English
Русский
Posithivt porträtt - David
Jag vägrar lägga energi på vad andra tycker och tänker
Nyligen hemkommen från en lång backpacking och snart iväg på nya äventyr är David en person man får fånga i farten. Hans nyfikenhet och reslust, i kombination med ett IT-jobb som ger möjlighet till uppdrag lite varstans, har tagit honom ut i världen.
– Det finns så mycket att upptäcka och det är bara jag som sätter gränserna.
David är uppvuxen i Karlstad men studierna tog honom till Stockholm och livet i en större stad lockade på flera sätt med mer att göra och som hbtq-person tänkte han att det skulle vara lättare att träffa nya människor. Han berättar skrattande att hans första tid i Stockholm dock blev tuff.
– Jag tyckte folk var så himla raka och det var inte så lätt att hitta nya vänner. Jag var nära att flytta tillbaka.
Han sökte till och med jobb i Karlstad efter studierna men företaget erbjöd honom istället en tjänst i Stockholm så han blev kvar. 12 år har gått sen dess och när han för en tid sen hälsade på sin mamma, som bor kvar, insåg David att han nu slutat betrakta att åka till Karlstad som att åka hem. Han skulle inte säga att han blivit stockholmare, men Stockholm har blivit hemma.
Visste nästan inget om hiv
David har levt med hiv i fyra år. Han hade varit sjuk i över två veckor, i något som han först trodde var en vanlig, men rejäl influensa. Det som började med att han tog ett par Alvedon om dagen för att få ner febern eskalerade och tillslut var det så illa att så fort han såg dagsljus blixtrade huvudvärken.
– Minsta ljud lät som att någon skruvat upp stereovolymen på max, berättar David.
Han ringde vårdcentralen och fick en tid först två veckor längre fram men var för dålig för att vänta så via företagshälsovården fick han komma till en läkare som direkt konstaterade att David hade hjärnhinneinflammation. Han las in och det togs ett antal tester men efter en natt på sjukhus skickades han hem. Ytterligare en dag senare ringde en sjuksköterska.
– Hon sa att hon egentligen ju inte får säga det över telefonen men ändå gav hon mig beskedet att jag testat positivt för hiv.
Hans initiala reaktion var att direkt ta tag i det praktiska som att ringa jobbet och avboka möten, ställa frågor till sjuksköterskan om vem han behövde kontakta i nästa steg och hur rutinerna såg ut.
– Väl i väntrummet, två timmar efter att de ringt mig med beskedet kom den första känslan och då var det chocken, och insikten om att jag visste väldigt lite om hiv. Det small till.
David berättar att han visste att man överlever men inte mycket mer än så.
Bearbetning
Läkarna konstaterade att David fått en ovanligt kraftig primärinfektion men att det inte var någon fara och att han inom ett par veckor skulle vara återställd. Även om David snabbt blev frisk så följde en känslomässig process och han tror att en bidragande orsak var att han visste så lite, både om viruset i sig och om hur det kan vara att leva med.
– Bara tanken på sex fick mig att känna…inte avsky… men att jag inte ville ha med det att göra.
En av de första personerna han berättade för var sin bästa vän som han vuxit upp med och som bor kvar i Karlstad. Det var ganska tätt inpå att han fått beskedet.
– Jag ringde honom och han sa ”det ordnar sig, kom hit bara” säger David och blir uppenbart rörd när han berättar om vännens reaktion.
På stationen i Karlstad stod vännen och väntade.
– Han gav mig en lång kram och det första han sa var ”jag har läst på lite om det här nu och vet hur det funkar.” Det var så himla skönt att det första han tänkte var att se till att jag var ok och sen se till att lära sig mer och förstå situationen.
Han berättar att han och vännen är väldigt lika på så sätt att de båda är logiska och rationella, söker fakta och utifrån det skapar en bild.
– De här minnena väcker fortfarande känslor. Hur trygg jag än må vara i mig själv så var det så skönt att han var logisk när jag inte orkade vara det.
Att gå före
David började landa i diagnosen, han fick mer och mer kunskap och i stort gick livet tillbaka till det normala. När han loggade in på Grindr för första gången efter beskedet och filtrerade sökningen på personer som var öppna med sin hivstatus så bidrog det till att han fattade ett beslut.
– Jag såg att många inte visade ansiktet och jag såg också att många som var öppna var betydligt äldre än mig. Jag förstod vilket stigma som finns runt hiv men samtidigt bestämde jag mig för att jag är färdig med att lägga energi på vad andra tycker om mig, säger David med eftertryck.
Det beslutet har han fattat inte bara när det gäller sin hivstatus. Han konstaterar att världen ser ut som den gör men att han inte tänker låta andra diktera villkoren för honom och att det är deras problem om de är rädda eller väljer bort honom på grund av hans hiv. När han varit på sin första kontroll och fått veta att han hade omätbara virusnivåer så bestämde han sig för att vara helt öppen.
– Jag har aldrig haft några problem med det och jag ångrar det inte alls. Visst har jag fått någon kommentar någon gång från någon men det är ingenting som jag låtit gå in i mig.
David är noga med att poängtera att han förstår att det absolut inte är så enkelt för alla. Han har pratat med andra som brottas med vad vänner och familj ska tycka och tänka, en rädsla för att människor i ens närhet ska vända en ryggen.
– En hel del ute i samhället lever kvar i det förflutna, och det är kanske inte så konstigt, men samtidigt måste man ju se att saker har förändrats. Jag minns första gången jag såg en annons på tunnelbanan om smittfri hiv och jag tänkte: äntligen!, säger David och ler stort.
Han tänkte att äntligen kommer information som visar hur det faktiskt ser ut idag. Han slår fast att det fortfarande finns mycket att göra när det gäller omgivningens attityder. Just därför ser han det som att han genom att gå före kan bidra till att göra det lättare för andra som lever med hiv och förhoppningsvis minska stigmat och fördomarna så att fler kan vara öppna utan oro.
90 tabletter i bagaget
En fråga han har ställts inför är den kring att leva med hiv och att besöka andra länder. Det finns ett flertal länder som inte tillåter personer med hiv att resa in, eller stanna längre, och i den bransch han befinner sig finns mycket av jobben just på sådana platser som har restriktioner, som exempelvis Singapore.
David arbetar som IT-konsult med fokus på infrastruktur, säkerhet och information och nyligen ville hans arbetsgivare skicka honom till ett land där man inte tillåts stanna mer än tre månader på turistvisum om man lever med hiv.
– Jag berättade hur det ligger till och de sa bara ”inga problem, det löser vi”. Det är skönt att känna att åtminstone vissa företag kommit så långt.
David minns första gången han skulle resa och vara borta lite längre efter att han fått hivdiagnosen.
– Jag hade ju tabletter med mig för 90 dagar och jag måste säga att jag var lite nojig när jag skulle genom säkerhetskontrollen, säger han skrattande. Tänk om de inte vet vad det här är? Tänk om de tror att det är något helt annat än mina mediciner som jag försöker smuggla med mig?
Men nu har han vant sig och han vet att han har alla papper i ordning och vet vad han ska svara om han får frågor, även om det aldrig har hänt att han blivit stoppad.
David tycker också att det är viktigt att visa att hiv inte behöver påverka ens liv. Bortsett från en tablett om dagen är det inget han tänker på.
– Det kan ju skilja sig mycket åt för olika människor men jag har inga komplikationer. Jag kör på 100 procent med jobb, träning, självstudier och resande. Jag tycker det är dags att vi går vidare.
Text: Ronja Sannasdotter
Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2019
