Posithivt porträtt - Kir

Jag är bara en droppe i havet, men många droppar kan göra skillnad.

Ibland tar livet vändningar som man aldrig kunnat föreställa sig. För 23-åriga Kir från Sankt Petersburg var det en hivdiagnos och en spontan volontäransökan som ledde honom in på en ny väg. Istället för att flytta till Moskva med sin pojkvän och inleda karriären som järnvägsingenjör startade han ett nio månader långt volontäruppdrag i Sverige.

Med snabba tramptag har han cyklat till Posithiva Gruppen på Östermalmsgatan i Stockholm från lägenheten i Nacka, där han bor under volontärtiden. Idrott har alltid varit en stor del av Kirs liv och han säger att han har sin pappa att tacka för att det känns lika naturligt och självklart att inleda dagen med en löprunda som att borsta tänderna. 

Kirs familj kommer ursprungligen från Ukraina, men har bott i Ryssland sedan Kir var liten. De brukade hälsa på släkten varje sommar, men sedan den ryska ockupationen av Krimhalvön 2014 har det varit omöjligt att åka så Kir har inte varit tillbaka sedan han var 13 år. 

– Ukraina är mitt hemland och jag saknar det verkligen.

Kirs pappa tjänstgör i den ryska försvarsmakten. Att vara son till en militär har inte alltid varit lätt – under uppväxten inleddes varje dag med armhävningar och en kall dusch. Kir är gay, något som han inte berättat för sina föräldrar på grund av sin pappas ideal och attityd, och att hans mamma är ortodox kristen. Han säger att hans föräldrar aldrig har accepterat hans val, som vilken utbildning han gick på universitetet eller beslutet att åka till Sverige. När han har fler saker på plats i livet, som ett stabilt jobb, så tror han att de kommer vara tillfreds och det är bättre att vänta till dess med att berätta om sin sexualitet. 

– Men jag ljuger aldrig för dem. När jag är med min pojkvän så säger jag alltid att jag är med Ivan, och de vet att vi står varandra väldigt nära. Kanske har de redan förstått och accepterat.

Kir har två äldre systrar och de stöttar honom mycket. Båda vet att han är gay. Även om han inte har berättat för sin mamma så säger Kir att de har en väldigt nära relation och att han fått många av sina egenskaper och drag från henne. De tillbringar mycket tid ihop och hon har lärt Kir att baka och laga mat.

– Hon är otroligt snäll och hon hamnar aldrig i konflikt med någon, säger Kir och ler. Det är uppenbart att modern är en inspiration.

Oväntade kedjereaktioner
Kir fick sin hivdiagnos i december 2020. Han beskriver sig själv som en person som möter utmaningar och motgångar med jämnmod. En av hans närmsta vänner lever med hiv så han visste redan en hel del om tex medicinerna och smittfri hiv.

– Men det är klart att det innebär en förändring. Själva vetskapen om att man är hivpositiv kan vara svår att bära. 

Kir beskriver Sankt Petersburg som en relativt öppen stad och där bor många som lever med hiv. Han berättar också att hivmediciner är gratis i Ryssland och att den bästa infektionskliniken i landet finns i just Sankt Petersburg. Trots det tog det lång tid och många läkarbesök innan han fick påbörja sin behandling. Enligt officiella källor lever omkring en million människor med hiv i Ryssland, men troligtvis är den verkliga siffran betydligt högre, kanske till och med det dubbla. Det saknas nyare data, men 2018 rapporterade UNAIDS att omkring 45 % av de som lever med hiv i landet, och som känner till sin status, har tillgång till behandling.  

Kir har alltid älskat tåg och för ungefär ett år sedan tog han sin examen som järnvägsingenjör. Han drömmer om att arbeta med konstruktion av höghastighetsjärnväg, kanske i Tyskland eller Japan. 

– Men samtidigt så har de redan ett så utvecklat system så det skulle nog vara mycket mer intressant att arbeta med att etablera system för höghastighetståg i Ryssland. 

Under sina studier var Kir engagerad i att ta emot utbytesstudenter och volontärer från hela världen och han bestämde sig då för att han någon gång själv ville göra en volontärperiod utomlands. För några år sedan hade hans pojkvän Ivan ett jobbuppdrag i Stockholm och Kir besökte staden. Han blev genast förtjust och har sedan dess velat åka tillbaka. Några dagar efter att han fick sitt hivbesked satt han och scrollade på olika internetsidor med volontäruppdrag och en annons från en svensk organisation dök upp i flödet. Det var Posithiva Gruppen som letade efter en person mellan 18 och 30 år som lever med hiv.  Kir ansökte direkt, men utan några större förhoppningar om att bli antagen. Han blev dock kallad på intervju och efter ett par veckor dök ett e-mail upp som meddelade att han blivit antagen och var välkommen som volontär i Stockholm. Han berättar att det kändes som att allt föll på plats, och beskriver tankarna som for genom hans huvud:

– Jag ska till Sverige och jag ska vara volontär på en organisation som arbetar med hiv – ett ämne som just blivit extremt relevant för mig. Jag är på rätt plats, vid rätt tidpunkt, och allt kommer att bli bra.

Att vilja göra skillnad
I april 2021 landade Kir i Stockholm. Ankomsten till Sverige försenades något av pandemin, men även av en häktning. Tidigare på våren deltog Kir i demonstrationer till stöd för den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Demonstrationerna saknade tillstånd från staten och många demonstranter häktades – en av dem var Kir. Som tur var släpptes han efter några timmar, men häktningen försenade visumprocessen.    

Kir berättar att han förut inte brukade hänga med i nyheter och saknade intresse för politik. Eller han saknade åtminstone tro på att politisk förändring var möjlig i Ryssland. Hans pojkvän hade dock varit engagerad i Aleksej Navalnyjs antikorruptionsrörelse och deltagit i protester länge. 

– Jag trodde inte att man kunde påverka politiken eller systemet, men efter att Navalnyj förgiftades i augusti förra året… Det fick mig att ändra uppfattning och jag kände att jag måste göra något.

Hemma i Ryssland är det, bortsett från pojkvännen, bara en vän som känner till att Kir lever med hiv och hon började gråta när han berättade. Det fick Kir att tänka att han behöver en strategi för hur han ska berätta för andra vänner, för sina systrar och för föräldrarna. Sedan han kom till Sverige har han varit öppen med sin hivstatus, till och med på datingappar och han tycker att det gått bra och varit väldigt lätt hittills. Han är ändå orolig för vilka reaktioner det kan ge.

– Jag tror att jag är rädd för att människor ska undvika mig, eller bli rädda för mig.

Han säger att ett av hans mål med hans tid i Sverige är att bygga självförtroende och skaffa sig kunskap för att kunna prata om hiv på ett professionellt sätt. Han vill vara öppen och han vill vara en ambassadör för personer som lever med hiv i Ryssland. 

– Jag vill göra skillnad i Ryssland. Jag vet att jag bara är en droppe i havet, men många droppar kan göra skillnad, säger Kir med eftertryck. 

Han planerar redan för onlineseminarier där svenska och ryska organisationer kan utbyta kunskap och erfarenheter.

Till andra unga som lever med hiv vill Kir skicka med något som hjälpt honom mycket, inte bara när det gäller att hantera hivdiagnosen, utan genom livet i stort. Han säger att det är helt ok att vara jätteledsen över saker, och att tillåta sig själv att vara i den känslan. Men sen är det bra att försöka se på saker med logiska glasögon.

– Det finns inga tidsmaskiner så försök att inte övertänka saker i livet. Någon gång kommer man att vara tacksam för det som händer.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 3 2021.

Få Posithiva Nyheter till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här