Posithivt porträtt - Alfonso

Kan du inte hantera att jag har hiv så har du problem, inte jag.

Det var abrupt som 24-åriga Alfonso landade i Stockholm i mars. Han skulle ha rest från Madrid den 16:e men när den spanska regeringen meddelade att de skulle stoppa flyg och införa restriktioner som hindrade medborgare från att lämna landet tog Alfonso beslutet att försöka tidigarelägga resan. Han lyckades lämna landet en dag innan gränserna stängdes.
Trots att saker och ting blivit annorlunda än väntat, på grund av coronapandemin, är han glad att han lyckades komma till Sverige.
– Det har definitivt varit bättre att vara här än i Spanien. Jag menar, friheten att kunna gå ut när jag vill, till och med shoppa eller gå till en bar.

Det var den spanska organisationen Imagina Más, där Alfonso är volontär, som tipsade honom om att en svensk organisation för personer som lever med hiv letade efter en volontär via EU-kommissionens finansierade program Europeiska Solidaritetskåren. För att ansöka behövde man vara mellan 18 och 30 år och leva med hiv. Kriterier som Alfonso uppfyller. När han fick beskedet att han hade antagits och skulle tillbringa de kommande nio månaderna hos Posithiva Gruppen i Stockholm kunde han inte tro att det var sant.

– Jag ringde min mamma och hon blev så glad för min skull! Hon sa också ”det här är bra för dig men dåligt för mig eftersom jag kommer att sakna dig så mycket”, skrattar Alfonso.

Alfonso växte upp i kuststaden Huelva i Andalusien, där hans familj fortfarande bor. De senaste åren har han varit  i Madrid för studier. Han beskriver sig själv som en kreativ person så valet att studera grafisk design vid universitetet var inte svårt. På fritiden gillar han att måla, mestadels akvarell.

– Sedan jag var liten har jag alltid ritat och målat. I skolan gjorde jag det hela tiden och lärarna blev riktigt irriterade över att jag målade istället för att fokusera på lektionerna.

Men hans mamma, som han beskriver som en fantastisk människa, har alltid uppmuntrat honom att följa sin passion. Hon gjorde dock klart att han var tvungen att se till att få en ordentlig universitetsutbildning, även om det var inom ett kreativt område som konst eller grafisk design.

Vägen mot öppenhet
Alfonso fick sin hivdiagnos när han var 19 år och han beskriver det som en chock till en början.

– Jag kunde inte ta in det, det var som om min hjärna stängde ute informationen. Läkaren sa hiv tre gånger men jag hörde bara herpes.

Alfonso berättar att han visste väldigt lite om hiv då. Efter att han varit hos läkaren ringde han en av sina närmaste vänner, som också hade låg kunskap, och som blev bestört. Vännen sa till honom att han inte visste vad han skulle göra annat än att gråta. Så de grät tillsammans. Sedan ringde Alfonso till en annan av sina vänner. Denna gång blev reaktionen den motsatta. Denna vän sa till honom att sluta gråta och att allt skulle ordna sig och bli bra.

– Han sa faktiskt till mig att jag var en idiot för att jag grät, säger Alfonso leende. Först tänkte jag ”va, du kallar mig idiot när jag är så ledsen och precis har fått veta detta?!” men så insåg jag att han hade rätt.

Vännen visste vart man kunde gå för att träffa andra som lever med hiv och få stöd, och två dagar efter diagnosen följde han Alfonso till en stödgrupp på Imagina Más. I gruppen pratade de mycket om att viruset inte var problemet utan att problemet var i ens egna huvud. Alfonso beskriver det som en känsla av att hiv skapar en mur mellan en själv och resten av världen. Innanför muren, i ens eget rum finns en falsk trygghet som skapas av att inte ha berättat för någon om sin hiv. Han berättar att för honom har öppenheten inneburit att kliva ur den falska trygghet som att gömma sig ger. Först var det läskigt men sedan kände han lättnad. Idag talar han gärna om sin diagnos om människor är nyfikna på ett ödmjukt sätt.

– Det är som ett filter, om du inte vill ta till dig ny kunskap är du inte en person jag vill vara med. Om du är ignorant bryr du dig inte om mig och du bryr dig inte om andra människor, säger han. Jag lever med hiv och det är inte ett problem. Om du inte accepterar detta har du problemet. För mig är det verkligen så enkelt, konstaterar Alfonso.

Han medger att det kräver mod och styrka och att det är naturligtvis inte så lätt för alla att vara öppna. När han fått diagnosen gick han till en psykolog och efter att ha deltagit i träffar med stödgruppen hos Imagina Más en tid kände Alfonso sig redo att börja hjälpa andra i samma situation.

Lär andra unga om hiv
Nu har Alfonso varit engagerad i Imagina Más peer-support i nästan fyra år och han är också en del av ett team som besöker gymnasieskolor. Tillsammans med en psykolog och en annan person som också lever med hiv håller han workshops för elever.

– Det är så kul att se nyfikenheten hos en 16-åring och att de också identifierar sig med mig. De inser att hiv är något som påverkar oss alla.

När de hör Alfonsos berättelse, att han fick diagnosen när han bara var ett eller två år äldre än vad de är nu förstår de att det lika gärna kunde vara dem.

Alfonso säger också att en bra sak med att de är två personer som lever med hiv som besöker skolorna, är att det ger olika perspektiv och upplevelser av att vara hivpositiv.

– Den andra personen är äldre än jag och han har levt med hiv mycket längre. Han kan berätta om en helt annan tid då man inte fick mediciner direkt utan var tvungen att vänta tills ens CD-4 sjönk.

Spanien har haft en liknande utveckling som Sverige när det gäller behandling. Idag ges människor mediciner direkt när de diagnostiseras istället för att behöva vänta tills immunförsvaret påverkas.

Alfonso har studerat grafisk design och det kreativa, bild, färg och form är ett intresse. Här har han med bildredigering fått det att se ut som han själv svävar. Foto: PG Redigering: Alfonso Beltrán Quintero

Vill förändra synen på sex
Alfonso tycker definitivt att det största problemet med att leva med hiv är stigmatiseringen och att det hänger ihop med tabun kring sex.

– Nu, med coronapandemin så pratar vi om viruset, men med hiv är det annorlunda eftersom det är så kopplat till sex.

Han önskar att det skulle vara lättare att prata om sex, inte bara med ungdomar och om säkert sex. Eftersom sex är något som de flesta människor ägnar sig åt, oavsett kön och ålder, är han säker på att det skulle göra människors liv bättre och också minska antalet fall av hiv och könssjukdomar om alla, från regeringar till skolor kunde ha ett öppnare samtal. Alfonso pratar om de problem han ser i det spanska samhället, som han tycker fortfarande är påverkat av machoideal och stereotypa föreställningar om kön och sex.

– Vi behöver ett positivt samtal om sex, och det borde inte vara dömande. Folk har det, och är nöjda med det! Sex borde inte vara tabu, särskilt för kvinnor där det fortfarande betraktas som något att skämmas för, säger han.

Det är uppenbart att Alfonso brinner för att förändra synen på sex och att arbetet inom Imagina Más är viktigt för honom. Han säger att när han först fick hivdiagnosen trodde han att han aldrig skulle ha sex igen och han var verkligen rädd för att viruset skulle överföras till någon annan. Från att ha börjat sin resa med lite kunskap och mycket rädsla, har han nu kommit fram till att hiv har haft en positiv inverkan på hans liv.

– Om jag kunde, skulle jag inte ändra någonting. Om det inte var för hiv skulle jag inte ha lärt mig så många saker och fått massa nya vänner, säger han med ett enormt leende. Jag är också här i Sverige tack vare det.

 

Text: Ronja Sannasdotter

Få Posithiva Nyheter till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här