Ovisshet och oro – vilka psykologiska konsekvenser får coronakrisen?

I maj 2020 levde över 4,5 miljarder människor, dvs cirka halva jordens befolkning under någon form av restriktioner till följd av coronaviruset som orsakar sjukdomen covid-19. Coronapandemin och den kris som världen kastats in i är en unik händelse och för de flesta är det första gången man är med om något så omvälvande.
Hur handskas man med att inte veta hur länge krisen kommer pågå? Hur kan man påverkas av att vara ensam? Och vilka strategier finns för att möta sin egen oro?

Lena Nilsson Schönnesson, docent och leg psykolog berättar att människan generellt har svårt att hantera ovisshet. Därför är det inte konstigt att man kan känna oro, stress och ångest just nu. Det finns inga faktiska svar på hur många som kommer bli sjuka och avlida, hur länge det svenska samhället kommer ha någon form av restriktioner eller hur det kommer se ut i andra länder. Inte heller vet vi hur samhället kommer se ut när pandemin väl är under kontroll.
Just att inte veta hur saker och ting kommer bli och att förhålla sig till ett yttre, utifrån kommande hot är en utmaning. Det blir inte lättare av att hotet dessutom är osynligt, och för de flesta abstrakt formulerat i siffror av dödstal och insjuknade.
Människor ogillar av naturen begränsningar. Under coronakrisen begränsas vi inte bara av viruset i sig, av de försiktighetsåtgärder vi själva tar till och den eventuella rädsla som gör att vi förändrar våra beteenden på grund av det. Vi begränsas och tillrättavisas dessutom av myndigheter. De talar om hur vi ska och inte ska leva i högre grad än vanligt. Dessutom har de makt att inskränka vårt levnadsutrymme och vår rörlighet.
     För personer som lever med hiv är detta med begränsningar inte obekant. Man behöver redan förhålla sig till exempelvis inreseförbud till vissa länder och till förhållningsregler och smittskyddslagen. Restriktionerna till följd av coronapandemin kan både bli en ytterligare påminnelse om hur hiv begränsar mig men kan även vara lättare att hantera för att man redan är ”van” vid restriktioner.

Tankar om mening kan ta plats
För många väcker situationer som denna existentiella frågor om döden och meningen med livet. Lena Nilsson Schönnesson har arbetat med personer som lever med hiv, och främst män som har sex med män sedan 1980-talet och hivepidemins början. Hon säger att för personer som levt med hiv länge, som fick sin diagnos innan det fanns tillgång till effektiva mediciner, kan ovisshet vara både lättare och svårare att hantera än för andra. Det kan vara lättare för att man redan tidigare upplevt känslan av att inte ha kontroll eller att inte veta hur framtiden kommer bli. Dessutom har man möjligen redan bearbetat oro och rädsla inför sjukdom och död.
     Coronakrisen, med alla dess olika sidor, kan också vara en större utmaning, om det framkallar svåra minnen som leder till ångest.

Att inte få träffas
En ytterligare konsekvens av coronapandemin är ensamhet. Många har varit eller är isolerade och ensamma under den här perioden. Lena Nilsson Schönnesson konstaterar att ensamheten kan bli påtaglig ur en ytterligare aspekt för personer som lever med hiv: omman inte berättat för någon om sin hivdiagnos kan man i detta läge inte heller dela eventuell oro kring vad coronaviruset kan innebära i relation till hiv.
     Ensamhet påverkar oss människor mer eller mindre starkt och framförallt beror det på om ensamheten är självvald eller inte. Det är också stor skillnad på om man är van vid att vara ensam eller inte. För en person som i vanliga fall har ett rikt socialt liv kan påtvingad ensamhet bli utmanande. Mötesplatser man brukar besöka kanske håller stängt, man kan tillhöra en riskgrupp själv eller så gör personer man vanligtvis träffar det. Det kan också vara så att man inte har möjlighet att hälsa på vänner och familj med de reserestriktioner som finns.
     I kriser och när det händer oväntade eller svåra saker vill de flesta vara nära anhöriga. Därför kan det kännas extra tufft att inte ha möjlighet till just det. För många handlar det inte bara om att man bör undvika att träffas om någon är i en riskgrupp utan att det kan vara direkt omöjligt att ses på grund av nedstängningar och restriktioner, i såväl Sverige som i andra länder. Har man familj långt bort, till och med i ett annat land, kan påfrestningen bli extra stor. Man vet inte när man kommer kunna ses igen och därtill kan en del närstående tillhöra en riskgrupp eller bo på en plats där sjukvården är svag eller hårt belastad. Sorgen över att inte kunna åka dit om något skulle hända kan vara tung.

Ovisshet är en utmaning
Hur människor klarar av ovisshet och kris är självklart olika men det är inte underligt att man påverkas starkt mentalt. Vi vill gärna ha kontroll och i situationer som denna, där så mycket av kontroll och beslut ligger bortanför individen, är det vanligt att man sysselsätter sig med sådant som man faktiskt kan kontrollera. Det kan till exempel vara att nitiskt rensa ogräs i trädgården eller skapa perfekt ordning i sina köksskåp.
     Ett annat sätt att skapa ”falsk kontroll” är genom att följa all nyhetsbevakning slaviskt för att försöka få grepp om situationen. Det riskerar att leda till att man känner ännu större oro eftersom situationen är oöverblickbar. Därför kan det vara bra att begränsa sitt intag av nyheter och fakta till några gånger per dag och också se till att de källor man vänder sig till är säkra. Undvik sociala mediers flöde kring ämnet, läs och lyssna på etablerade medier och använd Folkhälsomyndighetens hemsida för att få korrekt information.
     Under en period har nästan all medierapportering kretsat kring viruset och dess effekter. Det är lätt att vad som händer kring corona tar överhanden, dvs man tänker bara på pandemin och krisen och har svårt att fokusera på annat.
     Det kan vara svårt att ägna sin tid och uppmärksamhet åt ”vanliga” saker som arbete, skola eller familjen. Kanske har också fritidsaktiviteter ställts in, ens undervisning bedrivs på distans eller så har man till och med blivit av med jobbet. Det hjälper att hålla fast vid rutiner och försöka skapa en vardag även om den är annorlunda. Det är bra att gå ut, motionera och röra på sig, om man har möjlighet. Den här perioden kan också vara ett tillfälle att starta ett projekt eller skaffa en hobby som man kan ägna sig åt hemma. Att lära sig något nytt, som man tycker är lite svårt kan tvinga en att tänka på annat än coronakrisen. Internet är fullt av onlinekurser, både gratis och sådana som kostar pengar. Ett mål kan till exempel vara att lära sig någon av alla videosamtalstjänster som finns för att kunna träffa vänner och familj över nätet.
     Lena Nilsson Schönnesson betonar att det dock är helt okej att inte känna sig manad att skaffa en hobby bara för att man nu har tid, eller behöver distraktion. Det finns inget rätt eller fel i hur man tacklar situationen utan man bör utgå ifrån vad man själv känner och vill.

Arbeta med acceptans
Situationen kan även medföra att det känns meningslöst att planera aktiviteter och evenemang även längre fram i tiden, eftersom vi inte vet hur länge reglerna för hur många som får samlas på en plats eller reserestriktioner kommer gälla. Att inte kunna blicka framåt kan skapa känslor av hopplöshet. Då får man försöka tänka på att även om vi inte vet när så kommer det en dag när krisen är över, när vi kan planera större evenemang. Till dess får vi ta en dag i taget.
     Ett sätt att göra det är att försöka arbeta medvetet med acceptans för att inte bli uppslukad av att försöka förändra situationen. Att försöka förändra något vi inte kan förändra skadar bara oss själva på sikt.
     Oavsett hur krisen påverkar en så är Lena Nilsson Schönnessons främsta råd att försöka hitta lugn i situationen och, om det går, låta bli att ta stora eller omvälvande beslut. Det kan givetvis vara en omöjlighet om man till exempel förlorat jobbet. Vi fattar dock mer genomtänkta och bättre beslut om vi gör det när vi inte är påverkade av stress och oro.
     Här nämner Lena Nilsson Schönnesson den så kallade Sinnesrobönen, använd inom rörelser som Anonyma Alkoholister som ett verktyg för acceptans. Hon poängterar att det inte handlar om det religiösa, att man behöver vara troende eller tampas med ett beroende för att använda den för ökad ro i sinnet. Man kan utelämna ordet ”gud” och bara inleda med ”ge mig sinnesro” eller ersätta det med något annat man eventuellt tror på.
”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” ■

Artikeln är hämtad ur Posithiva Nyheter nr 2 2020. Hela numret utkommer inom kort.

Behöver du stöd och råd?

Hit kan du höra av dig om du har frågor eller vill prata med någon.

Röda Korsets stödtelefon
Telefon: 0771-900 800
Stödtelefon som erbjuder möjlighet att dela tankar och oro kring coronakrisen. De som svarar kan inte ge medicinsk rådgivning men har erfarenhet och utbildning i psykologisk Första Hjälpen samt kan hänvisa till annan hjälp och information. Linjen är öppen måndag till fredag kl.12.00-16.00. Alla samtal är anonyma.

Äldrelinjen
Telefon: 020-22 22 33
Stödtelefon för dig som är 65 år eller äldre. De som svarar är volontärer utbildade i att ge medmänskligt stöd. Linjen är öppen vardagar 8-19 och helger 10-16. Alla samtal är anonyma.

1177 Vårdguiden
Telefon: 1177
Sjukvårdsrådgivning på telefon bemannad av sjuksköterskor. Linjen är öppen dygnet runt.
www.1177.se är en nationell samlingsplats för information och tjänster inom hälsa och vård.

Heart -2- Heart
Telefon: 0775 – 66 83 33
Posithiva Gruppens individuella stödverksamhet för dig som lever med hiv. De som svarar är människor med olika erfarenheter, bakgrund, ålder och kön men med det gemensamt att de också lever med hiv.

Text: Ronja Sannasdotter