Posithivt porträtt - Axel

Jag bär inte på ett uns självförakt.

Axel har ett fullspäckat schema och uttrycket ”många bollar i luften” är en underdrift i hans fall. Han pluggar heltid och arbetar extra som läxhjälp i spanska. Dessutom jobbar han regelbundet på RFSLs Stockholms Sexperterna där han svarar på frågor om säkert sex på dejtingsidan Qruiser och på Testpoint som erbjuder testning för hiv och syfilis för män som har sex med män och transpersoner. Att det bara finns 24 timmar på ett dygn hindrar honom inte från att även föreläsa och delta i diverse evenemang för att öka kunskapen om att leva med hiv.

Sedan uppväxten i lilla Våxtorp i Halland har Axel hunnit med att bo i Frankrike, Barcelona och på flera platser i Norge. Även om han själv säger att rastlösheten minskat med åldern, och att kraven på stabilitet i livet ökat, så finns upptäckarlusten och behovet av nya intryck kvar.

Till hösten börjar han tredje terminen på psykologprogrammet på Karolinska Institutet och trivs väldigt bra med att plugga här men samtidigt är han ganska säker på att Stockholm inte är någon slutgiltig destination.

– Jag kommer inte bo på samma plats och jag kommer troligtvis inte bo i Stockholm sen när jag är klar. Fem år sen kanske jag flyttar tillbaka till Oslo.

Det var i Norge han senast bodde innan han kom till Stockholm för att studera. Det var också i Norge, närmare bestämt på Oslo Pride som han tog ett hivtest för lite mer än fyra år sedan. Ett test som visade sig vara positivt.

– Jag hade aldrig testat mig för hiv tidigare. Det var första gången.

Lager av fördomar
Axel berättar att han brukar inleda föreläsningar med att läsa ur sina dagboksanteckningar från den dagen han fick beskedet. Han skrev ner hela förloppet: först samtalet från sjuksköterskan om att han måste komma in till sjukhuset, paniken på vägen dit, beskedet om att testet varit positivt. Förvirring, förtvivlan och tårar. Hur han ringde upp sin chef och mumlade något om att han fått ett sjukbesked som gjorde att han måste vara hemma idag men skulle komma som vanligt till jobbet igen dagen därpå. Känslan av att inte orka, att behöva hantera ytterligare fördomar, ovanpå det att vara homosexuell.

Han kom snabbt i kontakt med Helseutvalget* i Norge och där fick han prata med en annan person som lever med hiv. För Axel hjälpte det mycket att få ta del av en annan persons berättelse och erfarenheter för att landa i beskedet och inse att livet skulle gå vidare.

Ur Axels dagbok den 3 juli 2014:

”Det värsta av allt, och det första som jag kom att tänka på var att jag orkar inte ett lager till av fördomar och stigma. Jag behöver inte det och jag vill inte ha det.”

Sen beskedet den där sommardagen 2014 så har mycket hänt. Axel säger själv att hiv inte påverkar honom speciellt mycket idag men visst har han blivit dåligt bemött på grund av sin hivstatus. Här har hans starka självkänsla varit viktig.

– Jag har haft den hela livet, den grundtryggheten att jag duger som jag är. Redan när jag var 9-10 år och förstod att jag var bög så hade jag självkänsla nog att se att det inte är något fel på mig. Det är de andra som har fel.

Axel beskriver sig som hivaktivist. Foto: PG

Även om det när han fick beskedet kändes oerhört tungt att behöva hantera ytterligare fördomar, utöver dem som följer av att bryta mot heteronormen, så kan han se att erfarenheten av att komma ut som bög har varit en tillgång i att hantera hivdiagnosen.

Att bryta mot föreställningar
Axel berättar att om det inte vore för att han har hiv själv så hade han nog inte intresserat sig för ämnet men nu ser han sig absolut kunna arbeta inom hivfältet när han är färdig psykolog.

– Hiv fanns inte i mitt huvud överhuvudtaget innan jag fick det själv.

Hans egna erfarenheter tror han kan vara till stor nytta i arbetet. Det var just när han började jobba på Helseutvalgets testmottagning i Norge, med att ta hiv- och syfilistest som han kom på tanken att bli psykolog. I mötet med personerna som ville testa sig upptäckte han sitt intresse för samtalet.

– Dynamiken i ett samtal och hur man kan hjälpa människor tyckte jag var spännande och något jag ville utveckla.

Det finns tillfällen där andra försökt pådyvla honom egenskaper eller personlighetsdrag på grund av hans hivstatus. Som i ett fall med en journalist, så fast besluten att förmedla en bild som stämde överens med hens förutfattade mening om vem en hivpositiv person är, att hen vägrade ta in något annat än att Axel, och alla andra, som fått hiv måste vara sårbara personer.

Gängse föreställningar om hiv är många gånger djupt rotade: antingen måste man ha gjort något fel, levt på ett ”omoraliskt” vis, varit särdeles oansvarig eller också har man som ett oskyldigt offer blivit utsatt för en annan människas onda handling och drabbats av hiv. Tidningarnas skräckrubriker på 1980- och 90-talet, om ”hivmän” och narrativ med tydliga offer har etsat sig fast och det tillsammans med människors behov av att kategorisera andra gör att man blir pådyvlad en roll.

Axel berättar att han ibland får frågan, ”vem fick du hiv av?” och det kan vara ett sätt att förklara det som att ”just du hade väldig otur som fick hiv och du fick det av någon som är orsaken till det onda”.

– Då brukar jag svara att, för det första, hur ska jag se på mig själv om jag ska demonisera någon annan som lever med hiv? För det andra, troligtvis visste den person inte själv om att den lever med hiv och för det tredje, jag har också ett ansvar när jag har haft sex.

– Jag har haft ett sexliv som jag trivts med, och jag ångrar inte mitt sexliv fast jag har hiv. Det kan folk bli provocerade av, konstaterar Axel.

Drivkrafter
Axel beskriver sig själv som hivaktivist.

– Jag skäms inte över mig själv och jag bär inte på ett uns självförakt. Det är en känsla som personer som lever med hiv inte ska behöva känna. Det är ofta en känsla som är pådyvlad av omgivningen. Att lagstiftningen ser ut som den gör är inte heller rättfärdigat. Det gör mig förbannad och det blir en drivkraft att göra något.

Axel har många planer och idéer. Även om han har de närmaste åren utstakade med studier och han tänker sig att arbeta ett antal år som psykolog så är det kanske inte vad han vill göra resten av sitt arbetsliv. Ett tydligt mål är att hans franska ska bli perfekt. Utöver att han engagerar sig som aktivist och föreläsare så följer han utvecklingen på hivområdet och han ser ljust på framtiden.

– Jag tror inte jag kommer leva med hiv hela livet, sen får vi se.

 

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2018

 

*Helseutvalget är en stiftelse som sedan 1983 arbetar för bättre sexuell hälsa för män som har sex med män, kvinnor som har sex med kvinnor och transpersoner i Norge.

Få Posithiva Nyheter till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här