Posithivt porträtt - Mohammed

Mohammed.

Hade jag inte fått träffa andra hade jag inte mått bra så snabbt.

Mohammed studsar in i rummet med humöret på topp, trots att han suttit fast på ett pendeltåg i över en timme. Han jobbar själv på SJ som personalplanerare så tålamodet med förseningar på grund av alltifrån lövhalka till personalbrist är stort. Att ha som standardinställning att tackla svårigheter med ett leende och lösningsfokus visade sig dessutom vara hjälpsamt när han 2017 fick reda på att han har hiv.

Idag är Mohammed storstadskillen med hundra bollar i luften som flänger mellan studier, jobb, vänner och engagemanget i hivfrågor. Men så har det inte alltid varit. Han är född i en by utanför Östersund och beskriver uppväxten som väldigt typisk för ett litet samhälle.

– Jag var en riktig bykille. Jag körde trimmad moppe olagligt, säger Mohammed och skrattar.

Han ser tillbaka på barndomen i den norrländska byn med värme. Han konstaterar att fördomar om människor på landsbygden ofta är att de är mindre öppna än storstadsbor, men ingen i hans högstadieklass brydde sig om varken sexuell läggning eller bakgrund så länge man var en snäll person. Att Mohammed och hans två syskon var de enda med utländska föräldrar var inget han tänkte på, eller upplevde som något konstigt. Däremot tänkte han mycket på att han var homosexuell. Trots att ingen hade åsikter om det beskriver Mohammed att han kände sig lite ensam i att vara den ”enda” gaykillen på orten.

När han var 16 år flyttade han med sin storebror till Stockholm för att börja gymnasiet. Mohammed står väldigt nära båda sina syskon. Han, brodern och lillasystern ses minst en gång i veckan nu när alla tre bor i Stockholm.

19 år gammal fick Mohammed sin hivdiagnos och beskedet kom som en chock. Han hade aldrig testat sig förut och visste väldigt lite om hiv.

– Jag visste att det finns mediciner, men jag visste absolut inte att man kan leva ett fullgott liv, berättar han och säger att han trodde att han skulle dö snart.

På ungdomsmottagningen ville sjuksköterskan som gett honom beskedet att han direkt skulle åka till infektionsmottagningen för att göra ett bekräftande test, få stöd och mer information. Men plikttrogen som han är övertalade Mohammed sjuksköterskan att boka om läkarbesöket. Han måste minsann till jobbet så infektionsmottagningen fick vänta. Han säger att han förstår nu att han befann sig i en kris och att det hade varit fullt rimligt att ringa sin chef och säga att han inte kunde komma till jobbet.

Spegling och stöd från andra
Mohammed beskriver sig som en väldigt social person, med många vänner. Han är van vid att dela det mesta med sina kompisar. Några veckor efter diagnosen visste i princip alla i hans omgivning, inklusive hans båda syskon och mamma att han lever med hiv.

Mohammed är vanligtvis en väldigt glad och utåtriktad person, men under den första tiden efter diagnosen var han nedstämd och kände sig mentalt frånvarande. Det som fick honom, som han själv beskriver det, ”att landa i hivdiagnosen” var mötet med andra unga som lever med hiv och att höra om att man kunde leva ett bra liv.

– Hade jag inte fått träffa andra hade jag inte mått bra så snabbt, säger han.

Via en kurator på infektionsmottagningen blev han tipsad om en konferens för unga vuxna som lever med hiv. Konferensen, som anordnas av Karolinska sjukhusets infektionsmottagning 2 i Huddinge, är nationell och vänder sig till alla som lever med hiv som är mellan 18 och 26 år. Mohammed berättar att hans bild av vem en ung person som lever med hiv är vändes upp och ner på konferensen. Han trodde att han skulle möta ett gäng vita gaykillar, men på konferensen fanns människor med vitt skilda bakgrunder och identiteter. Först tänkte Mohammed att de skulle ha väldigt lite gemensamt, men snart insåg han att de delade mycket. Under de kommande dagarna lärde sig han sig inte bara om medicinska aspekter av att ha hiv. Flera av deltagarna på konferensen hade levt med hiv länge, vissa hela sitt liv, och av dem fick Mohammed tips på hur man kan hantera relationer, sexliv, öppenhet och vardagen med hiv. Och han lärde sig att ett liv med hiv kan se väldigt olika ut.

– De visade att det finns många sätt att leva på. Det har gjort att jag har hittat mitt sätt att leva med min diagnos, konstaterar Mohammed.

 

Att våga vara offentlig
Idag är han 24 år gammal och under de fem år som gått sedan han fick sitt hivbesked har han ägnat mycket tid åt att försöka få ut information om att leva med hiv idag, och bemöta fördomar och okunskap. Han har synts i en rad medier, från Östersundsposten till QX. Han har föreläst för hundratals gymnasieungdomar och talat på stora scenen på Stockholm Pride.

Även om det var självklart för Mohammed att vara öppen med sin hivdiagnos inför vänner och familj, så var det ett större steg att vara i det offentliga.

– Det var lite läskigt att gå ut medialt och jag kan fortfarande känna att det är en utmaning, säger han och berättar att han ibland funderar på hur han kommer se på exempelvis ett reportage som han medverkat i längre fram.

Men samtidigt känner han att det är väldigt naturligt för honom att berätta och vara så öppen, och att synas i mediala sammanhang. Han känner att han bidrar till att öka framförallt andra unga människors kunskap om hiv. Både när han berättat för närstående och bekanta och när han gått ut och pratat om sin hivdiagnos medialt har han bemötandet varit väldigt bra och Mohammed tror att det har bidragit till att han fortsatt vara så öppen. När han berättat för personer han dejtat eller för sexpartners har mottagandet varit mer blandat.

– Vissa har väldigt dålig koll och lite dålig attityd, konstaterar han och säger att många inte vet att man inte behöver informera om sin hivstatus eller använda kondom när man lever med smittfri hiv, eller att behandlad hiv är just smittfri hiv.

Han har varit med om att sexpartners tycker sig ha rätt att få veta och att de i efterhand, kanske när de sett eller hört på annat håll att Mohammed lever med hiv, undrat varför han inte berättade för dem. Men Mohammed har också varit med om att personer bara rycker på axlarna och inte alls tycker att det är någon stor grej, eller att de blir glada över att han väljer att dela med sig.

Mohammed fick sin informationsplikt[1] borttagen relativt kort efter att han fått hivdiagnosen. Han tycker att det är jätteskönt att inte ha kravet att berätta, men säger att han nu funderar mycket på vad som får honom att må bra. Han vill ibland berätta för att känna sig trygg i relationer, och för att inte behöva dölja något.

 

Vill göra skillnad
Engagemanget i hivfrågor genomsyrar fler delar av Mohammeds liv. Han pluggar risk- och krishantering och intresserar sig för frågor som rör hur stater och institutioner hanterar kriser och krisberedskap. Just nu skriver han uppsats i folkrätt och ämnet för uppsatsen är ansvarsfrågor och hur genomförandet av FN-uppdrag påverkar hivincidens. Är det stater eller FN eller någon annan som bär ansvaret för hivprevention?

När han började plugga var målet att bli diplomat och ge sig ut i världen, men nu är han mer inriktad på att arbeta i Sverige. Med exakt vad vet han inte riktigt, men han vet att han gärna vill fortsätta att engagera sig för att göra skillnad för personer som lever med hiv, både på jobbet och fritiden. Han vill gå före och vara en ambassadör som gör att fler vågar berätta att de lever med hiv.

– Jag tänker mycket på att det finns människor som är rädda för att vara öppna. Om tio år hoppas jag att personer som inte lever med hiv har en bättre attityd och att personer som lever med hiv känner att de kan leva som de vill, avslutar Mohammed.

 

Text: Ronja Sannasdotter

[1] Som lagstiftningen i Sverige ser ut innebär informationsplikten att den som har hiv måste informera sexpartners om sin hivstatus. Idag kan dock behandlande läkare lyfta informationsplikten för den som har behandling och lever med smittfri hiv. Posithiva Gruppen anser att informationsplikten bör tas bort för alla som lever med hiv, vilket ligger i linje med rekommendationer från UNAIDS. Lagstiftning som tvingar personer att berätta bidrar inte till att minska spridningen av hiv, utan riskerar istället att underminera mänskliga rättigheter och hivprevention. I de allra flesta fall där hiv idag överförs så är det från personer som inte vet att de lever med hiv och alltså inte kan informera om det.

[2] Incidens är ett epidemiologiskt begrepp som anger antalet händelser i en viss population under en avgränsad tid (tex. antal hivfall i en befolkning under ett år).

 

Få senaste nytt från oss till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här