Posithivt porträtt - Rolf

Rolf visste relativt mycket om hiv men beskedet var ändå omvälvande.

– Som tur var hade jag en gammal kompis som hade jobbat på Venhälsan så jag ringde honom när jag fått beskedet.

Vännen kom på en gång och det var ett bra stöd.

– Det var skönt för det var en person som jag visste att jag kunde känna förtroende för.

Även om han var omskakad så berättar Rolf att han var ganska sansad efter beskedet.

– Jag gick hos kurator några veckor, eller någon månad om jag minns rätt. Men det gav mig inte så mycket. Livet fortsatte sin gilla gång, jag hade bra kunskap och jag tyckte inte att det var en så stor sak.

Att han var mitt uppe i vårdutbildningen och projektet om hiv i vården tror han var en bra hjälp.

Ser stora kunskapsbrister i vården
I bekantskapskretsen är det få som vet att Rolf lever med hiv men han berättade tidigt för en person som varit ett viktigt stöd vid flera tillfällen i livet. När Rolfs mamma dog var han 19 och hans syster 15 år så ”granntanten” i huset i Bredäng där Rolf växte upp blev som en reservmamma och de har hållit kontakten sedan dess.

– Min gamla granntant som jag brukar säga, och som jag fortfarande har kontakt med. Vi har haft många samtal genom livet om allt möjligt så henne känner jag förtroende för.

Året efter att han fått sin hivdiagnos blev Rolf engagerad i Postihiva Gruppen. Han gick då på något som kallades killgympa på RFSL. I gruppen fanns en kille som Rolf visste var hivpositiva. De började prata och killen tog med Rolf till Noaks Ark.

– Jag är nyfiken som person så sen sökte jag själv upp PG som jag kände till sen innan. Jag fick kontakt med några där och vi blev ett litet gäng. Det var avkopplande och skönt att kunna prata öppet och ventilera.

I sitt jobb som undersköterska ser han mycket av den okunskap som fortfarande finns inom vården när det gäller hiv. Han har medvetet valt att inte vara öppen med sin hivstatus just därför, för att inte bli stämplad. Kunskapsbristen finns hos många äldre sköterskor men även hos nyexaminerade.

– Ibland får jag bita mig i läppen när jag ser hur personal beter sig kring patienter som de vet har till exempel hiv. Jag vill liksom bara säga ”Ta det lugnt!”.

Gör sitt tionde år i PGs styrelse
Man kan kalla Rolf lite av ett förenings- och styrelseproffs. Han har bland annat arbetat fackligt många år och sitter i styrelsen för sin lokala hyresgästförening. Det var när han vid något tillfälle råkade nämna att han ju hade en del erfarenhet av föreningsarbete som han blev tillfrågad om han inte ville kandidera till Posithiva Gruppens styrelse. 2017 gör han sitt tionde år i styrelsen och är därmed en av dem som suttit längst. Han har under åren hunnit med såväl posten som ordförande, sekreterare och nu kassör.

Det senaste året har han börjat trappa ned på övriga förtroendeuppdrag och föreningsengagemang men uppdraget i PGs styrelse känner han fortfarande är givande och på en nivå som han hinner med.

– Det blev lite mycket med heltidsjobb och flera engagemang men jag tycker arbetet med PG är roligt så där vill jag gärna fortsätta.

Det är tydligt att Rolf är en god lyssnare, han låter många gånger hellre andra prata och tar in det människor runt omkring säger. Den egenskapen tillsammans med ett utpräglat ordningssinne och en vilja att slutföra påbörjade projekt har varit till nytta i hans olika föreningsengagemang. Noggrannheten tror han att han kan ha efter sin mamma. Hon som visserligen tyckte att Rolfs ordningssinne gick till överdrift när han i tonåren kunde sätta igång och röja ur ett helt rum mitt i natten. Det som började med att han letade efter något i ett skåp slutade med flera timmars storstädning.

– Hon blev tokig på mig, berättar Rolf och skrattar.

Drömresan till Söderhavet
Rolf lever ett aktivt liv. Utöver jobb och föreningsengagemang så försöker han hålla igång och röra mycket på sig. Det blir simning ett par gånger i veckan och så gymträning på det.

Resor är ett stort intresse och han har bland annat hunnit med två vändor till Kina. Ena gången åkte han tåg från Peking till Xi’an, en resa på över 100 mil, för att se den berömda Terrakottaarmén.

I våras fyllde Rolf 60 år och passade på att ge sig själv en resa han drömt om sedan han som barn läste boken Villervalle i Söderhavet av Bengt Danielsson. Under tre veckors reste han runt bland Söderhavets öar med stopp på bland annat Bora Bora och Tahiti där han fick ta del av den polynesiska historien, bad i vattenfall, regnskog och kritvita stränder. Det blev en resa full av upplevelser och intryck, och den gav mersmak.

– Jag tänkte nog att det var en sådan grej man gör ”once in a lifetime” men nu har jag fått blodad tand. Jag är sugen på en rundresa i Australien och Nya Zealand och då blir det över en månad.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 4 2017