Posithivt porträtt - Aykut

Något som dock var förutsett var att Aykut skulle studera på universitet. Hans familj har aldrig haft det särskilt gott ställt, så det var inte tal om någon privatskola, men det var viktigt att prioritera utbildning och Aykut har alltid varit duktig i skolan. Han berättar att många familjer med låg inkomst vill att deras barn ska bli läkare, så när han fick höga poäng på universitetsprovet var saken klar. Även om familjen påverkade beslutet så passade yrkesvalet och kändes rätt från början.

– Att hjälpa människor har alltid varit en del av mig, och det är därför jag blev läkare, säger Aykut.

Han utstrålar ett milt lugn och beskriver sig själv som hjälpsam och snäll, men också blyg och tillbakadragen. Han säger att det är en konsekvens av den tuffa uppväxten med utfrysning och trakasserier och att anledningen till att han är tystlåten är att han i gymnasiet blev mobbad för sin homosexualitet. Hans så kallade vänner uteslöt honom ur gemenskapen och varken lärare eller andra elever tog honom i försvar.

Trots den hårda miljön i skolan pluggade han hårt och lyckades komma in på läkarutbildningen i Izmir, Turkiets tredje största stad. Flytten till Izmir innebar att Aykut kunde känna sig mer fri. Han beskriver Izmir som en modern och förhållandevis progressiv stad. Aykut lärde känna nya människor på universitetet och från första dagen var han öppen med att han är gay för sina vänner. Åren med mobbning hade dock satt sina spår.

– Även om jag kände mig friare på universitetet, förblev jag tystlåten som en del av min personlighet.

Ett nytt språk på två månader

Det var en kompis som tipsade Aykut om möjligheten att söka volontäruppdrag genom Europeiska solidaritetskåren, ESC. Aykut, som aldrig tidigare varit volontär och aldrig varit utomlands annat än i Georgien, tänkte först att det inte var något för honom. Men vännen tjatade och tillsammans gick de in på ECS hemsida för att se vad det fanns för uppdrag i olika länder. På hemsidan dök uppdraget för Posithiva Gruppen upp. Aykuts engelska är begränsad och han blev osäker på om han förstod beskrivningen rätt så han frågade sin kompis ”Är det här något som har att göra med att vara hivpositiv?” Det var det! Aykut och vännen konstaterade att eftersom Aykut uppfyllde kravet att man måste leva med hiv för att bli volontär hos PG och dessutom är läkare så skulle han kanske ha en chans att bli antagen. Aykut skickade in en ansökan och några veckor senare, efter en intervju, fick han veta att Posithiva Gruppen ville att han skulle bli volontär på organisationen.

– Jag tror att det var ödet. Ett projekt som jag aldrig skulle ha sökt kom till mig. Jag kunde aldrig ha föreställt mig att komma till Sverige, säger Aykut med ett stort leende.

I februari 2024 landade Aykut i ett snöklätt Stockholm. Två månader tidigare hade han börjat plugga svenska och nu, åtta månader senare, är han på det som kallas nivå B1 i undervisning i svenska som andraspråk. Aykut är stolt över att han kommit så långt att han nu kan föra längre konversationer och förstår nästan allt som sägs och skrivs på svenska.

Det har varit en utmaning att komma till ett nytt land och än så länge har Aykut inte hittat så många vänner. Men han berättar att han försöker sysselsätta sig med olika saker som han gillar och som dessutom hjälper honom att komma in i det svenska samhället. Han har som mål att varje vecka besöka minst två museer och konstaterar med ett skratt att Stockholm har tillräckligt många museer för att han ska kunna fylla alla veckor fram till december, när volontäruppdraget är slut. Aykut har även ett stort filmintresse och får nu chans att öva svenskan genom att se favoritregissören Ingmar Bergmans filmer på originalspråk. Han är särskilt förtjust i Smultronstället och Persona.

Att stärka andra genom sitt yrke

Aykut fick sin hivdiagnos år 2018. Han var mitt i medicinstudierna och trots att han visste att man kan leva med hiv som en kronisk och behandlingsbar sjukdom så hade han först svårt att hantera diagnosen. Den första tiden mådde han väldigt dåligt, men tack vare stöttande vänner, som också var läkarstudenter, återfick han kraften.

– De sa ”du behöver bara ta ett piller”, säger han och ler.

Idag vill Aykut hjälpa andra som får en hivdiagnos. Innan han kom till Sverige arbetade han först som akutläkare och sedan med familjemedicin, men idag drömmer han om att specialisera sig inom infektionsmedicin och arbeta på en hivmottagning, allra helst i Sverige. Aykut beskriver situationen när det gäller stigmat kring hiv som värre i Turkiet än i Sverige. Där är det i princip otänkbart att vara öppen och samtidigt arbeta inom vården. Han vet andra läkare som fått lämna sitt jobb när det kommit ut att de lever med hiv. Sjukhuschefen på sjukhuset där Aykut arbetade innan han kom till Sverige tvingade en kirurg att säga upp sig när det kom ut att kirurgen levde med hiv.

När Aykut skulle börja arbeta på sjukhuset fick han göra en hälsoundersökning som alla som anställs får genomgå. Som tur var kände Aykut den läkare som arbetade på företagshälsovården och kunde berätta om sin hivstatus och rädslan för att sjukhuschefen skulle få veta. Aykut slapp ta hivtestet som annars ingår i proverna som tas i hälsoundersökningen.

– Som hivpositiv läkare vill jag arbeta i Sverige, eftersom jag vet att det skulle vara mycket svårt att vara öppen med min identitet i Turkiet, säger han.

Det fanns en hivmottagning på sjukhuset där Aykut arbetade, men för att inte riskera att det kom ut att han lever med hiv reste han till ett annat sjukhus för sina kontroller. Han beskriver hur hivvården i Turkiet är väldigt annorlunda än i Sverige. Han blev glatt överraskad när han kom till sitt första besök på Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm och fick en egen läkare och sjuksköterska som tillbringade 45 minuter vardera med honom. Dessutom tycker Aykut om att det finns en relation mellan kliniker och patientföreningar i Sverige, något som helt saknas i Turkiet. Mötet med hivvården i Sverige var det som fick honom att vilja arbeta på en hivmottagning. Han tror också att han som själv lever med hiv kan erbjuda extra bra vård och bemötande till andra som har hiv.

– Därför vill jag specialisera mig inom infektionsområdet och arbeta med hiv utan att behöva dölja min identitet.

Öppenhetens frihet och baksida

Samtidigt som Aykut inte vill dölja sin hiv i sitt arbete brottas han med öppenheten när det gäller relationer. Han konstaterar att i och med att han har omätbara virusnivåer och därmed smittfri hiv så behöver han inte berätta för någon annan, men han vill gärna vara öppen. Oron för andras bemötande gör dock att han inte alltid vågar. Sedan han kom till Sverige han valt att berätta om sin hiv i flera sammanhang, men inte när han dejtar och han vet inte om han skulle våga berätta för en framtida partner, särskilt inte i Turkiet.

– Just nu är jag öppen i Sverige, men jag vill fortsätta med det även i Turkiet. Men det finns så mycket okunnighet att jag kanske inte orkar, säger han sorgset.

Aykut har en nära relation till sin familj och nu när han är i Sverige pratar han med dem nästan varje dag över telefon. Han har berättat för sina två systrar att han är gay och de har varit väldigt stöttande. Han tror att resten av familjen vet om hans sexualitet, även om de aldrig har pratat om det. Men att han skulle berätta för någon i familjen att att han lever med hiv är otänkbart. Aykut säger att han verkligen inte vill ljuga för sin mamma och pappa, men han kan inte berätta eftersom han tror att de skulle må dåligt och inte kunna hantera beskedet.

Ett av de event som Aykut hade satt upp som mål att delta i under sin tid i Sverige var en Pridefestival. Det var med stolthet som han höll upp skylten med texten ”behandlad hiv=smittfri hiv” i Stockholm Pride Parade 2024.

– Att sprida detta budskap till tusentals människor gjorde mig mycket glad, säger Aykut med ett stort leende och berättar att det gav honom en känsla av frihet.

Han hoppas att han i framtiden ska kunna tala öppet om hiv, oavsett om han är i Sverige, Turkiet eller någon annanstans. Och två saker vet han: han vill både utveckla sig själv som läkare och bidra till att stärka andra som lever med hiv.

– Jag vet inte vad framtiden kommer att föra med sig, men jag hoppas kunna hjälpa människor och påverka deras liv positivt.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2024.