Hur kan jag hantera min psykiska ohälsa? Strategier, terapiformer och begrepp

Ibland är det svårt att förstå varför man mår dåligt, och vad man kan göra åt det. Var går till exempel gränsen mellan nedstämdhet och depression? Eller mellan oro och ångest? Den 9 juni bjöd kunskapsnätverket in till en temakväll där psykolog Lena Nilsson Schönnesson berättade om olika begrepp, samt pratade om strategier och terapiformer.

Lena Nilsson Schönnesson är docent och legitimerad psykolog. Hon inledde med att berätta att hon sedan 1985 har arbetat med personer som lever med hiv. I början var det mest med homosexuella män, men senare även med kvinnor. Hon har även lett och deltagit i ett flertal forskningsprojekt på hivområdet, såväl internationellt som i Sverige.
Lena berättade att istället för att utgå från ämnen i litteraturen och annan forskning, har hon startat forskningsprojekt utifrån ämnen och frågor som dykt upp i samtal med klienter.

Vad är psykisk hälsa och ohälsa?
Lena refererade till titeln på temakvällen: Hur kan jag hantera min psykiska ohälsa? och sa att det naturligtvis inte är så att alla kvinnor som lever med hiv har psykisk ohälsa, men man vet att det är fler hivpositiva än hivnegativa kvinnor som upplever depression.
Lena tycker att det är viktigt att tydliggöra olika ord och begrepp för att förstå skillnaden och göra det klart vad som är vad. Till att börja kan man behöva definiera vad psykisk hälsa är för att förstå psykisk ohälsa. Världshälsoorganisationen (WHO) definierar psykisk hälsa som ”ett tillstånd av psykiskt välbefinnande där varje individ kan förverkliga sina egna möjligheter, klara av vanliga påfrestningar, arbeta produktivt och bidra till det samhälle som hen lever i.” Psykisk hälsa är alltså inte detsamma som frånvaron av psykisk sjukdom, konstaterade Lena. Hon sa att man kan uppleva psykiskt välbefinnande även om man har en psykisk sjukdom.

– Även om jag har en bipolär sjukdom som diagnosticerats så kan jag ändå uppleva   psykiskt välbefinnande, sade Lena som exempel och konstaterade att det ofta framställs som antingen eller.

Psykiskt välbefinnande definieras av Folkhälsomyndigheten som att ”kunna balansera positiva och negativa känslor, att känna tillfredställelse med livet, att känna mening med livet, ha goda sociala relationer, engagemang, och att utveckla och uppnå sin potential. Det handlar även om att kunna känna njutning, lust och lycka. Psykiskt välbefinnande kan ses som en grundläggande resurs för att kunna bemästra livets olika svårigheter.”
Enligt Lena finns det ingen tydlig definition av psykisk ohälsa. Det är dock inte samma sak som psykisk sjukdom.

– Vi ska skilja mellan psykiska besvär och psykiatriska tillstånd, sa Lena, och förklarade att psykiatriska tillstånd är något som läkare diagnosticerar – det är diagnoser man kan få utifrån att man uppfyller ett antal kriterier. Psykiska besvär är däremot något som drabbar alla i någon grad. Lena konstaterade att ingen går igenom livet med bara positiva upplevelser, utan alla möter svårigheter och motgångar, och att man kan försöka lära sig att handskas med det på bästa sätt.

Skillnad på oro, ångest, nedstämdhet och depression
När man upplever psykiska påfrestningar så kan de väcka känslor av oro, ångest. nedstämdhet och ge sömnbesvär. Men även fysiska besvär som magont, yrsel och huvudvärk kan hänga ihop med det psykiska måendet.

– Om vi mår dåligt så kanske vi får ont i magen, huvudvärk eller så, för kropp och själ hänger ihop, sade Lena.

Lena sade att människor ofta blandar ihop begrepp som oro och ångest eller nedstämdhet och depression, och att det kan vara viktigt att veta vad som är vad och att inte använda begreppen fel. Hon klargjorde dock, att hon tycker att man får säga vad man vill om sig själv, men att det ur psykologisk synpunkt kan vara viktigt att veta vad man menar.

– Om jag säger deprimerad menar jag att jag fått en diagnos, sa Lena.

Lena redde sedan ut skillnaden mellan oro, ångest, nedstämdhet och depression och vilka av dessa som är psykiatriska tillstånd.
Nedstämdhet och depression – Nedstämdhet kan definieras som att man känner sig sänkt och nere, men det går nästan alltid över. Nedstämdhet ska inte förväxlas med att vara deprimerad. Depression är en diagnos och den innebär sänkt grundstämning, ångest, sömnsvårigheter, minskad aptit, meningslöshet och/eller avsaknad av livsgnista och symtomen ska ha hållit i sig över längre tid. Depression bör behandlas, till exempel med psykofarmaka såsom antidepressiva läkemedel, eller någon form av psykoterapi. Det finns olika grader av depression. Lena sa att hennes erfarenhet är att en djupt deprimerad person är svår att nå och då kan psykofarmaka vara det enda sättet för personen att komma ur den värsta depressionen. Sedan kan man eventuellt arbeta vidare med andra verktyg, som terapisamtal.

Oro och ångest är närbesläktade med varandra och kan vara svåra att skilja åt. Men i grunden är de till för att skydda oss mot fara, när vi på något sätt känner oss hotade eller rädda. Något förenklat skulle man kunna säga att det är styrkan i känslan som skiljer begreppen åt. Oro kan vara tillfällig som till exempel man är orolig för något man ska göra, som ett läkarbesök. Men oron kan också bli starkare, mer ihållande och ge upphov till kroppsliga reaktioner som hjärtklappning, svettningar, klump i halsen, muntorrhet, spända muskler, domningar, stickningar, illamående, yrsel och andnöd. Man talar då om att oron har utvecklats till ett psykiskt besvär, ångest. Lena betonade att ångest är ofarlig, men kan vara oerhört obehaglig. Likaså att ett visst mått av ångest är en del av livet, och den är en viktig drivkraft till förändring.
Om man får kroppsliga symtom, som inte går att förklara, så kan det vara uttryck för ångest.

– Man kan fundera på om det är det man bär på om man får många kroppsliga symtom, sade Lena.

Att gå och bära på ångest kan bli en ond cirkel – om man har kroppsliga symtom så kan det sätta igång en massa tankar som man ältar. Ältande av tankar leder till ökad oro och oro leder till reaktioner i kroppen, och ju mer ångest, desto mer besvär, desto mer ångest.
Ångest kan också vara en psykiatrisk diagnos i form av ångestsyndrom (konstant eller ständig ångest).

Olika typer av ångest
Lena berättade även att det finns olika former av ångest:
Realångest – om man förstår varför man får ångest, man är medveten om vad som orsakar ångesten. Det kan tex vara att bli kallsvettig, få hjärtklappning och tycka att det är jobbigt att åka tunnelbana, eller att titta på ormar – det finns en tydlig koppling mellan ångesten och något som känns som en hotfull situation.

Irrationell ångest – om man inte förstår orsaken till ångesten. Det kan vara så diffust som att något bara ”känns fel” eller som att det skaver något i en, men man kan inte sätta fingret på vad. Man kan till exempel få ont i magen, huvudvärk och muntorrhet, men man förstår inte vad det är som orsakar känslorna. Lena sa att hon egentligen inte tycker så mycket om begreppet irrationell, men det är det som är vedertaget.

Existentiell ångest – något som de flesta drabbas av någon gång i livet. Existentiell ångest kan handla om känslor av att livet är ändligt eller alltings slut och det är något vi måste förhålla oss till.

Samband mellan hiv och psykiska besvär
Lena sa att när man lever med hiv kan det finnas flera anledningar till att man känner oro eller ångest. Man kan vara orolig för många saker som till exempel att bli äldre, över klimakteriet och vad som ska hända med en fysiskt. Dessa saker kan orsaka oro oavsett om man lever med hiv eller inte, men Lena sa att oron kan förstärkas av hivdiagnosen. Lena pratade även om att man som kvinna redan har ett ”bagage” med sig.

–Och när man får en hivdiagnos så läggs det på mer tyngd i ryggsäcken. Ibland är det svårt att skilja ut: vad är hiv och vad är inte hiv.

Man kan vilja lägga all skuld på hiv, men ens mående kan handla om andra saker. Om man mår psykiskt dåligt kan det vara svårt, men viktigt, att se vad som är vad. Lena sa att hon mött både kvinnor och män som lever med hiv och som ibland velat skylla allt på hiv, när det kan finnas andra orsaker till att man mår psykiskt dåligt.
Man bör vara uppmärksam på biverkningar som en del hivmediciner kan ge då de kan likna symtom på depression, till exempel sömnsvårigheter och minskad aptit, men personen är inte deprimerad.
När man utreder om någon är deprimerad används ofta formulär med olika symtom. Om en person lever med hiv och står på en viss medicin kan man därför behöva bortse från vissa symtom eller indikatorer. Lena sa att det är viktigt att kliniker har kunskap om det för att inte feldiagnosticera personer som lever med hiv.
Hur vet man då att man har ångest eller depression? Lena berättade att det finns något som kallas Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD) som används inom vården och där patienter får fylla i ett självskattningsformulär för att mäta ångest och depression. Formuläret består av ett antal påståenden som ”Jag har en känsla av att något hemskt kommer att hända” och ”Jag ser med glädje fram emot saker och ting”. Man svarar på frågorna utifrån hur man känt den senaste veckan och svarsalternativen som kan vara ”Lika mycket som tidigare”, ”Mindre än tidigare” ”Mycket mindre än tidigare” och ”Knappast alls” och ger olika poäng. Poängen räknas samman och ger en indikation om grad av ångest eller depression.

Hopplöshetskänslor vanliga hos personer med hiv
Lena vill även lyfta hopplöshet som begrepp och känsla, speciellt i hivsammanhang. Hopplöshet innebär att man har negativa känslor och förväntningar kring sin framtid, att man upplever hjälplöshet inför framtiden och att man saknar valmöjligheter eller har en känsla av inte kunna förändra sin situation till det bättre. Lena sa att man ofta pratar om att hopplöshet ingår i depression, men forskning visar att hopplöshet kan man känna även om man inte är deprimerad.  2015 släpptes resultaten från livskvalitetstudien Att leva med hiv i Sverige, genomförd på uppdrag av Folkhälsomyndigheten. Lena ingick i forskargruppen för studien där cirka 1100 personer deltog genom att svara på en enkät. Hon berättade att den viktigaste komponenten i studien som förklarade låg grad av livskvalitet var just hopplöshet. Stigma, som ofta är det man pratar om påverkar livskvaliteten negativt för personer som lever med hiv, kom först på femte plats.
Lena berättade att hopplöshet är en vanlig känsla hos personer med kroniska sjukdomar, inte bara hiv.
Vilka faktorer bidrar då till att kvinnor som lever med hiv känner hopplöshet? Runt hälften av deltagarna i livskvalitetstudien uppgav att de kände stark hopplöshet. Bland kvinnorna kunde man se att faktorer som bidrog till känslor av hopplöshet var missnöje med den ekonomiska situationen och att sakna stöd kring sin hivdiagnos, men även förväntad stigmatisering, det vill säga att man tror att man ska bli utsatt för negativa attityder och bli dåligt bemött för att man lever med hiv.
Den främsta orsaken till känslor av hopplöshet bland kvinnor var dock missnöje med sin kroppsliga hälsa. Lena sa att man utifrån studiens resultat inte kan se om det fanns direkta samband med hiv. En deltagare flikade in att det kanske kan handla om biverkningar av hivmediciner. Lena bekräftade att hon också tror att det kan vara så, och att en del kanske har en känsla av att ens läkare inte lyssnar, eller inte tror på att det kan vara hivmedicinerna som är orsaken.
Hopplöshet och känslan av att saker inte kan bli bättre orsakade av begränsad ekonomi syntes främst hos kvinnor som fick sin hivdiagnos på 1980- och 90-talet och som förtidspensionerades då.

– Om jag märker att varje månad när jag ska betala räkningarna är det på gränsen till att det inte ska gå, så är det inte så konstigt att känna hopplöshet, sade Lena.

Att inte ha vågat berätta om sin hiv och att inte vara öppen med sin diagnos innebär ofta att man saknar socialt stöd kring sjukdomen. De kvinnor som upplevde sig sakna socialt stöd kring sin hiv kände också hopplöshet enligt livskvalitetstudien. Lena berättade att känslan av hopplöshet kan leda till att man drar sig undan ytterligare, inte vill prata med någon, och att det kan bli en ond cirkel; att hopplöshetskänslorna förstärks.

Olösta psykiska konflikter blir bagage
Lena tog också upp att det kan finnas många orsaker till psykisk ohälsa, som inte nödvändigtvis är kopplade till hivdiagnosen. Levnadsförändringar som till exempel skilsmässa, andra sjukdomar än hiv, sorg över en anhörigs död är exempel på orsaker som kan leda till att man mår psykiskt dåligt.
Lena sa att man inte får glömma bort att olösta psykiska konflikter också kan påverka en i olika situationer. Människor har olika grad av psykisk sårbarhet.

– Som vuxen kvinna har man ett bagage, och det kan finnas mycket i det bagaget som man inte är riktigt klar över, men som påverkar en när man lever med hiv, sade Lena.

En del människor bär på traumatiska upplevelser som inte behöver vara relaterade till hiv överhuvudtaget. Lena berättade att en del kvinnor hon mött som migrerat till Sverige, och som varit med om hemska saker i sina hemländer, har sagt att hiv inte är deras största problem. Händelser bygger lager och lägger tyngd i ens bagage, och det kan vara svårt för hivvården i Sverige att tackla de väldigt olika bagage som människor bär med sig, sade Lena. Det krävs enligt henne specialistkompetens för att jobba med svåra trauman.

Hiv kan behöva hanteras återkommande
Lena frågade deltagarna om det händer att de upplever psykiska besvär. Flera kvinnor bekräftade det och ämnen som lyftes var att ha känt oro under många år, kanske sedan man fick sin hivdiagnos på 1980-talet. Det kan handla om oro över sig själv, över att bli äldre och över anhöriga som också lever med hiv. Kriget i Ukraina och coronapandemin har hos många förstärkt oron. Det senare har för vissa väckt minnen av hur hivepidemin hanterades i början.
En person pratade om oron och ovissheten som kan komma med att behöva vända sig till vårdcentralen när man är sjuk i något som inte har med ens hiv att göra. Att det skapar oro för bemötande, bristande hivkunskap och vem i vården som har ansvar för en. Lena sa att det är väldigt vanligt att känna så och att hon hört flera prata om den oron. Ibland kan det också vara så att man trots att man inte vet hur man ska bli bemött, förväntar sig att det ska bli dåligt.
Lena konstaterade att hivdiagnosen kan behöva hanteras återkommande – hur man mår psykiskt i relation till att ha hiv kan ändras över tid och man blir kanske inte ”klar”. Hon sade att det omgivande samhället kanske inte förstår att trots dagens effektiva mediciner så kan hiv vara närvarande mentalt och påverka ens liv.
Flera deltagare sa att det kan vara svårt att veta vad något så diffust som till exempel trötthet är orsakat av – är det hivinfektionen i sig, en mental påfrestning av att leva med hiv, klimakteriet eller något helt annat? Människor vill ha kontroll och vi vill kunna förutse vad som händer och vad som orsakar vad. Lena sade att det kan vara svårt att hantera att det inte finns någon bestämd gräns för var hiv slutar och något annat börjar, att det är flytande.

Hur vi tacklar motgångar varierar
Hur man handskas med psykiska besvär, som oro, ångest, stress, hopplöshetskänslor och motgångar är väldigt individuellt och det beror delvis på ens personlighet. Lena berättade om det engelska begreppet coping som betyder hantera och i psykologisk mening handlar om att hantera eller ta itu med påfrestningar. Människor har olika copingstilar och copingstrategier. Copingstil är ens egenskaper eller personlighet – hur man brukar tackla motgångar och svårigheter generellt. Här finns den kamplystna och den undvikande copingstilen. Lena menade att utmärkande för den kamplystna copingstilen är att individen har god självkänsla, har tilltro till sin egna inre resurser och social kompetens. Att leva med hiv ses som en utmaning.  Men de är också viktig att komma ihåg, poängterade Lena, att även om man har god självkänsla och en ”fighting spirit” betyder inte det att man aldrig tycker att saker är svåra eller tunga.
Personer med en undvikande copingstil har ofta en låg självkänsla och tenderar att isolera sig socialt.  De kan hamna i att helt slå ifrån sig, eller undvika att tänka på sådant som är svårt t ex hiv, men även lätt att fastna i ältande. Lena berättade om personer som hon mött i sitt arbete som inte kunnat släppa sin hivdiagnos utan blivit fastfrusna och ”krympt ihop” och inte kunnat gå vidare i sina liv.
Copingstrategier är sätt att hantera en situation, det vill säga aktiviteter och beteenden man tar till för att må bättre. Det kan vara enkla saker som att belöna sig själv efter att man gjort något man tycker är svårt eller stressande.

– Det kan till exempel vara att äta en räksmörgås efter besöket på vårdcentralen, sade Lena, men sade även att copingstrategier kan vara sådana att de även försvårar för en själv.

Det kan även vara mer långsiktiga strategier som att leva på ett sätt som känns sunt för en själv, ge sig själv avkoppling och njutning, umgås med andra och att fortsätta leva som man gjorde innan man fick sin hivdiagnos. Det sistnämnda kan dock vara svårt om man inte mår som tidigare. Därför tycker Lena att det är viktigt att man utgår ifrån sina förutsättningar i stunden och är snäll mot sig själv. Man gör sig själv illa genom att jämföra sig med hur man var förut.

Att våga söka stöd hos andra, och hos professionella
Lena sade att man kan försöka fokusera på det man kan förändra. Hon gav som exempel en kvinna hon haft som patient för länge sedan och som var svårt sjuk i aids. Samtidigt som hon kämpade med sin sjukdom behövde hon hantera sin mamma som var väldigt påfrestande och tjatig. Lena berättade att de hade pratat mycket om vad kvinnan faktiskt kunde påverka i sitt liv.

– Hiv kan du inte ta bort, den är där den är, men mamma kan du göra något åt, sade Lena. Du kan be henne fara och flyga om du vill. Henne och hennes sätt att vara mot dig kan du påverka. Hon sa att man i en sådan situation får välja vad som är bäst för en själv, men betonade samtidigt att det inte alltid är så lätt att veta.

En copingstrategi är socialt stöd och att träffa andra som lever i samma situation som en själv. Lena sade att möten med andra människor gynnar oss och att just det att träffa andra kvinnor som lever med hiv, som man kan vara helt öppen inför, kan förbättra det psykiska måendet mycket. Det gäller speciellt om man inte är öppen med sin hiv i andra sammanhang.
Lena pratade lite om att brottas med hur öppen man ska vara med sin omgivning både gällande sin hiv och eventuell psykisk ohälsa relaterad till hivdiagnosen. Hon berättade att för somliga, speciellt på 1980- och 90-talet, såg hon att kan det upplevas som att man blir översköljd av omsorg. Man blir trött på att ständigt få frågor om hur man mår.
Lena önskar ett samhälle där man kan prata mer öppet om sitt psykiska mående. Hon konstaterade att vi människor många gånger går igenom liknande känslor. Om man kan prata om hur man mår med människor i sin omgivning så behöver man inte alltid professionell hjälp.

– Vi kan använda oss mer av varandra, sade Lena men betonade att ibland behövs professionell hjälp från någon som är mer neutral.

I sammanhang med andra, icke professionella, så kan det annars i vissa fall bli så att fokus flyttas till någon som mår ännu sämre än en själv. En annan aspekt är att vissa saker kanske man inte vill dela med vänner eller familj, utan hellre pratar om med någon utomstående.

Olika terapier och behandlingar passar olika människor
Lena pratade även lite om behandlingar som finns när man behöver professionell hjälp. Hon tog upp några olika terapier och vad legitimerade terapeuter kan erbjuda, men sade att man även kan få hjälp och bra stöd från till exempel kurator. Hon poängterade att man har rätt till psykosocialt stöd inom hivvården. Det kan bli kostsamt att gå till en terapeut om man inte blir remitterad.
Lena klargjorde skillnaden mellan kognitiv psykoterapi och kognitiv beteendeterapi samt psykodynamisk terapi. Hon själv är skolad i psykodynamisk och existentiell terapi och kan därför mest om det. Den kognitiva terapin fokuserar på tankar och känslor i nuet och inte så mycket på vad som hänt tidigare i livet: hur kan vi arbeta med problem här och nu? Det kan till exempel handla om att behandla olika fobier eller tankar som sätts igång. I den kognitiva psykoterapin fokuserar man på tankemönster och arbetar insiktsfrämjande. I beteendeterapi jobbar man sig igenom exempelvis en fobi och riktar in sig på samspelet mellan tanke, känsla och handling.
Psykodynamisk psykoterapi är inriktad på att förstå vad det är som gör att man mår dåligt och bearbeta de inre konflikter som ligger bakom. Det gör man genom att samtala om vad som varit, vad som hänt tidigare i livet, men också om här och nu. Lena berättade även lite om vanliga ämnen som kommer upp i hennes psykodynamiska terapisamtal. Hon har mött många som kan beskriva att de aldrig blivit sedda och bekräftade som barn, utan föräldrarnas behov har varit i fokus. Det kan leda till att de haft svårt att lita på Lena som psykolog och att hon bryr sig om patienten. Det har tagit tid att arbeta upp en relation där personen känner sig sedd. För vissa som lever med hiv har det många gånger handlat om att vara någon, och inte reduceras till ett virus. Lena sade att hon återkommande hört önskan att bli sedd som en hel person även inom hivvården – att ens mående inte bara handlar om virusmängd och CD4-tal.
Som exempel på när det kan vara svårt att veta vad som orsakar vad, men där psykodynamisk terapi kan vara en hjälp, berättade Lena att en del personer som hon mött har en känsla av att hiv gör det omöjligt att lyckas med kärleksrelationer. I samtal har de sedan kommit fram till att de haft svårt med nära relationer och intimitet hela sitt liv. Hiv har inte gjort det lättare, men det är inte enbart det som är orsaken, konstaterade Lena. Relationsproblematik idag handlar många gånger om hur det har varit tidigare i livet enligt henne.

Att hantera existensen och hitta mening
Existentiell psykoterapi syftar till att hitta riktning i livet, skapa mening och att som Lena beskrev det ”själv jobba på sitt livsmanus”.
I existentiell terapi pratar man inte om livet i bestämd form utan om en persons liv – ”mitt liv”. Det fokuserar på hur man kan forma sitt liv utifrån de förutsättningar man har. Lena konstaterade att det kan vara smärtsamt att fundera över sådant som ”hur ska jag förstå att jag har hiv?”.
Innan de effektiva hivmedicinerna kom brottades många av Lenas patienter med tankar på döden, och även om situationen är en helt annan idag, så är döden något som alla människor måste förhålla sig till. Det kan vara väldigt smärtsamt att tänka på att man inte ska finnas till längre.

– Det tillhör människans livsvillkor att komma i kontakt med de känslorna, det är inget konstigt, sade Lena.

Lena nämnde ett par ytterligare terapier, som dans- och bildterapi. De kan passa människor som har svårt att prata, eller personer som intellektualiserar alltför mycket. Det kan vara så att personer som är jätteduktiga på att prata kan behöva annan form av terapi för att komma i kontakt med känslor och svårigheter.
För en del personer med en stark religiös tro kan det ibland kännas bättre att gå till en ”själasörjare”, som en präst eller imam, än en terapeut. Oavsett terapiform tycker Lena att man bör välja en terapeut som man känner sig bekväm med, annars ger terapin sällan bra utdelning. Man kan prova olika terapiformer och terapeuter, och byta om det inte känns bra. Vissa som lever med hiv tycker till exempel att det känns viktigt att terapeuten är insatt i hivfrågor.
Lena sade också att hon som terapeut alltid får anpassa terapisamtalen efter individen. I vissa fall kan det bli så jobbigt och smärtsamt för personen att hen kan vilja bryta både en enskild session eller samtalskontakten, något som hon som terapeut måste respektera. Hennes uppgift blir att visa att hon finns kvar om personen vill fortsätta längre fram.

– Kontinuitet kan vara helande. Även om personen avbryter nu kan hen  komma tillbaka senare, sade Lena.

Läkemedelsbehandling kan vara en väg
Lena tog även upp behandling med psykofarmaka (läkemedel som används för att behandla psykisk sjukdom) och sa att för en del människor är det vad som behövs. Det kan vara antidepressiva mediciner om man är deprimerad eller ångestdämpande om man till exempel har panikångest. Hon poängterade att det absolut inte är något att skämmas över att man tar psykofarmaka och att dagens mediciner är väldigt effektiva. Om man är riktigt djupt deprimerad, kan även ECT (tidigare kallat elchocker) vara verkningsfullt. ECT innebär att man sänder svaga pulser av elektrisk ström genom hjärnan under några sekunder. Det är en ovanlig behandlingsform idag, men det är effektivt och kan för vissa var det enda som hjälper, berättade Lena.
Det forskas mycket på hjärnans funktion och psykiska besvär som depression, men också på neuropsykiatriska diagnoser som autism och adhd och vad som ger upphov till vad, berättade Lena. Vissa diagnoser och tillstånd kan orsakas av gener (arv), och andra av upplevelser genom livet (miljö), men även de två i kombination. Lena sa att i vissa fall är det tydligt vad som är orsaken, och i andra inte.
Sammanfattningsvis ville hon tydliggöra att må psykisk dåligt är alltifrån att känna sig nere/orolig här och nu till att det håller i sig vecka efter vecka, och det är när det blir långvarigt som man behöver ta tag i det och ta hjälp på något sätt. Hon sa att man annars kan uppleva sitt livsutrymme som begränsat och att det ”psykiska illamåendet”, som hon uttryckte det, tar över.

– Det står i bjärt konstrast till vad psykiskt välbefinnande är, sade Lena.

 

Nedan kan du titta på en inspelad version av temakvällen. Om du har frågor kring temakvällen är du välkommen att kontakta kunskapsnätverket på info@kunskapsnatverk.se eller 070-040 77 81.

Text: Ronja Sannasdotter

Få Posithiva Nyheter till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här