en generationsklyfta.
Undersköterska som skyddad yrkestitel
Som tidigare nämnts finns det idag en ambition om att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska vara legitimerade undersköterskor. På nationell nivå finns Äldreomsorgslyftet, inom vilket även privata aktörer kan söka pengar för utbildning, berättade Torun. Undersköterska har nyligen blivit en skyddad yrkestitel, vilket innebär att Sverige för första gången har en tydlig definition av vad en undersköterska är och ska kunna, förklarade Robert. Han berättade att kunskap om hiv och andra kroniska sjukdomar är en del av undersköterskeutbildningen, men förtydligade att han inte visste hur många utbildningstimmar det rör sig om.
– Det är ju vårt mantra att vi måste öka utbildningsnivån på äldreomsorgspersonalen, sa Torun. Jag brukar ofta säga att man kan höra politiker säga att det är ett enkelt instegsjobb, det vill säga ett jobb som vem som helst kan ta. Det är ju helt fel!
Äldreomsorgen idag kräver ganska höga kunskapsnivåer, underströk Torun. En skyddad yrkestitel för undersköterskor är ett sätt att reglera vad som ingår i en undersköterskeutbildning. Torun konstaterade att faktabaserade kunskaper om hiv, såsom vad det innebär att leva med hiv och hur överföring kan ske, bör ingå i utbildningen. Stockholms stad kan dock endast påverka sina egna utbildningar, medan undersköterskeutbildningen är statlig. Det Stockholms stad kan göra är att använda den film som finns om hiv i sina egna utbildningspaket för den egna personalen inom den kommunala äldreomsorgen, förklarade Torun.
Vad kan politikerna göra?
Torun berättade att det hon kan påverka snabbast är den kommunala hemtjänsten. Drygt 40 procent av de som har hemtjänst i Stockholms stad har kommunal hemtjänst. Utöver denna finns det ungefär 60 olika privata hemtjänstutförare. Stockholms stad kan ställa krav på de privata utförarna, men det är svårt att följa upp att all personal är insatt i olika frågor, och det finns ganska mycket som personalen behöver vara insatt i, förklarade Torun. Även kraven på utbildningsnivåer är svåra att följa upp.
Robert beskrev avtalen med de privata utförarna som långa och detaljerade när det gäller den allmänna välfärden för Stockholms äldre, och att utbildning av medarbetarna är centralt. Tidigare har det dock inte funnits samma krav på vad som ska ingå i utbildningen. Det innebär att personer som utbildats längre tillbaka kan sakna vissa kunskaper, men dessa kan idag komplettera sina utbildningar för att få den undersköterskelegitimation som Stockholms stad numera kräver, berättade Robert.
Det svåra med privata aktörer är dock att de inte alltid gör som det står i avtalen, fortsatte Torun. Staden måste därför göra avtalsuppföljningar, vilka tar tid och inte alltid är träffsäkra. Därför är det välkommet att allmänheten hör av sig och klagar när något inte stämmer, berättade Torun. Då kan Äldreförvaltningen nämligen skicka ut inspektörer som gör oanmälda besök. Vid en vanlig avtalsuppföljning vet företagen om besöket i förväg.
Sedan några år tillbaka följer Stockholms stad bland annat upp hur många olika personer de som har hemtjänst får träffa, berättade Torun. Staden jobbar på att försöka få ner antalet personer. Olika hemtjänstutförare är olika bra på detta och mycket handlar om schemaläggning, beskrev Torun.
Valfrihet och privata utförare inom hemtjänsten
Torun, Robert och åhörarna diskuterade även hur äldreomsorgen förändrats över tid. Idag är hemtjänsten reglerad i lagen om valfrihet, men varje kommun får välja om den vill anta lagen om valfrihet eller inte, berättade Torun. De flesta kommuner, till exempel Göteborg, har bara kommunal hemtjänst. I Stockholms stad fanns det däremot ett tag fler än 200 hemtjänstutförare. Idag är situationen bättre, men fortfarande inte bra, konstaterade Robert. Han beskrev det som en utmaning att det råder ”en såpass diversifierad hemtjänstmarknad”. Valfrihetsreformen innehöll dock många bra saker, uttryckte Robert och beskrev det som självklart att man ska få välja hur den omsorg man får ska se ut. Samtidigt finns det en baksida, i form av ett ”virrvarr” av alternativ. En person med långt gången demens kan till exempel inte göra ett medvetet val av hemtjänstutförare, påpekade Robert.
Sören inflikade att det finns privata utförare som bara vill tjäna pengar och som behandlar sina anställda illa, men det att också finns utförare med en idé om hur de vill ge omsorg och som genom lagen om valfrihet har möjlighet att göra det på ett bra sätt. Robert instämde i att man inte kan dra alla privata utförare över en kam. I Stockholms stad finns det flera vård- och omsorgsboenden som drivs av stiftelser, berättade han. Stockholm har en flera hundra år lång historia av sådana utförare, konstaterade både Robert och Torun.
En hemtjänstutförare specialiserad på hiv?
Sören lyfte under temakvällen att det inte räcker med en undersköterskelegitimation för att säkerställa att personalen har kunskap om hiv. Han menade att kunskapsnivån när det kommer till hiv har sjunkit inom vårdyrken och är låg även bland nyexaminerade. En annan åhörare föreslog att en enskild hemtjänstutförare skulle kunna satsa på att ha hivkompetens som sin nisch. Sören kommenterade att detta dock bygger på att personerna i behov av hemtjänst har ork att göra aktiva, medvetna val.
Robert lyfte att hans och Toruns arbete handlar om att skapa en hög lägstanivå, där ingen får ett dåligt bemötande av någon utförare.
– Som enskild äldre ska du inte kunna välja en utförare som inte har kompetensen att bemöta dig på ett respektfullt och inkluderande vis, sa Robert.
Han tillade att detta gäller för hela vårdkedjan, men betonade samtidigt att han förstår att verkligheten ser annorlunda ut. Det finns fortfarande stigma och okunskap.
Torun tillade att de privata hemtjänstutförarna dock har rätt att profilera sig. Hon beskrev att man redan idag kan se information om olika utförares språkkunskaper och att det skulle vara möjligt att även lägga till information om hivkompetens. Sören föreslog att man i avvaktan på nya upphandlingsavtal kan fråga utförarna om de har några specialistkompetenser, inte minst som ett sätt att väcka medvetenheten bland utförarna.
Arbetet fortsätter
Temakvällen avrundades med att Torun och Robert fick berätta vad de tar med sig. Torun svarade att hon ska prata vidare med Svenskt Demenscentrum om vad som händer om man får en kognitiv funktionsnedsättning och har en hivdiagnos som ens anhöriga inte känner till. Torun och Robert enades också om att de behöver fortsätta att prata med Äldreförvaltningen om vad som kan göras för att höja kunskapen om hiv inom äldreomsorgen.
– Det är tydligt för mig att det finns en väldig okunskap om vad det innebär att vara äldre och leva med hiv, sa Robert och försäkrade att han ska se till att fler politiker blir medvetna om frågan.
Text: Lian Delin
Hiv, accelererat åldrande och kognitiv påverkan
Hur påverkas kroppens åldrande av hiv? Och hur påverkas hjärnans funktion? Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv och Kunskapsnätverk för äldre som lever med hiv anordnade en temakväll om det här ämnet i maj 2024. Till temakvällen hade nätverken bjudit in Lars-Magnus Andersson, som är professor, överläkare och specialist i infektionssjukdomar och klinisk virologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Vad innebär åldrande?
Lars-Magnus inledde med att prata om vad åldrande egentligen är och vad som händer i kroppen när den åldras. Med åldrande menas en process som börjar efter puberteten, när organen har växt färdigt. Åldrandeprocessen går olika snabbt hos olika individer, men i hög ålder kan kroppen drabbas av vad man kallar för skörhet. Med skörhet menas ett tillstånd av fysisk svaghet som innebär ofrivillig viktnedgång, lägre energi, långsammare gång, nedsatt greppstyrka och en alltmer stillasittande livsstil.
På senare tid har det forskats väldigt mycket på åldrande och man har hittat olika konkreta sätt att mäta graden av åldrande hos individer, fortsatte Lars-Magnus. Bara de senaste tio åren har kunskapen om åldrande ökat avsevärt, och därför har man nu mycket bättre möjligheter att undersöka hur åldrandet ser ut hos personer som lever med hiv.
Åldrandets biologiska kännetecken
Forskare har enats om tolv kännetecken för åldrande, berättade Lars-Magnus. De flesta av de kännetecknen är förändringar som man ser på cellnivå, bland annat i förändringar av arvsmassan. Men de tolv kännetecknen för åldrande inkluderar även mer övergripande förändringar, till exempel ökad inflammation. Och även om de här tolv förändringarna kan ses som olika mätpunkter så hänger de ihop med varandra i åldrandeprocessen.
Individens arvsmassa, eller DNA, kan skadas på olika sätt under livstiden, fortsatte Lars-Magnus, till exempel av strålning eller gifter. Cellerna tål en del skadat DNA, men inte hur mycket som helst. Om man tittar på djurarter som har lång livslängd så kan man se att de har effektiva mekanismer för att reparera sitt DNA. Det gör att de håller sig friskare längre och lever längre.
DNA skadas även lite varje gång en cell delar sig. DNA-uppsättningen är indelad i sektioner som kallas kromosomer, och änden av varje kromosom klipps av när en cell delar sig. Hos unga individer är inte det ett problem, eftersom det sitter en bit DNA-kod i änden av kromosomerna som inte används till något. Den biten kallas för en telomer. Men när telomererna klippts av helt börjar det DNA som kroppen använder att skadas vid celldelning, vilket till slut gör att cellen inte fungerar ordentligt.
Olika funktioner hos arvsmassan kan aktiveras eller stängas av
En annan typ av förändring i arvsmassan som Lars-Magnus berättade om är epigenetik. Det innebär inte någon förändring av själva DNA-koden, utan är en process som styr vilka funktioner i DNA-koden som är aktiverade. I arvsmassan finns många olika funktioner inkodade, men det är inte alla som används. Vissa kan stängas av eller slås på, beroende på vad som händer med individen, och det är de förändringarna som kallas epigenetik.
Epigenetik är relevant för forskning på åldrande, förklarade Lars-Magnus. Hos äldre människor kan man nämligen se vissa mönster i de epigenetiska förändringarna. Därför kan man också se vad som är en typisk grad av epigenetiska förändringar i en viss ålder. Det blir ett sätt att mäta åldrande och bedöma om en individ har accelererat åldrande. Till exempel kan man se att en person som är 60 år gammal och har en sjukdom kan ha en epigenetisk utveckling som är typisk för en frisk person som är 75 år.
Han tillade att inte alla epigenetiska förändringar är permanenta. Perioder av stress, till exempel obehandlad hiv eller svår psykologisk stress, kan skapa epigenetiskt ”åldrande”. Men det epigenetiska åldrandet går tillbaka om stressen försvinner, till exempel genom att hivinfektionen behandlas eller den psykologiska stressen försvinner. Så epigenetiska förändringar är inte ett exakt mått på åldrandet hos en individ. Det är något man får bedöma som en del av helheten, sa Lars-Magnus.
Stamceller skyddar kroppen från att åldras
När en cell börjar fungera dåligt, till exempel genom att arvsmassan eller delar av cellen har skadats, så kan kroppens immunförsvar byta ut den och skapa en ny cell. Det gör kroppen med hjälp av stamceller, berättade Lars-Magnus. Hos en ung person är kroppen bra på att ersätta dåligt fungerande celler. Men ju äldre man blir, desto sämre blir immunförsvarets förmåga att byta ut trasiga celler, och kroppen får lägre tillgång på stamceller. Det gör bland annat att musklerna börjar fungera sämre eftersom en större andel av muskelcellerna inte fungerar som de ska.
Den typen av förändring på cellnivå kallas för cellulär senescens och är ett annat sätt att se åldrande hos en individ. Vissa typer av påverkan på kroppen, till exempel cancerbehandlingar, orsakar cellulär senescens som kroppen inte kan återställa. Lars-Magnus berättade att forskare spekulerat i att obehandlad hiv också kan orsaka cellulär senescens, men det är inte bevisat. Det finns dock andra faktorer som kan orsaka att cellerna åldras snabbare.
– Hos personer med kraftig övervikt kan man se att bukfetman innehåller senescenta T-celler som orsakar kronisk inflammation i fettväven, berättade Lars-Magnus. T-celler är en typ av vita blodkroppar, och inflammationen påverkar immunförsvarets funktion, vilket man tror påverkar åldrandet. Inflammationen i fettväven minskar dock om man får bort övervikten.
Det är inte bara händelser i livet som påverkar cellerna och hur snabbt man åldras. Till viss del är ens förutsättningar medfödda. Men den ärvda delen av hur man åldras är maximalt 20 % av allt som påverkar, berättade Lars-Magnus. Det är de yttre faktorerna som har allra störst inverkan på hur snabbt vi åldras.
Hur gammal man är när man får sin hivdiagnos och påbörjar hivbehandling gör också skillnad. En person som är 30 år har fortfarande ett immunförsvar med god förmåga att använda stamceller till att byta ut skadade, senescenta celler. Då kan kroppen återhämta sig bättre från det påskyndade åldrandet som hivinfektionen orsakar. Om man får viruset när man är 80 år så har kroppen inte så mycket reservkapacitet och infektionen kan få allvarligare konsekvenser, förklarade Lars-Magnus. Att man påbörjar behandling tidigt, alltså innan man hunnit bli så påverkad av infektionen, är dock viktigare, tillade han.
Påverkar hiv åldrandet?
Personer som lever med hiv har högre förekomst av åldersrelaterade kroniska sjukdomar. Sjukdomarna börjar dessutom tidigare jämfört med personer som inte lever med hiv, berättade Lars-Magnus. Exempel på sådana sjukdomar är diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och sjukdomar som påverkar lever, njurar och lungor.
Lars-Magnus underströk att det här är något man kan se på gruppnivå och att det är stora individuella skillnader. Vissa äldre personer som lever med hiv har inga åldersrelaterade sjukdomar alls.
Det finns också vissa indirekta faktorer som försvårar jämförelsen, till exempel att fler inom gruppen personer som lever med hiv röker, vilket i sig påverkar hälsan när man åldras. Men sammantaget kan man se att personer som lever med hiv drabbas av åldersrelaterade sjukdomar i snitt nio år tidigare, informerade Lars-Magnus. Dock är det inte klargjort om hiv gör att kroppen i sig åldras snabbare eller om en person som lever med hiv drabbas av fler besvär när den åldras.
Vidare berättade Lars-Magnus att det finns en tydlig skillnad mellan antalet åldersrelaterade sjukdomar som drabbar män respektive kvinnor som lever med hiv. Kvinnor som lever med hiv och är över 70 år har i snitt fler åldersrelaterade sjukdomar än motsvarande grupp av män. Det gäller till exempel diabetes, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar. Orsaken är inte känd, och man vet inte heller om den är biologisk eller beror på andra faktorer, till exempel sociala eller socioekonomiska faktorer.
Vikten av att sätta in behandling snabbt
En obehandlad hivinfektion orsakar liknande förändringar i kroppen som åldrande gör. Hur mycket kroppen påverkas beror även på hur snabbt man får tillgång till antiretrovirala läkemedel och hur länge man levt utan dem, berättade Lars-Magnus. Ju längre tid man går utan behandling, desto mer påskyndat åldrande orsakar hivinfektionen.
År 2015 ändrades riktlinjerna för hivbehandling och man började ge antiretrovirala läkemedel till alla som fått en hivdiagnos. Tidigare väntade man tills antalet CD4-celler var under ett visst värde innan man inledde behandling. Personer som påbörjade sin hivbehandling efter 2015 har i princip samma överlevnadsnivå som den övriga befolkningen, sa Lars-Magnus.
Han nämnde en relaterad studie från 2022 som visade att personer som fått hivbehandling väldigt snabbt efter överföringstillfället inte hade någon mätbar inflammationsnivå i hjärnan två år efter att behandlingen påbörjats. Däremot fanns det ändå något förhöjda inflammationsnivåer i andra delar av kroppen.
Så trots att man har en välinställd behandling och omätbara virusnivåer så finns det en ökad grad av inflammation i kroppen. Men exakt vad det betyder vet man inte. Ändå ser det överlag väldigt bra ut för personer med en välinställd behandling, sa Lars-Magnus.
Som exempel berättade han att en person som lever med hiv, som har en välinställd behandling och som fått tillgång till behandling snabbt, lever i snitt ett år längre än en motsvarande person som inte lever med hiv men som röker.
Hivmediciner och åldrande
Olika hivmediciner har olika effekter på kroppen och åldrandet. Lars-Magnus berättade att vissa tidiga mediciner, till exempel Zerit (Stavudine), påverkade mitokondrierna. Exakt vad det kommer att ha för effekter på sikt vet man inte, men de medicinerna skadade även vävnader och orsakade inflammation i fettvävnader. Det positiva är att vävnaderna kan återhämta sig om man byter ut medicinen.
Man har också spekulerat i att proteashämmare (PI) skulle kunna påverka kroppens åldrande, berättade Lars-Magnus. Detta eftersom de orsakar nedsatt glukostolerans. Men det är inte bevisat, tillade han.
Hiv, hivbehandling och påverkan på hjärnan
Lars-Magnus har deltagit i ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet tillsammans med Magnus Gisslén, överläkare och professor inom infektionssjukdomar (och nu statsepidemiolog). Där tittade de på personer som lever med hiv, jämförde effekterna av olika hivbehandlingar och undersökte vätskan som omger hjärnan för att se om det fanns någon inflammation, och om olika behandlingar skilde sig från varandra.
I samband med primärinfektionen drabbas vissa av akut hjärninflammation. Det är inte så vanligt, men det finns ett större antal personer som har lindrig inflammation i hjärnan som påverkar den kognitiva förmågan, trots behandling, berättade Lars-Magnus.
Innan det fanns bra behandlingar såg man att personer som levde med hiv fick demensliknande symptom. Det ser vi nästan aldrig nu, när vi har tillgång till bra behandling, sa Lars-Magnus, så det verkar vara kopplat till graden av inflammation i hjärnan. Och om en person fått sådana symptom efter en hivinfektion så brukar de försvinna när man sätter in behandlingen.
– Hos personer som lever med hiv är det vanligare med en nedsatt kognitiv förmåga i förhållande till sin ålder, berättade Lars-Magnus. Men orsakssambanden är inte utredda än. Och det drabbar inte heller alla som lever med hiv, sa han, utan kanske en femtedel.
Vad kan man göra (och inte göra) för att sakta ner åldrandet?
Även om man ännu inte vet exakt vilka mekanismer som gör att hiv påverkar åldrandet så finns det saker man kan göra för att sakta ner sitt kroppsliga åldrande. Det viktigaste för att undvika att åldras i förtid är att ha en god kost, ha normalvikt, vara fysiskt aktiv, inte röka och ha god sömn, sa Lars-Magnus.
När man åldras förändras också tarmfloran. Det påverkar immunförsvaret och gör att bakterier och toxiner passerar in i blodcirkulationen, förklarade Lars-Magnus. Hos personer som lever med hiv ser man en förändring av tarmfloran som liknar den förändring som sker när man åldras. Det kan vara en orsak till den ökade inflammationen hos personer som lever med hiv, sa Lars-Magnus. Men kosten påverkar tarmfloran, och det gör att man kan skydda kroppen mot att åldras genom att ha en kost som är bra för tarmfloran. Han berättade om studier som gjorts i Japan och andra länder där man sett att folk som lever länge äter fermenterade grönsaker som har en hälsosam effekt på tarmfloran. Det tycks även göra att en större andel av befolkningen har normalvikt och att risken för diabetes minskar, sa Lars-Magnus.
Droger kan också ha en inverkan på åldrandet. Regelbunden användning av cannabis har i studier visat sig utgöra en risk för att vävnader åldras i förtid, sa Lars-Magnus. Något som också visat sig medföra risk för accelererat åldrande är alkohol och det gäller framför allt om man har ett regelbundet och högt intag. Man vet inte var gränsen går, berättade han. Det är summan av alla olika faktorer som avgör.
Lars-Magnus berättade också att långvarig stress som gör att man har svårt att slappna av har en negativ påverkan på kroppen på sikt. Det gäller oavsett om stressen är fysisk eller psykisk.
Frågor om hiv och åldrande
Både under och efter föreläsningen fanns det möjlighet att ställa frågor till Lars-Magnus. En deltagare tog upp statistiken som visade att personer som lever med hiv och påbörjade sin behandling före 2015 i snitt har kortare livslängd än de som påbörjade sin behandling efter 2015. Deltagaren berättade att hen påbörjade sin behandling 2009 och frågade om konsekvenserna. Lars-Magnus svarade att de individuella skillnaderna är så stora att det inte alls är säkert att man kommer att påverkas på det sätt som statistiken indikerar. Statistiken visar bara skillnader på gruppnivå.
En annan fråga gällde hivmedicinernas effekt på arvsmassans telomerer, och om hivmedicinerna förhindrar att telomererna förkortas. Lars-Magnus svarade att man inte har sett någon sådan effekt.
Det ställdes även en fråga om hiv och stroke, och om det finns något samband. Det finns ingen direkt koppling, svarade Lars-Magnus, annat än att personer som lever med hiv har högre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar generellt. Det kan innebära en ökad risk för stroke, men om man har välbehandlad hiv så borde den ökningen vara väldigt liten.
Nedan kan du titta på en inspelning av temakvällen. Om du har frågor kring temakvällen är du välkommen att kontakta kunskapsnätverket på info@kunskapsnatverk.se eller 070-040 77 81.
Text: Micke Broman
HIV & Aging 2022: nya rön kring hiv och åldrande
Den 13–14 oktober 2022 anordnade Virology Education sin årliga internationella workshop om hiv och åldrande. Vi har bevakat ett antal seminarier under årets workshop, och i denna sammanfattning kan du bland annat läsa om: biologiskt åldrande och olika sätt att ”mäta” detta; hiv- och åldersrelaterad samsjuklighet; nya läkemedel mot cellåldrande och inflammation; kognitiv påverkan och funktionsnedsättning; samt modeller för vård av äldre personer som lever med hiv.
Text: Ane Martínez Hoffart
Virology Education, som står bakom denna och andra internationella workshoppar om hiv, har arbetat med att främja forskning kring hiv och andra infektionssjukdomar sedan 1998. Posithiva Gruppen är sedan 2022 icke-finansiell sponsor (”endorser”) av Virology Educations workshop om hiv och åldrande samt dess workshop om hiv och kvinnor.
Workshoppen om hiv och åldrande innehöll olika sessions indelade i fyra övergripande teman: biologiskt åldrande; neurokognitiv funktionsnedsättning (exempelvis problem med uppmärksamhet och/eller minnet) hos åldrande personer med hiv; samsjuklighet; samt specialiserad vård för åldrande personer som lever med hiv. I programmet fanns även ett symposium (sponsrat av ViiV Healthcare) som handlade om åldrande och inflammation.
Del 1: Biologiskt åldrande – ålder är inte bara en siffra
I föreläsningarna som hölls under huvudrubriken biologiskt åldrande (”biological aging”) pratade flera forskare om hur man kan ”mäta” åldern och åldrandet. Många lyfte att kronologisk ålder inte räcker för att definiera vilka personer som är äldre, och särskilt inte i hivsammanhang eftersom många personer som lever med hiv ”åldras snabbare”.
Luigi Ferrucci (från National Institute on Aging, USA) visade upp nedan modell om inre åldrande (”intrinsic aging”). De röda cirklarna illustrerar skada, medan de blå cirklarna är en persons reserv av motståndskraft (”resilience”). En persons robusthet, eller storleken på ens reserv, kan påverka åldringsprocessen positivt eller negativt – exempelvis kan personer som är mindre robusta (som följd av medfödda eller andra faktorer) uppleva accelererat eller påskyndat åldrande, sade Ferrucci.
Bild från Luigi Ferruccis presentation.
Ferruci sade att man kan titta på både funktion, fenotyp och biologi när man ska mäta åldrandet. Funktion kan till exempel handla om kognitiv och fysisk funktion, fenotyp kan handla om faktorer såsom hjärnhälsa och kroppssammansättning, medan den biologiska aspekten av åldrande kan handla om molekylära skador och förlust av stamceller. Dessa olika nivåer av åldrande påverkar varandra, men inte nödvändigtvis samtidigt. Man kan till exempel göra insatser på molekylär nivå för att förhindra att den funktionella nivån drabbas, sade Ferrucci.
Vidare sade Ferrucci att många forskare försökt mäta åldrandet genom modeller såsom ”epigenetiska klockan” (utvecklat av Steve Horvath) och ”PhenoAge” (utvecklat av Morgan Levine). Lite övergripande har man kommit fram till att långsammare åldrande kan ha samband med bra kost, träning, låg alkoholkonsumtion och hög socioekonomisk status, medan snabbare åldrande kan ha samband med magfett, högt blodtryck och inflammation i kroppen, berättade Ferruci. Dock lyfte han att de flesta kliniska studier som försöker mäta åldrande är tvärsnittsstudier, alltså studier som undersöker en grupp individer vid ett enda tillfälle. Detta tycker han är problematiskt eftersom en 20-åring och en 100-åring har varit utsatta för helt olika externa faktorer och erfarenheter i livet som beror på den tid de växt upp och levt i. Därför skulle Ferruci hellre vilja se longitudinella studier där information om en grupp individer registreras och följs upp över en längre tidsperiod.
Att mäta skörhet och resiliens
Många av forskarna pratade om det som på engelska kallas ”frailty” – skörhet. Mary Clare Masters från Northwestern Memorial Hospital i USA sade att vuxna som lever med hiv blir sköra tidigare jämfört med generella befolkningen. Lite förenklat handlar skörhet om ökad sårbarhet. Trots att inte alla äldre blir sköra, så har skörhet ofta samband med högre ålder, sade Masters. Hon förklarade vidare att det finns olika metoder för att mäta skörhet. Dels finns något som heter ”frailty syndrome” (skörhetssyndrom), som man har om man lider av tre av följande fem saker: långsam gång; svagt grepp; oavsiktlig viktminskning; utmattning; minskning av vanliga aktiviteter. Masters nämnde också att skörhet har samband med avvikelser i hjärnans vita substans, vilket man kan mäta genom att se på neuroavbildningar (hjärnröntgen). På neuroavbildningar hos sköra välbehandlade hivpositiva personer över 50 år har man sett att det förekommer minskat blodflöde till flera delar av hjärnan, och man har också observerat svagare nervbanor i den vita hjärnsubstansen, sade Masters.
En faktor som har samband med en persons grad av skörhet är resiliens (”resilience”) eller motståndskraft. Hur mäter man den? Ferrucci förklarade det som att man inom vården ofta mäter människors reaktion på ”challenge”, utmaning, i samband med sjukdom. Det kan till exempel vara när man sätter en patient på ett löpband och mäter hjärtats prestation. Att göra det i mer vardagliga sammanhang är inte lika vanligt eller enkelt, men mätning av resiliens är enligt Ferrucci ”young science” – ung vetenskap – som vi kommer se mycket mer av framöver. Han spådde att man i framtiden kommer börja prata om ”resilientriker” (”resiliancitians”) i stället för ”geriatriker”, eftersom det man behöver adressera är att personer saknar motståndskraft oberoende av kronologisk ålder.
Långa och korta telomerer
En sak som säger något om människans biologiska ålder är våra telomerer, som är den yttersta delen av våra kromosomer (se bild nedan). Närmare bestämt handlar det om längden på telomererna, då kortare telomerer är ett tecken på åldrande. Upal Roy (Univeristy of Texas, USA) lade fram resultaten från en studie kring längden på telomererna hos personer som tog TAF-baserade hivläkemedel jämfört med personer som tog TDF-baserade hivläkemedel. I studien följde man 121 hivpositiva personer under en period på 12 år. Man såg att personer som tog TAF-baserade hivmediciner hade kortare telomerer, vilket innebär att det kan finnas ett samband mellan TAF och prematurt eller ”för tidigt” åldrande, sade Roy. Han påpekade dock att studien var relativt liten och att resultaten behöver bekräftas i större, kontrollerade studier.
De rosa delarna illustrerar ”telomererna” på en kromosom.
Tidiga interventioner och förebyggande åtgärder
Ett medskick från flera av talarna som pratade om biologiskt åldrande var att man måste arbeta för att förhindra sjukdom, då det inte lönar sig att förlänga människors livslängd om man inte samtidigt arbetar för att förlänga tiden man kan leva med god hälsa (”in health”). Luigi Ferrucci lyfte att vården alltför ofta agerar först när sjukdom är ett faktum, och att man måste bli bättre på att mäta och utgå från personers motståndskraft samt ingripa när sjukdomar fortfarande är subkliniska (ej fullt utvecklade).
I frågestunden som hölls efter hans föreläsning fick Ferrucci en fråga kring hur man kan öka eller bibehålla motståndskraft. Han var tydlig i sitt svar: ”det magiska pillret är fysisk aktivitet”. Han pekade på att det är stor skillnad på att sitta helt stilla och att promenera i tio minuter, och att små insatser kan göra stor skillnad för hälsan och antalet levnadsår. Fysisk aktivitet är länkat till lägre risk för depression, ångest, hjärt-kärlsjukdom, samt reducerar inflammation i kroppen, sade Ferrucci. En åhörare frågade huruvida kalorirestriktion, alltså ett minskat intag av kalorier över tid, kan ha en effekt på för tidigt åldrande. Ferrucci svarade att man sett goda resultat kring detta i djurstudier, men att resultaten hos människor är mer oklara. Det finns många fördelar med att personer med övervikt går ner i vikt, men kalorirestriktion hos normalviktiga människor bör vi vara försiktiga med, sade han.
Senolytika – ungdomens källa?
I sessionen som handlade om biologiskt åldrande föreläste också professorn och forskaren James Kirkland (Mayo Clinic, USA). Han pratade om läkemedel mot senescens, eller ”cellåldrande”. Senescenta celler är celler som inte genomgår den celldöd som de är programmerade att genomgå, utan som i stället går in ett tillstånd där de inte längre delar sig eller gör någon aktiv nytta. Dessa senescenta celler utsöndrar olika ämnen som orsakar inflammation i vävnader, och tidigare studier har visat att personer som lever med hiv har ett högre antal av senescenta celler jämfört med hivnegativa personer.
Kirkland och en rad andra forskare genomför nu studier på en ny grupp av läkemedel som heter senolytika, som riktar sig in mot just senescenta celler. I pre-kliniska modeller har man sett att senolytika kan ha en positiv effekt på över 70 sjukdomar såsom diabetes, alzheimers, cancer och hudsjukdomar, och nyligen påbörjades en senolytika-studie för personer som lever med hiv i Chicago, berättade Kirkland. Förhoppningen är att man ska lyckas motverka det accelererande åldrandet som personer med hiv upplever, men man borde inte använda senolytika på egen hand innan det finns mer forskning på området, betonade Kirkland.
Del 2: Samsjuklighet och läkemedelsanvändning hos åldrande personer som lever med hiv
En del av den internationella workshoppen handlade om konkreta besvär och sjukdomar som kan uppstå hos personer som lever med hiv i samband med åldrande. Poonam Mathur (University of Maryland, USA) medverkade i sessionen om biologiskt åldrande, och sade att den förväntade livslängden hos personer som lever med hiv är 74 år jämfört med 80 år i övriga befolkningen. Varför är det så? Förutom den forskning som handlar om biologiskt åldrande i allmänhet, finns det forskning som handlar om samsjuklighet eller ”komorbiditet” (”comorbidity”).
Enligt Mathur har många forskare använt metoden Charlson Comorbidity Index (CCI) för att undersöka överlevnad hos personer som lever med hiv. Hon visade upp en modell där forskare jämfört hivpositiva och hivnegativa personer med samma CCI-resultat (lite förenklat samma antal och/eller kombination av redan existerande sjukdomar, läs mer om CCI här). Modellen visade att överlevnaden minskade vid hivdiagnos trots att den befintliga samsjukligheten var den samma för grupperna som jämfördes. Detta betyder troligen att befintliga sjukdomstillstånd försämras som resultat av hivinfektionen, sade Mathur.
Njursjukdom
Christina Wyatt från Duke University i USA föreläste om njursjukdom. Hon berättade att ökad risk för njursjukdom hos personer som lever med hiv kan ha samband med immunpåverkan, men också med användandet av vissa hivmediciner såsom Tenofovir och Atazanavir. Förutom att vara medvetna om dessa faktorer, bör läkare identifiera om det finns traditionella risker såsom sjukdomshistorik i familjen, njursten, diabetes och/eller högt blodtryck, uppmanade Wyatt. Vidare sade hon att personer med förhöjd risk för njursjukdom bör undvika icke-steroida anti-inflammatoriska medel/NSAID (såsom Ipren, Voltaren, Tradil, Treo m.fl.) samt andra ”nefrotoxiska” läkemedel, det vill säga läkemedel som ökar toxiciteten (graden av giftighet) i njurarna. Exempel på andra nefrotoxiska läkemedel är protonpumpshämmare (PPI), aciklovir, aminoglykosider, vissa typer av cytostatika (cellgifter), ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB).
Wyatt uppmanade hivläkare att byta ut TDF (Tenofovir) och PI (proteasehämmare) till andra klasser av hivläkemedel hos personer med förhöjd risk för njursjukdom. Hon informerade också om att det är viktigt att sänka blodtrycket samt uppnå glykemisk kontroll (blodsockerkontroll). Om en person som lever med hiv har, eller håller på att utveckla, avancerad kronisk njursjukdom, måste en nefrolog (njurspecialist) kopplas in, sade Wyatt. Hon berättade att på den hivklinik där hon arbetar finns en nefrolog på plats vid ett tillfälle varje månad, men att hivvården ofta upplever svårigheter med att få kontakt med nefrologer. Om det blir aktuellt med njurdonation bör patienten förberedes på det i ett tidigt skede, sade Wyatt, och påminde också om att det i vissa länder, exempelvis USA, kan vara möjligt för personer som lever med hiv att motta organ från andra personer som lever med hiv, vilket kan göra väntetiden kortare.
Hjärt-kärlsjukdom
Christina Wyatt, som primärt föreläste om njursjukdom, lyfte också att det är viktigt att bemöta den ökade risk för hjärt-kärlsjukdom som personer som lever med hiv har. Personer med hiv som har en njursjukdom löper dessutom högre risk att utveckla hjärt-kärlsjukdom eftersom risken ökar ju lägre ”GFR” (glomerulär filtrationshastighet) man har. Ett sätt att minska risken för hjärt-kärlsjukdom är att sätta in en statin. Statiner är en grupp läkemedel som sänker kolesterolhalten i blodet, och som även kan användas profylaktiskt (förebyggande). Enligt Wyatt är statiner ganska säkra mediciner, men hon uppmanade ändå läkare att vara uppmärksamma på eventuella interaktioner med den aktuella personens hivläkemedel. Andra viktiga insatser för att minska riskerna för hjärt-kärlsjukdom är att sluta röka, gå ner i vikt samt öka den fysiska aktiviteten, sade Wyatt.
Läkemedelsanvändning och ”polyfarmaci”
Polyfarmaci (”polypharmacy”) är ett annat ord för att ta många läkemedel, och man använder oftast begreppet om någon som tar mer än fem läkemedel samtidigt. Nancy Sheehan från University of Montreal och McGill University Health Centre i Kanada pratade om en studie som gjorts bland personer som är över 65 år och som lever med hiv. I studien såg man att över 40% tog mer än fem mediciner utöver hivmedicinerna, och att några tog närmare 20–25 läkemedel. Dessutom var det många som stod på mediciner som inte var lämpliga för dem.
Sheehan uppmanade läkare att avskriva (”de-prescribe”) läkemedel som inte behövs, samt att ändra från trippel till dubbel hivbehandling om möjligt. Detta för att minska pillerbördan i syfte att undvika så kallad ”pill fatigue” som innebär att personer blir helt överväldigade eller trötta på mängden mediciner de måste ta. Hon påminde också om att ”start low, go slow” – alltså att starta på låga doser och trappa upp långsamt – borde vara ett mantra som gäller när man introducerar nya mediciner för äldre personer.
Del 3: Kognitiv och neurokognitiv funktionsnedsättning – hur hiv, fysiska och psykiska faktorer spelar roll
Många är intresserade av vad som händer med nervsystemet efter virusinfektioner såsom mässling, hiv och covid. En hel del av konferensen handlade om hiv och samband med så kallad neurokognitiv funktionsnedsättning. Till skillnad från det mer övergripande begreppet kognitiv funktionsnedsättning handlar neurokognitiv funktionsnedsättning om nedsatt kognitiv funktion som orsakats av medicinsk sjukdom (exempelvis infektioner) och inte av psykiatrisk sjukdom. Neurokognitiva funktioner är nära kopplade till särskilda områden, nervbanor eller nätverk i hjärnan, och exempel på sådana funktioner är förmågan att koncentrera sig, komma ihåg saker, prata samt att bearbeta information.
Mary Clare Masters berättade att neurokognitiv funktionsnedsättning är vanligt bland personer som lever med hiv, och att man såg de allvarligaste formerna för det innan de effektiva hivmedicinerna kom. Det finns dock milda och asymtomatiska former av neurokognitiv funktionsnedsättning kvar i relativt stor utsträckning hos personer som lever med välbehandlad hiv i dag, sade hon. Upal Roy (som föreläste om telomererna, se del 1) uppskattade att mellan 25 och 50% av personer som lever med hiv har en hivassocierad neurokognitiv funktionsnedsättning, och Kalen Peterson från Washington University School of Medicine in St. Louis, USA, sade att ungefär 33% av personer som lever med hiv upplever någon grad av kognitiv funktionsnedsättning.
Hivassocierad neurokognitiv sjukdom (HAND)
Eliezer Masliah från National Institute on Aging i USA föreläste om en följdsjukdom till hiv som förkortas HAND – hivassocierad neurokognitiv sjukdom (”HIV associated neurocognitive disease”). Sjukdomen uppstår på grund av den kroniska inflammation som hiv orsakar, och är vanlig även hos personer som står på effektiv hivbehandling. Dock är den vanligast hos personer som lever med hiv som är över 50 år gamla, alltså är den åldersrelaterad, på liknande sätt som Alzheimers sjukdom. Masliah har forskat på samband mellan HAND och Alzheimers hos personer som lever med hiv, bland annat i syfte att ta reda på om sjukdomarna har samma påverkan på hjärnan, samt om de kan utvecklas parallellt eller om de förstärker varandra.
Enligt Masliah ser man att många av synapserna (”kontakterna” som vidarebefordrar signaler mellan nervceller i hjärnan) som är påverkade hos personer med Alzheimers också är påverkade hos personer med HAND. I hjärnan hos äldre personer med HAND ser man också ändrade mönster för Beta-Amyloid (Aß) och ackumulation av Aß i neuroner, informerade Masliah. Aß är ett amyloid som är inblandad i Alzheimers sjukdom och andra neurologiska åkommor. Trots att olika studier pekar åt lite olika håll så menar Masliah att bevisen tyder på att äldre personer med hiv har liknande hjärnpatologiska karakteristika som personer med Alzheimers sjukdom, men att det behövs fler studier.
Samband mellan sociala faktorer och snabbare åldrande av hjärnan
Om vi rör oss bortom det neurokognitiva området och över till det kognitiva området i allmänhet, är det många som känner till att faktorer såsom stress och depression kan påverka den kognitiva funktionen hos människan. Mary Clare Masters påminde om att depression är en mycket vanlig samsjuklighet för äldre personer som lever med hiv, och Jessica Castilho från Vanderbilt University Medical Center i USA sade att förekomsten av depression bland personer som lever med hiv i USA ligger på någonstans mellan 12 och 67%. Castilho och hennes kollegor har undersökt samband mellan depression, hiv, sociala förutsättningar och utvecklandet av olika sjukdomar såsom njursjukdom och diabetes. För att undersöka dessa samband har de använt en enkätmodell som kallas BFRSS (”Behavioral Risk Factor Surveillance Survey”). Modellen lämpar sig för att mäta psykiska besvär på grupp- eller community-nivå.
Nästan 5000 personer som lever med hiv deltog i Castilhos enkätstudie, där man tittade specifikt på riskerna för att utveckla högt blodtryck, ischemisk hjärtsjukdom, diabetes, dyslipidemi (rubbade blodfetter), kronisk njursjukdom och icke-aidsrelaterad cancer. Analysen visade att individuell depression var associerat med en högre börda av sjukdomar, medan den psykiska besvärsbördan på community-nivå inte hade signifikant samband med utvecklandet av sjukdom. Dock fanns det individuella faktorer såsom ålder, kön och etnicitet som var associerade med ökad risk, sade Castilho.
Kalen Peterson pratade om vilka bestämningsfaktorer (förutsättningar) som påverkar hjärnans åldrande hos personer som lever med hiv. Han började med att konstatera att studier som har tittat på strukturella ändringar i hjärnan i samband med hiv har visat på prematur (för tidig) eller accelererad (uppsnabbad) förekomst av åldersliknande ändringar i hjärnans struktur och funktion. Dock är det svårt att veta om det är just hiv eller andra faktorer som leder till dessa ändringar, eftersom många personer som lever med hiv också påverkas av sociala faktorer såsom låg inkomst, traumatiska upplevelser i barndomen och missbruk, sade Peterson.
Peterson pratade om en enkät som heter ”Early Life Stress Questionnaire” (ELSQ) som handlar om stress under barn- och ungdomsåren. I analys av denna ser man att en större andel personer som lever med hiv har upplevt traumatiska händelser (”major adverse events”) såsom våld eller instabilitet i familjen jämfört med övriga befolkningen. Vidare pratade Peterson om hur man kan mäta ”brain age gap” – hjärnåldersskillnad – med hjälp av att jämföra magnetröntgenbilder. Peterson förklarade att man först skapar en databas genom att mata in en stor andel magnetröntgenbilder från personer med normativa/normtypiska hjärnor i olika åldrar. Sedan jämför man dessa med en bild på hjärnan hos en person som inte ingår i databasen. Datorn visar sedan upp huruvida personen i fråga har ett hjärnåldrande som är hälsosamt eller accelererat. Både Petersons och andra forskares studier kring hjärnåldersskillnad visar på att hjärnåldrandet hos personer som lever med hiv är accelererat. Dock ser man också att det finns stor variation mellan individer inom gruppen personer som lever med hiv. Därför har Peterson och hans kollegor även gjort en analys där man tittat på olika faktorer och dess relation till varandra, och då såg man att följande faktorer hade en negativ effekt på hjärnans åldrande: hepatit C-infektion; att bo i ett utsatt område; att ha upplevt stress i barndomen; samt att ha kardiovaskulära problem.
Screening och åtgärder för att adressera ”kognitiv skörhet”
Mary Clare Masters pratade också om vikten av att identifiera och mäta kognitiv funktionsnedsättning i koppling till skörhet (”frailty”, se del 1 för mer om begreppet). Hon berättade att forskare länge tänkt att skörhet är en riskfaktor som gör en mer sårbar för yttre skada, men att man på senare tid även sett att skörhet ökar uttrycket (”symtombilden”) av kroniska och förvärvade sjukdomar, inklusive Alzheimers. En överlappning mellan (fysisk) skörhet och kognitiv funktionsnedsättning har lett till att man pratar mer och mer om ”kognitiv skörhet” (”cognitive frailty”), sade Masters.
Masters berättade att personer som lever med hiv som är sköra samt har kognitiv funktionsnedsättning har större risk för fall, sjukdom och död, och att hon därför är förvånad över att läkare inte gör mer för att adressera kognitiv funktionsnedsättning och skörhet bland personer med hiv. Hon föreslog att läkare som tycker att det är svårt att adressera detta kan rikta in sig på behandling av enskilda faktorer som man vet bidrar till dessa tillstånd, exempelvis depression, diabetes, dålig kost, stillasittande och hjärtkärlsjukdom. Beau Ances från Washington University in Saint Louis är engagerad i att neurologisk bedömning ska göras i större utsträckning. Det innebär att ”screena” personer för kognitiv funktionsnedsättning. Han lyfte att det är viktigt att börja med att hitta ”baseline” – alltså utgångsläget. Man vill försöka förstå hur personen fungerat tidigare jämfört med nu. I den processen kan man till exempel involvera någon som känner personen för att ta reda på hur den kognitiva funktionen ändrats, sade Ances.
Del 4: Inflammationens roll i åldrandet hos personer som lever med hiv
Vad är inflammation, och vilka samband finns mellan hiv och inflammation? Peter Hunt (från University of California San Francisco, USA) föreläste om sambandet mellan inflammation och åldrande, eller ”inflamm-aging” (en term som lanserats av forskaren Claudio Franceschi). Hunt berättade att vi i alla våra vävnader har ett nätverk av celler som arbetar mot åldrande. Cellerna responderar mot så kallade ”yttre stressorer” (exempelvis virusinfektioner). När cellerna responderar mot stress uppstår inflammation. Akut inflammation är således en normal och även skyddande mekanism, eftersom det skyddar mot infektion. Kronisk inflammation är dock en skadlig mekanism, och den kroniska inflammationen (observerad genom mätning av IL-6) ökar med åldern hos alla. Varför det är så vet man inte riktigt, men en del av svaret kan ligga i att evolutionen inte ”bryr sig” om sjukdomar eller tillstånd som uppstår efter reproduktiv ålder, sade Hunt.
Hunt förklarade vidare att kronisk inflammation försämrar stressresponsen, alltså att vi responderar sämre på stressorer. Detta eftersom celler som redan responderar eller som har responderat på något, inte är lika bra på att respondera på andra stressorer. Julian Falutz från McGill University i Kanada berättade att kronisk inflammation är associerad med många åldersrelaterade sjukdomar såsom cancer, benskörhet, neurologiska sjukdomar, psoriasis, metabola sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och inte minst utvecklandet av skörhet.
Hur ser det då ut med inflammationen hos personer som lever och åldras med hiv? Poonam Mathur, som medverkade i sessionen om biologiskt åldrande, föreläste också om inflammation. Som många vet uppstår en immunaktivering och inflammation i samband med att man får hiv. När hivmediciner sätts in minskar inflammationen, men den försvinner inte helt. Med åldern kommer även åldersrelaterad inflammation ”ovanpå” den hivrelaterade inflammationen. Graden av inflammation kan illustreras med hjälp av nedan modell. Det röda området är inflammation som orsakas av hiv, och det gula området är åldersrelaterad inflammation.
Också Falutz berättade om den ökande graden av inflammation hos äldre som lever med hiv, och visade upp samma modell som Mathur. Han informerade om att man hos sena testare (”late testers”, dvs. personer som vid testning redan har kraftigt påverkat immunförsvar med lågt antal CD4-celler) som är äldre ser att immunförsvaret återhämtar sig sämre. Trots att virusnivåerna går ner uppnår man inte normala förhållanden mellan CD4 och CD8 på samma sätt som de flesta yngre gör.
Kronisk immunaktivering och kronisk inflammation är tätt sammanlänkade. Mathur berättade att den tydligaste markören för hivorsakad immunaktivering är ”uttrycket” (”expression”, förekomsten) av CD38. CD38 är ett glykoprotein som finns på ytan av många immunceller, inklusive CD4-, och CD8- celler. I en studie som Mathur varit med och genomfört studerade man CD38 hos personer som lever med hiv. Man såg att en hög andel T-celler (CD8+) som uttryckte CD38 fanns kvar i kroppen även hos personer som stod på hivbehandling. Enligt Mathur och hennes kollegor kan CD38 vara en av de drivande faktorerna bakom den ökade kroniska inflammationen hos välbehandlade personer som lever med hiv.
Neuroinflammation – vad är det och vilka besvär kan uppstå?
Också på området inflammation går det att prata om olika typer av inflammation, exempelvis neuroinflammation, som innebär kronisk inflammation i nervsystemet. Azin Tavasoli från ett forskningsprogram vid University of California, San Diego i USA, pratade om ”CHARTER”-studien. I den studien har man tittat på varför det är så att personer som lever med hiv upplever neurodegeneration, alltså nedbrytning och/eller död av nervceller i högre grad än andra. I studien följde man 108 personer som lever med hiv i USA under en period på 12 år. Forskarna mätte hur olika biomarkörer (exempelvis CRP, D-dimer, IL-6 och Tau) ändrades över tid. Resultaten från studien visade att ökad systemisk inflammation, neuroinflammation och immunaktivering hos personer som lever med hiv är associerat med en ökning i neurodegeneration. Att reducera systemisk inflammation och neuroinflammation kan med andra ord sakta ner eller reversera (”backa”) nedbrytningen av närvceller hos personer som lever med hiv, konkluderade Tavasoli.
Hur kan man minska inflammationen?
Med tanke på de många negativa konsekvenserna av kronisk inflammation är den stora frågan: hur kan man reducera inflammationen? Peter Hunt berättade om olika studier på området. Dels finns en studie genomfört på (hivnegativa) personer med hjärtsjukdom från 2017, som visade att läkemedlet Canakinumab (som riktar sig in på inflammationsmarkören IL-1b) reducerade både inflammationen och riskerna för hjärtkärlsjukdom. Dock såg man att läkemedlet samtidigt ökade risken för sepsis (blodförgiftning), vilket gör att man inte använt denna behandling i klinisk praxis.
Hunt berättade också om en liten pilotstudie från 2018, genomförd bland personer som lever med hiv. Denna visade att Canakinumab kan minska inflammationen hos personer som lever med hiv, men att den inte påverkade T-cellernas immunrespons. Dessa två studier är enligt Hunt exempel på att det finns risker med att rikta sig in på specifika inflammations”vägar” (”pathways”). Detta eftersom utfallet, om man inte lyckas blockera alla vägar, kan bli att andra vägar ger ännu mer inflammation. Sedan finns det också risk för att infektionsrisken ökar när man försöker dämpa inflammationen, eftersom inflammation i utgångspunkten är en del av immunförsvaret, sade Hunt.
Som ett alternativ till att rikta sig in på specifika inflammationsmarkörer kan man försöka förstå vad som är de underliggande orsakerna till inflammation. Till exempel kan det handla om hivreservoarer, cytomegalovirus (CMV) och mikrobakteriell translokering (levande bakteriers förflyttning från mag-tarmkanalen till organ utanför tarmarna), sade Hunt. För att få en tydligare bild av vad som kan påverka vad, har Hunt och andra forskare tagit fram en modell utformad som ett träd. Syftet är att tydligare illustrera vilka faktorer som är underliggande orsaker och vilka som är symtom:
Bild från Peter Hunts presentation, ref: Justice, JID, 2018
Det finns också forskning som tyder på att minskande nivåer av hormoner såsom östrogen spelar en roll i ökningen av inflammationen hos personer som lever med hiv (se till exempel detta webbinarium med Peter Hunt, anordnat av Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för kvinnor som lever med hiv i september 2022).
Under en frågestund fick Poonam Mathur en fråga kring interaktionen mellan hormoner och inflammatoriska markörer. Mathur lyfte att forskning från 90-talet visat på att hormonersättningsterapi (i samband med klimakteriet) kan öka vissa inflammatoriska markörer, medan studier på sköldkörtelhormon visat på reducerad inflammation. Slutsatserna är olika beroende på vilket hormon som undersöks, och det behöver forskas mer på detta, sade Mathur.
Geroprotektorer, kost och träning
Julian Falutz föreläste om vilka interventioner från geroforskningen (”geroscience”, det vetenskapliga område som undersöker samband mellan åldrande och kronisk sjukdom) som kan användas för att minska immunaktivering och inflammation hos personer som lever med hiv. Han berättade att det i den allmänna (icke hivpositiva) befolkningen nu för tiden forskas på läkemedel som kallas geroprotektorer (”geroprotectors”). Dessa ska motverka de negativa effekterna av de olika pelarna av åldrande (här kan du läsa mer om dessa pelare, ”The seven pillars of Aging”). Bland annat forskas det på om läkemedlet Metformin kan motverka mitokondrial dysfunktion, och om fisetin kan motverka senescenta celler. Falutz berättade också om preliminära resultat från en studie med läkemedlet Ruxolitinib hos personer som lever med hiv, som ger hopp om att faktorer för immunaktivering och inflammation kan förbättras. Överlag hoppas man att dessa nya geroprotektorer kan vara en nyckel till att motverka skörhet, sade Falutz.
Falutz lyfte även att man inte får glömma den effekt som kost och nutrition har på inflammation i kroppen. Övervikt, men också fel nutrition, kan vara pådrivare för inflammation, sade Falutz. Han påminde också om att styrketräning och kosthållningsrådgivning kan bidra både till att motverka och reversera skörhet.
Falutz avslutade med några praktiska tips till läkare som vill bidra till att minimera den kroniska inflammationen hos äldre som lever med hiv:
- Se till att personer får tidig diagnos och behandling.
- Erbjud byte till INSTI-baserade hivläkemedel hos äldre personer.
- Identifiera personer med hög risk för skörhet genom att t.ex. screena för geriatriska syndrom. Tänk extra på personer med låga CD4/CD8-nivåer.
- Screena äldre för samsjuklighet såsom CMV, depression och anemi.
Del 5: En bättre vård för äldre som lever med hiv – med hjälp av vilka modeller kan vi uppnå det?
Ett annat tydligt tema under HIV & Aging 2022 var organiseringen av vården, riktlinjer kring vård av äldre samt hur man ska gå till väga för att uppnå behandlingsmål och god livskvalitet för äldre personer som lever med hiv. Ett problem, som bland annat Julian Falutz lyfte, är bristen på geriatriker. I höginkomstländer finns det få, medan det i låginkomstländer nästan inte finns några alls. Dessutom är geriatriker ofta själva äldre, och många saknar uppdaterad kunskap om hiv, sade Falutz.
Giovanni Guaraldi från University of Modena and Reggio Emilia i Italien, pratade om skillnader mellan riktlinjer och klinisk praxis för behandling av äldre som lever med hiv. I en studie genomförd i Italien jämförde man europeiska och italienska riktlinjer (EACS:s respektive SIMIT:s riktlinjer) med resultaten från en enkätstudie genomförd bland äldre personer som lever med hiv. Resultaten visade att det finns många ouppfyllda behov hos äldre personer som lever med hiv, och att vården inte lyckas fånga upp personer som har problem med till exempel ensamhet, skörhet, samsjuklighet och stigma. Trots att riktlinjerna kring screening och vård av äldre är tydliga, lyckas få hivcenter tillämpa dessa, sade Guaraldi.
– Det finns särskilt stora svårigheter kring hälsorelaterad livskvalitet – många [vårdgivare] vet inte hur man ska mäta det och hur man kan använda resultaten för att förbättra vården, sade han.
Guaraldi pratade också om WHO:s globala vårdsektorstrategi för hiv 2022–2030 (länk till strategi). I denna lyfts bland annat att man måste adressera kroniska vårdbehov för att förbättra livskvaliteten för den åldrande kohorten (gruppen) av personer som lever med hiv. Guaraldi menar att man måste integrera både hivvård och äldrevård i en modell för kronisk sjukdom.
Samverkan mellan hivläkare och geriatriker – är det möjligt?
Geriatriker är läkare som är specialiserade inom åldrandet och åldrandets sjukdomar. Fátima Brañas från Hospital Universitario Infanta Leonor i Madrid, Spanien, presenterade resultaten från en studie som har undersökt förutsättningarna för gemensamma arbetssätt hos geriatriker och hivläkare. En enkät anpassades och riktades till varje yrkesgrupp. Resultaten visade bland annat att geriatrikerna som medverkade hade olika uppfattningar om när en person som lever med hiv räknas som ”äldre”. Enligt forskarna bakom studien bör personer som lever med hiv räknas som äldre när de är över 50 år, medan mer än hälften av geriatrikerna som svarade på enkäten menade att det är vid 65 års ålder. Genom studien framkom också att en stor andel (över 70%) av geriatrikerna inte skulle känna sig bekväma med att bedöma åldrandet hos personer som lever med hiv, berättade Brañas.
Bland de som svarade på enkäten som riktade sig till hivläkare var det få (23%) som hade inkorporerat screening för skörhet (frailty) på hivkliniken, trots att över 90% uppgav att det vore relevant att göra så. De vanligaste anledningarna att inte göra en sådan screening uppgavs vara tidsbrist, samt att man inte visste hur man skulle göra. En annan utmaning var att många uppgav att de inte visste vad de skulle göra med resultaten efter att screening väl genomförts.
Både geriatriker och hivläkare som medverkade i studien uppgav att vårdmodellen för äldre som lever med hiv behöver ändras så att den blir mer ”multidisciplinär” (tvärvetenskaplig), och majoriteten i båda grupper höll med om att kriterierna för att referera till geriatrisk utredning borde vara geriatriska syndrom (inklusive skörhet), snarare än kronologisk ålder. Majoriteten i båda grupper uppgav också att de behövde mer kunskap om varandras specialistområden för att bättre kunna ge vård till äldre personer som lever med hiv.
Angela Condo från Mount Sinai-sjukuset i New York berättade att de ser till att samverkan mellan hivläkare och geriatriker sker genom att ett geriatriskt team kommer till hivkliniken en dag i veckan. Personer som lever med hiv får då träffa teamet för att prata om samsjuklighet, humör, minne, social situation samt behov relaterade till dessa områden. Sedan görs en handlingsplan samt plan för uppföljning av varje individ, förklarade hon. Vid hivkliniken som är kopplad till University of Alabama i USA arbetar man på liknande sätt, men med dietister och socialarbetare i stället för geriatriker. Amanda Willig som arbetar där berättade att frågor kring näring och matsäkerhet är viktiga i sammanhanget, och att de ser många exempel på både över- och undernäring hos äldre som lever med hiv.
Teambaserade arbetssätt och insatser baserade på faktiska behov
I en del länder och sammanhang organiseras vården på ett teambaserat sätt genom att vård och omsorg ges av ett team sammansatt av personer med olika professioner. Condo sade att teambaserad vård är särskilt viktigt när man arbetar med äldre personer, eftersom en vårdgivare inte kan hinna med allt som behöver följas upp.
– Vi fångar upp många misstag och potentiella DDIs [läkemedelsinteraktioner] när vi arbetar i team, sade Condo.
Om man som vårdgivare inte har ett team runt sig behöver man bryta ner saker i mindre bitar, föreslog Condo. Hon rekommenderade att göra en sak i taget om man inte hinner med en omfattande bedömning (”comprehensive assesment”) från början.
Förutom att olika vårdaktörer behöver samverka med varandra lyftes det också att det behöver finnas samverkan mellan offentliga aktörer, forskare och communityn. Daniel Belanger från New York State Department of Health i USA berättade att nästan 1% av personerna som är över 55 år i delstaten New York har hiv, och att över 50% av de som lever med hiv i New York är över 50 år. För att möta utmaningar i samband med det har man startat ett initiativ som heter ”Ending the Epidemic Blueprint”. I detta ingår bland annat rådgivande grupper (kommittéer) bestående av äldre personer som lever med hiv och långtidsöverlevare. Belanger lyfte också, som ett gott exempel, att staten erbjuder finansiering för vårdgivare som önskar genomföra pilotprojekt i syfte att förbättra livskvalitet och hälsoutfall för personer som åldras med hiv.
Också Guaraldi lyfte vikten av att lyssna på personer med egenlevda erfarenheter, och betonade att patientrapporterade mått (”Patient Reported Outcome Measures” eller PROM) måste inkorporeras i vårdens arbetssätt, inte bara som ett forskningsverktyg utan som ett kliniskt verktyg. Genom att ställa frågor till patienter om deras egen hälsa och vård både engagerar och stärker vi dem, sade Guaraldi. Han uppmanade hivläkare att anta ett lyssnande förhållningssätt, samt att låta sig inspireras av geriatriker som i sin arbetskultur är mer vana att utgå från hälsa och funktion än från sjukdom. Fátima Brañas kommenterade att geriatriker ofta tar emot personer som är i 80-årsåldern som är robusta och inte egentligen behöver någon hjälp, medan man missar personer i 60-årsåldern som är sköra.
– Vi som är geriatriker behöver ändra vårt synssätt på vilka det är vi ska hjälpa, och vilka som vi behöver prioritera, sade Brañas.
Interventioner: sociala faktorer och kunskapsöverföring
Som del i att bredda synen på hälsa och välbefinnande i samband med åldrande kan det också vara nödvändigt att arbeta med de sociala faktorer som påverkar individen. I sessionen som handlade om neurokognitiv funktionsnedsättning diskuterades vad vården kan göra med tanke på de sociala faktorer som kan påverka hjärnhälsan. Castilho lyfte att det är tydligt att ändringar och åldrande sker i en kontext och under en livstid, och att det är intressant att titta på effekten av saker som händer i barndomen. Hon sade också att social isolering och depression, och hur dessa hänger ihop, kommer bli viktigt att studera i framtiden. Peterson sade att det behövs holistiska arbetssätt anpassade till individers erfarenheter av exempelvis trauma, samt medvetenhet om att olika interventioner kan vara nyttiga för olika personer.
Jules Levin deltog i den internationella workshoppen i rollen som långtidsöverlevare, hivaktivist och direktör för National AIDS Treatment Advocacy Project i New York. Han lyfte att han möter många personer som lever med hiv i USA och Europa genom sitt arbete, och att han upplever att många har svårigheter med att förstå vad begrepp som åldrande, skörhet och kognitiv funktionsnedsättning innebär. Att läkare känner till detta är en sak, men det saknas kunskap och information hos personer som själva lever med hiv, sade Levin. Vidare påpekade Levin att 20 minuters läkartider för hivpositiva personer som är över 65 år och som har samsjuklighet, är ”absurd”. Det behövs mer tid, och kanske också nya sätt att interagera med vården, exempelvis genom hembesök, sade han, och tryckte återigen på vikten av kunskap:
– Engagera dig i samtal med dina läkare, lär dig läsa dina egna labbresultat, och kräv att läkaren ska utbilda dig, uppmanade Levin.
*
Nästa internationella HIV & Aging-workshop äger rum hösten 2023, och Posithiva Gruppen kommer vara en icke-finansiell sponsor av den. Följ oss för uppdateringar kring denna och kommande workshops/konferenser, och återkom gärna om du har frågor om denna rapport.
Tryck här för att öppna/läsa/ladda ner rapporten som pdf.