Posithivt porträtt - Patrik

Jag tror att öppenheten bara kommer leda till bättre saker.

Patrik sveper in i rummet. Trots att han dragits med ryggskott i flera dagar är han full av energi. När han 2006 drabbades av en enorm trötthet så förstod han att något inte stod rätt till. Men efter att han fått sin hivdiagnos och behandling kunde sättas in tog det inte många veckor innan han var tillbaka i sitt vanliga energirika jag.
– Jag är född glad. Vad jag än varit med om så har jag alltid landat på fötter och gått vidare, konstaterar han.

Utöver glädje och humor tror Patrik att det som fört honom till så många spännande platser och möten i livet är hans frispråkighet och förmåga att vara social med allt och alla. Han har drivit hotell- och restaurangverksamhet på herrgårdar och slott och varit restaurangchef på ställen som legendariska Glada laxen som låg vid Karlaplan. Han har serverat alltifrån kungligheter till näringslivstoppar till författare.  Men han har inte alltid varit den utåtriktade person som med självförtroende tagit plats i ett rum utan att be om ursäkt eller skämmas över vem han är. 

Det skulle ta tid innan han kunde erkänna att han är gay, både för sig själv och för andra. Patriks pappa arbetade på SAS och familjen reste ständigt till nya platser. Patrik växte upp i Sigtuna, men sina första år tillbringade han i Santiago de Chile eftersom pappan var stationerad där. Det var också i Santiago som den 18-årige Patrik, på nyårsafton 1976, insåg att han var homosexuell. Pappan var åter stationerad i staden och Patrik och hans nio år yngre syster reste dit för att hälsa på några veckor. På nyårsafton var det fest hos en av pappans kollegor. På festens dansgolv stod två killar och dansade med varandra. Patrik hade aldrig sett något liknande förut och frågade sin pappa varför de dansade med varandra. Pappan förklarade utan omsvep att de var ett par. För Patrik var det svårt att ta in att två män kunde vara tillsammans. 

– Det är ju jag, berättar Patrik och beskriver det som att det slog ned som en blixt från klar himmel när han insåg att han själv var homosexuell. Han låg vaken hela natten och vände och vred på insikten. 

Avsaknad av förebilder
Någon vecka in på det nya året 1977 var det dags att resa hem och resan gick via Rio de Janeiro. Familjen flög på fribiljetter, så kallade ”fritvåor”, eftersom pappan arbetade på SAS. Biljetterna innebar att om det kom betalande passagerare var man tvungen att ge förtur till dem, och därav fick Patrik, hans syster och pappan vänta i Rio några dagar innan det kom ett nytt flyg till Sverige. Pappans kollega Jan – den ena av männen som Patrik sett dansa på nyårsfesten – var också i Rio och de gick ut för att äta middag på en restaurang nära Copacabana. Efter middagen ville Patrik dansa, men eftersom det var sent gick Patriks pappa och lillasyster tillbaka till hotellet. Pappan tyckte dock att Patrik och Jan ju kunde gå ut och roa sig.

Jan tog med Patrik till en så kallad Samba school där Patrik dansade loss som han aldrig gjort förut. Till slut fick Jan dra honom av dansgolvet och utan att Patrik förstod hur det gick till stod de plötsligt och kramades. Jan föreslog att de skulle åka till ett annat ställe och de tog en taxi till en gayklubb. Patrik fick en chock när han klev in och beskriver hur han blev väldigt illa berörd. Han säger att han blev väldigt anti-gay när han förstod att han själv var gay. Han hade inga homosexuella förebilder. 

– Inte ens Elton John var öppen 1977. Och Christer Lindarw svarade att mamma var kvinnan i hans liv när han fick frågor om sitt kärleksliv, minns Patrik.

Trots sina motstridiga tankar kring vad han själv kände ville Patrik följa med Jan till hans hotellrum efter att de lämnat gayklubben. 

Fick tidigt ta ansvar
På morgonen ringde telefonen på Jans rum. Det var Patriks pappa som undrade vart Patrik tagit vägen eftersom det var dags att checka ut. Jan ljög och sa att han inte visste var Patrik var och Patrik kastade sig iväg till sitt rum för att upptäcka att väskorna redan var borta. Pappan hade varit på rummet, och hade förstått att Patrik inte hade sovit där. Med skammen brännande gick Patrik för att möta sin pappa och syster i hotellets frukostmatsal. Men Patriks pappa kommenterade överhuvudtaget inte att Patrik hade sovit någon annanstans. 

– Han hade förstått och han brydde sig inte ett dugg, säger Patrik med ett leende.

Med Patriks mamma var det annorlunda. Om pappan var accepterande så var mamman motsatsen. Hon försökte stoppa allt som hon tyckte var feminina uttryck hos Patrik. Han fick inte hålla på med dans och det tog många övertalningsförsök innan han fick börja rida. Sedan dess har hästar och ridsport varit Patriks stora passion i livet och han har nästan alltid haft egen häst.

Föräldrarna hade skilt sig när Patrik var nio år och syskonen bodde mestadels hos sin mamma. Delad vårdnad var det inte tal om på den tiden, plus att pappans arbete gjorde att han var borta mycket i perioder. Patrik fick sköta det mesta i hemmet, inklusive att ta ansvar för sin yngre syster. Han arbetade dessutom extra alla helger som han inte var iväg på ryttartävlingar. 

Patrik hade alltid varit duktig i skolan, och disciplinen på Sigtuna Humanistiska läroverk var hård, men sista terminen, våren 1977, dalade betygen. Patriks internaliserade homofobi, att han såg ner på sig själv efter att ha upptäckt sin sexualitet, fick honom att känna det som att han inte var något värd. Vid ett tillfälle kom Jan på besök från Santiago och han tog med Patrik till Piperska muren, en av få gayklubbar i Stockholm på slutet av 1970-talet. Det tog tid, men ju fler Patrik såg som var lyckliga i sin homosexualitet desto lättare blev det för honom själv att se att han skulle kunna känna sig trygg i sin sexuella identitet. 

På olika villkor
Sommaren efter gymnasiet träffade Patrik vad han beskriver som sitt livs kärlek. Fredrik, som redan som 26-åring var en framgångsrik finansman och konstsamlare kom från en rik familj. Han och Patrik inledde en relation, men efter en tid berättade Fredrik att han skulle gifta sig.

– Han sa att det inte hade någon betydelse för vårt förhållande, säger Patrik. Men det var bestämt sen länge att han skulle gifta sig med en kvinna som också kom från en fin familj.

Patrik och Fredrik fortsatte att vara tillsammans till och från under två års tid innan relationen tog slut och 1980 träffade Patrik den man som han kom att leva med i nära 30 år. I juni 1991 fick Patrik ett telefonsamtal från en gemensam vän. Fredrik hade gått bort i aids.

– Det var som att någon körde en kniv i hjärtat på mig, berättar Patrik och tystnar. 

Patrik gick på begravningen och minns hur hemskt det var att se att trots att Fredrik hade skilt sig från sin fru och inlett en ny relation med en man, tilläts inte pojkvännen att sitta med familjen i kyrkan. Dessutom uppgavs dödsorsaken vara cancer, och inte aids.

– Man uppmanades att skänka pengar till Cancerfonden, suckar Patrik.

Patrik beskriver hur Fredriks bortgång var en i raden under 1980- och 1990-talet. Han och hans partner förlorade ett antal vänner och bekanta. Men han berättar också att hiv inte var något han funderade särskilt mycket på när det gällde honom själv. Inte förrän han 2006 inte förstod varför han plötsligt blivit helt orkeslös. Han och hans partner levde ett intensivt liv. De drev restaurangverksamhet tillsammans och när de inte jobbade så reste de. Dessutom hade Patrik fullt upp med sin häst. Han hade varit nära utbrändhet tidigare, men den här tröttheten var något annat. Patrik vägde knappt 60 kg, var på gränsen till undernärd orkade inte ens rida hästen. 

– Jag bara sov och sov, säger Patrik och berättar att det till slut var hans partner som fick honom att uppsöka läkare. Det blev ett antal prover och besök utan att vården hittade något fel på Patrik innan en läkare tillslut föreslog ett hivtest, och det var positivt. Patrik vet inte när han fick hiv, men när diagnosen ställdes hade han väldigt höga virusnivåer vilket tyder på att han levt med det länge, kanske ända sedan 1980-talet. 

Lättnad och energi
Patrik berättar att visst funderade han mycket över diagnosen, inte minst på omgivningens bemötande, men han kände också lättnad över att få veta att det var hiv. Han hade varit rädd för att det skulle vara något mycket värre, och han visste att det finns bra behandling. När han väl fick hivmedicinerna så gick det otroligt fort att återhämta sig. 

– Jag fick så mycket energi, säger Patrik och ler. 

När det gäller att berätta om sin hivdiagnos har Patrik från början varit öppen med sina närmsta, och han har nästan enbart fått bra reaktioner. Men han säger att han bara har berättat för personer som han varit säker på inte ska ha några fördomar. Han konstaterar sedan att i och med den här intervjun så är det fler som får veta och han tror att vissa kommer tycka att han borde ha berättat tidigare. 

– Men det är väldigt personligt, och vill man aldrig berätta så tycker jag inte att man ska göra det. Om det är det man mår bra av.

Rädsla för att berätta
Även om de flesta tagit hans diagnos med ro har den även resulterat i att människor försvunnit ur hans liv. Patriks partner sedan 1980 ville inte att Patrik skulle berätta om sin hiv för deras gemensamma bekanta och det tillsammans med en rad andra saker ledde till att de separerade 2009. 

– Vi hade många fantastiska år tillsammans, men vi var så olika, konstaterar Patrik. 

Några år efter separationen träffade Patrik Lance, som flyttat till Stockholm för att plugga på Handelshögskolan. De började ses regelbundet, hittade på en massa saker, gjorde utflykter och hade det väldigt fint. 

Lance deklarerade tidigt att han ville att de skulle vara tillsammans, men trots förälskelsen sa Patrik nej. Det som hindrade honom var rädslan för att vara öppen med sin hiv. Efter något år tog relationen slut eftersom Lance upplevde att Patrik inte var lika hängiven relationen.

– Och det var jag ju inte. Jag var definitivt förälskad, men jag var inte lika engagerad som honom och det var för att jag inte vågade, konstaterar Patrik.

Han och Lance fortsatte vara vänner, men när Patrik 2015 flyttade till Azorerna för att arbeta med hästar bröts kontakten. Lance slutade höra av sig och Patrik tror att det kan bero på att han fått reda på att Patrik lever med hiv. I efterhand tänker Patrik att han hade velat berätta om sin status.

– Jag ångrar att jag inte vågade öppna upp tidigare, säger Patrik sorgset. 

När han fick sin diagnos kände han få som var öppna eller pratade om sin hiv. Några månader efter diagnosen fick han tips av sin kurator om Posithiva Gruppen. Första gången han besökte PG var han nervös, men onsdagsmiddagarna kom snabbt att bli ett tryggt rum. Idag sitter Patrik i Posithiva Gruppens styrelse och även om hiv kommit att bli så gott som en icke-fråga i hans liv så tycker han att det är givande att få engagera sig i föreningen. 

Han tycker att det är viktigt att påpeka att det inte finns någon tidpunkt som är rätt för alla, men att han känner att det är rätt för honom att nu vara mer öppen med sin status.

– Jag tror att öppenheten bara kommer leda till bättre saker, avslutar Patrik.

 

Jan och Lance heter egentligen något annat.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 1 2022.

Få Posithiva Nyheter till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här