Posithivt porträtt - Ali

Ali, född i början av 1990-talet, växte upp i ett postsovjetiskt Azerbajdzjan som inte var lika religiöst som många andra länder i regionen, men ändå både homofobt och ganska macho. Ali kände tidigt att hen inte passande in och som att hen alltid var tvungen att dölja vem hen verkligen är.

– Jag bar en mask inför både mina vänner och min familj, säger Ali.

När hen fyllt 18 år bestämde hen sig för att lämna landet. Beslutet om var föll på Turkiet eftersom landet ligger nära Azerbajdzjan geografiskt, kulturellt och språkligt. Dessutom har länderna likartat klimat.

Men för att flytta till Turkiet och få uppehållstillstånd där krävdes någon form av yrke eller anställning. Det är anledningen till att Ali av misstag kan japanska. Hen ville så gärna lämna Azerbajdzjan att hen sökte alla möjliga kurser och utbildningar vid turkiska universitet. En av utbildningarna råkade vara ett kandidatprogram i japanska i Ankara och det var den första ansökan som Ali fick ett antagningsbesked från. Hen hade kommit in.

Även om Turkiet, liksom Azerbajdzjan, är ett förhållandevist konservativt land kände Ali sig mycket friare där, mest för att hen inte kände någon. Hens familj var den främsta anledningen till att Ali kände sig så begränsad i Azerbajdzjan och hen säger att hen fortfarande kämpar med familjens förväntningar. Även om hen inte ser på relationen till dem som något annat än biologisk så har deras åsikter fortsatt en inverkan på Alis sätt att vara.

– Jag vill färga håret och pierca mig, men något hindrar mig. Vad skulle min familj tänka om jag ringde dem med videosamtal och plötsligt hade rosa hår?

Tio år har gått sedan Ali lämnade Azerbajdzjan och mycket har hänt. Även om flytten till Turkiet innebar en nystart och erbjöd mycket frihet var den också utmanande. Som migrant kände sig Ali inte välkommen i det turkiska HBTQ-communityt. Hen kunde förstå turkiska, men hade ännu inte lärt sig prata språket. Ali säger rörelsen inte är särskilt inkluderande för migranter, även om den har förändrats lite sedan 2013 när Ali kom till Turkiet.

Sårbarhet och rädsla
Ett par år efter flytten blev Ali sjuk. Eftersom hen inte har en turkisk sjukförsäkring kostar all vård, inklusive hiv-testning, mycket pengar. Hen började, utan att förstå vad det var för sjukdom, försöka behandla sig själv med örtteer och hälsokurer. Efter en tid föreslog en vän att det kunde vara hiv och övertalade Ali att följa med till ett testlabb där vännen kunde ordna rabatt. Hivtestet var positivt. Vid den här tidpunkten visste Ali nästan ingenting om hiv och trodde att det var en dödsdom och utan sjukförsäkring saknade hen rätt till behandling. Hen säger att det har blivit bättre i Turkiet sedan dess, med fler informations- och testcenter, men när Ali fick sin diagnos var det svårt att hitta korrekt information, särskilt om man är migrant.

Ali beskriver tiden efter att hen fick diagnosen som väldigt tuff. Hen började anklaga sig själv för att ha fått hiv. Dessutom sa hens pojkvän saker som att hen aldrig skulle kunna hitta någon annan om de gjorde slut, på grund av Alis hivstatus. Relationen var destruktiv på flera sätt och eftersom Ali visste så lite om hiv litade hen på vad pojkvännen sa till hen.

– Jag ville inte, och orkade inte, börja söka efter kunskap och fakta själv.

För att Ali skulle kunna få en ordentlig hälsoundersökning började hens vänner samla in pengar till en resa till Azerbajdzjan där Ali har rätt till gratis sjukvård. Flygbiljetten var för dyr så Ali fick ta den 36 timmar långa bussresan bara för att få veta att hens CD4-tal inte var tillräckligt lågt för att få påbörja hivbehandling. Vid den tiden hade Azerbajdzjan ännu inte börjat ge hivmediciner direkt vid diagnos.

Tillbaka i Turkiet började Ali begrunda sin situation. Det tog tid, men tillslut avslutade hen relationen med den elaka pojkvännen. Hen fick även ett meddelande från sjukhuset i Azerbajdzjan om direktiven hade ändrats och att nu skulle alla, oavsett virusnivåer och CD4-tal, få påbörja hivbehandling. Ali säger att hen till en början var skeptisk och funderade mycket över om hen verkligen ville börja ta hivmediciner eller inte. Hen visste fortfarande väldigt lite om hiv och var rädd för hur medicinerna skulle påverka hen. Vid den här tiden hade ett nytt hivcenter öppnat i Ankara och Ali åkte dit för att få rådgivning. På

centret träffade hen en kvinna som idag kommit att bli en av hens bästa vänner. Hon gav Ali all information hen behövde och tre år efter att Ali fått sin hivdiagnos kunde hen påbörja behandling.

Queera rum med peerstöd
Efter att ha fått det stöd hen behövde började Ali själv ge peerstöd på centret i Ankara. Samtidigt diagnosticerades en av hens vänner också med hiv och tillsammans bestämde de sig för att starta en ny organisation för personer som lever med hiv. De tyckte att andra hivorganisationer i Turkiet främst fokuserade på prevention och kunskap, och för lite på människor som lever med hiv, särskilt HBTQI+-personer. 2019 grundades Pozitif Dayanışma eller ”Positiv solidaritet”. Den turkiska regeringen är ingen stor anhängare av HBTQI+-rättigheter och på grund av sin queera profil får organisationen ingen finansiering därifrån. Ali berättar att andra organisationer framställer sig själva som ”hälsoaktörer” för att inte uppröra regeringen.

– Men vi gör aktivism på ett queert sätt, berättar Ali stolt.

Tack vare volontärer och visst EU-bidrag har de lyckats med att både producera informationsmaterial och antistigmakampanjer och att utveckla peerstöd och mötesplatser för personer som lever med hiv.

Hivstigmat är fortfarande stort i Turkiet och kunskapen om hiv är låg, även bland sjukvårdspersonal. En gång när Ali gick till tandläkaren var personalen klädd i skyddskläder och hela rummet var täckt av aluminiumfolie.

Ali är inte öppen med sin status förutom inom Pozitif Dayanışma. Hen säger att rädslan för att utsättas för våld, både i relationer och på gatan, gör att hen inte berättar om det inte är ett helt tryggt rum. Men också i utrymmen som ska vara trygga kan skvaller vara ett problem. Därför valde Pozitif Dayanışma att genomföra en kampanj med budskapet ”Min status är inte ditt skvaller.”

Även om stigmatisering och skvaller är utmanande, säger Ali att det största problemet när det gäller hiv i Turkiet är ojämlikheten i tillgång till behandling. Migranter och queera personer är särskilt utsatta. För ett tag sedan förlorade Ali en vän i AIDS-relaterade sjukdomar på grund av att vännen inte fick tag på hivmediciner.

– Det är 2000-talet nu. Det borde inte vara möjligt, säger hen med eftertryck.

Att omvandla erfarenhet till forskning
Efter att ha tagit sin kandidatexamen bestämde sig Ali för att läsa en master i migration. Hens egna erfarenheter i kombination med det hen lärt sig i arbetet med Pozitif Dayanışma fick hen att bestämma sig för att skriva sin masteruppsats om queera migranter och tillgången till hivbehandling, -stöd och -prevention. Uppsatsen bygger på intervjuer med queera personer som migrerat till Turkiet och Ali säger att det var riktigt tufft men också läkande att göra intervjuerna.

– Efter varje möte grät jag för att jag återupplevde min egen berättelse.

Hösten 2022 blev var uppsatsen – den första inom ämnet i Turkiet – redo att läggas fram. Ali var så glad över att äntligen vara färdig med uppsatsen och hen skrev ett inlägg om det på Twitter (numera X). När Ali öppnade Twitter dgaen efter inlägget möttes hen av över 5000 hatfyllda kommentarer. Det var en digital lynchning som iscensatts. När universitetsledningen dessutom fick reda på att uppsatsen använde ordet HBTQI+, stoppade de den eftersom de ansåg att uppsatsen var propaganda.

Trots hatet och motståndet har Ali inte gett upp att få uppsatsen publicerad och kunna ta ut sin masterexamen. Förhoppningsvis är något annat universitet, utanför Turkiet, villigt att publicera den. Alis mål är att doktorera i migration och sexuella och reproduktiva rättigheter. Hen drömmer om att arbeta som oberoende forskare och göra studier tillsammans med civilsamhällesorganisationer och communityn.

Efter att uppsatsen stoppats och medan Ali funderade över vad hen skulle göra med sitt examensarbete dök en ny möjlighet upp. Hen stötte på en annons för ett volontärprojekt på en organisation för personer som lever med hiv i Sverige. Ali ansökte och blev antagen. I maj 2023 landade hen i Stockholm för att tillbringa de kommande nio månaderna som volontär på Posithiva Gruppen. Volontärarbetet sker genom projektet Positive Solidarity Project 2023, ett EU-finansierat projekt under Europeiska solidaritetskåren.

Ali säger att tiden i Sverige hittills har varit bra. Hen konstaterar dock med ett skratt att vädret är lite av en utmaning. Hen säger att hen kan vara mer öppen med sin hivstatus och hittills har hen bara goda erfarenheter av att berätta för människor, även i dejtingsituationer. Men det finns fortfarande en sak som Ali kämpar med. Innan hen kom till Sverige trodde hen att det skulle vara lättare att bli accepterad som icke-binär här, än i Turkiet. Men Ali blev förvånad när hen insåg att det svenska samhället fortfarande sitter fast i en förhållandevis binär syn på kön, även i gay- och transutrymmen.

Trots det har Ali nått en punkt där hen mår bra i sig själv. En sak som har varit så viktig, både i Turkiet och i Sverige, har varit att kunna prata med andra queera personer som lever med hiv och dela erfarenheter. Och den stärkande känslan är något hen vill att andra ska få känna. Även om vägen ibland har varit svår säger Ali att hivdiagnosen förändrat hens liv på ett positivt sätt – den gav möjligheten att följa en ny väg.

– För första gången i mitt liv känner jag mig lycklig, på riktigt lycklig, avslutar Ali.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2023.