Posithivt porträtt - Anders

Jag kan inte rädda världen, men jag tänker göra vad jag kan.
Med knappt två år kvar till den officiella pensionsåldern försöker Anders, som han själv beskriver det, bli lite mer Svensson och hitta balans i livet. Samtidigt känner han sig ung i både kropp och själ.
För intervjun kopplar Anders upp sig på länk från sitt hus vid en sjö i en liten by i Dalarna. Han, som i mycket är en världsmedborgare, säger att han nu verkligen trivs på den lilla orten där alla känner alla och livet har sin stilla lunk. Han är född i Karlskoga, men gav sig tidigt ut i världen och har bott utomlands i många år, främst i Frankrike. Anders har ett stort språkintresse. Utöver svenska pratar han franska och engelska och säger att han tar sig fram på tyska. Efter att ha jobbat några år i Helsingfors förstår han även finska. Nu är projektet att försöka lära sig spanska, men han tycker att det är en utmaning med det skriftliga.
Anders har tre biologiska barn, som nu är vuxna, och flera barnbarn. Dottern och ena sonen bor nära, i Dalarna, medan äldsta sonen bor i Japan. Anders och barnens mamma skilde sig när barnen var små och Anders berättar att barnen fått hänga med honom på många av hans utlandsvistelser från tidiga år. Han har en nära relation till alla sina barn, och berättar att de fått se honom genom både framgångar och motgångar, och att han försökt lära dem att aldrig ge upp.
Anders säger att han, som de flesta föräldrar, alltid är orolig när något av barnen ska ge sig ut i världen på egna äventyr. Men han säger samtidigt bestämt att man ju inte kan vingklippa sina barn och att de måste få göra sina egna livsval. Han berättar med stolthet i rösten att även om han ibland tyckt att barnen fattat mer eller mindre oövervägda beslut i sin ungdom så har de alla lyckats i livet.
Diagnosen gav perspektiv
Han fick sin hivdiagnos 2006 och berättar att perioden efter var jobbig. Han bodde vid tillfället i Frankrike och erbjöds inget psykologiskt stöd. Hans dåvarande pojkvän var stöttande, men mellan raderna tyckte sig Anders kunna läsa att han hade sig själv att skylla för att han fått hiv.
Anders berättar att han hade hyfsad kunskap om hiv och att det fanns effektiva mediciner, men egentligen ingen bild av hur det faktiskt var att leva med sjukdomen. Han säger att han önskar att han kunde gå tillbaka till den tiden, till den Anders och säga att det kommer bli bra. Då trodde han inte det.
Det tog tid innan han landade i sig själv, men de senaste 15 åren har hivdiagnosen tagit mindre och mindre plats. Idag är det något som Anders knappt tänker på annat än att han tar en tablett om dagen. Han menar att när han nu ser tillbaka på sitt liv så tycker han att hivdiagnosen gjort honom till en bättre och starkare människa.
– Den har gjort mig mer reflekterande, mer ödmjuk och mindre dömande. Det är ganska häftigt, säger Anders.
En upplysare
Anders har valt att berätta om sin hiv både för familjen, för vänner och på jobbet. Med hans aktiva liv och många resor har människor som saknat kunskap om hiv och behandlingen ibland frågat ”hur kan du göra allt det där som är hivpositiv?”
Varför skulle jag inte kunna? För att jag ska ta en tablett på morgonen? frågar sig Anders. Han berättar att han ofta informerar praktikanter på jobbet om hiv och vad det innebär att leva med hiv idag.
– Sen går jag inte runt med en skylt på magen, men jag tar ofta tillfället i akt att upplysa, säger han med ett leende.
Han upplever att unga idag inte funderar särskilt mycket på hiv och att de saknar kunskap, men att de gärna lyssnar och tar till sig informationen. Han säger att han känner sig priviligierad som kan vara så öppen, både med sin hivstatus och sin sexualitet, utan att bli dåligt bemött eller behöva oroa sig för omgivningens reaktioner.
Men han har en dålig upplevelse i bagaget. Anders är elektriker i botten, men har även jobbat som servicetekniker inom vindkraft och förra året fick han jobb som höghöjdsinstruktör i Uppsala. Han valde att redan på anställningsintervjun berätta om sin hiv och det gav inte upphov till något annat än positiva reaktioner. Men när det efter en tid kom fram att han var homosexuell såg en högt uppsatt chef till att Anders blev uppsagd. Det gick dock snabbt att få ett nytt jobb som elektriker.
Vill göra skillnad
Anders engagemang i hivfrågor sträcker sig utanför att han ofta tar chansen att upplysa kollegor, vänner och bekanta. Han sitter nu i projektgruppen för Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för homo- och bisexuella män som lever med hiv som arrangerar kunskapshöjande insatser såsom temakvällar och seminarier om olika ämnen. Anders konstaterar att han idag är så trygg i sin hivstatus att han kan säga ”bring it on” när han möter fördomar och okunskap, till exempel på dejtingappar. Men han förstår att det är långt ifrån lätt för många och särskilt om man nyligen fått sin hivdiagnos. Hans viktigaste budskap till andra är att försöka att inte stigmatisera sig själva.
Anders har också sett hur stigmat kring hiv och homosexualitet drabbat andra i hans närhet. Han har haft pojkvänner som inte ens vågat berätta för sin närmaste familj om sin hiv eller sin sexualitet. I tre år slogs Anders för att hans ryska pojkvän skulle få asyl i Sverige, men trots att pojkvännen var både hivpositiv, gay och Putinkritiker med ukrainska rötter utvisades pojkvännen till Ryssland.
– Människor diskriminerar, men det gör inte hiv, säger Anders med eftertryck.
Anders beskriver sig också som en typ av opinionsbildare som inte är rädd för att stå upp och säga vad han tycker Innan Anders var engagerad i Posithiva Gruppen var han skyddsombud och fackligt engagerad. Anders tycker att han har det så bra med ett tryggt liv, en stabil inkomst, ett fint hem, ett jobb han gillar och människor som tycker om honom. Därför vill han gärna hitta sätt att i det lilla göra skillnad för andra.
Han ser med oro på utvecklingen i USA med Trump vid makten och hur det drabbar hbtq-personer och personer som lever hiv. Han konstaterar att hiv är en global fråga som går bortom gränser och fasar för vad den amerikanska regeringens beslut att stoppa finansiering av hivarbete internationellt kan innebära. Det är tydligt att Anders är berörd när han fortsätter prata om att personer nu riskerar att gå från att vara välbehandlade till att stå utan mediciner och utveckla resistens.
– Jag kan inte rädda världen, men jag tänker göra vad jag kan, säger han.
Med erfarenhet och upptäckarlust
Anders berättar att han är en person med ett visst mått rastlöshet och att han ofta har tiotusen tankar och idéer samtidigt. Även om han nu försöker trappa ner lite på takten så säger han med eftertryck att han inte vill stagnera bara för att han blir äldre. Han vill fortfarande upptäcka nya platser och han utforskar ständigt ny musik. Med stor entusiasm berättar han att älskar den moderna musiken, hur inspelningstekniken gått framåt och om allt man kan göra med digitala verktyg. Han erkänner att visst finns det något levande och dynamiskt i äldre musik och hur den producerades, och att det kanske gått förlorat.
– Men det är klart häftigare att lyssna på en bra inspelning idag än på 80-talet av den enkla anledningen att de har twerkat dagens musik mer!
Kanske är det äventyrslusten, tempot och lite rastlösheten som gör att Anders ofta tycker att han har mer gemensamt med yngre personer än med de i sin egen generation. Och han är glad över att kroppen också verkar tycka så. Snart 64 år gammal känner han sig fortfarande som 25 år.
– På något konstigt sätt har kroppen hållit ihop. Jag har inte direkt levt på hälsokost, skrattar Anders.
Han betonar att han inte på något sätt ser ner på äldre eller på åldrandet och konstaterar att han med åren också blivit klokare. Anders resonerar kring hur man som yngre kanske oftare tror sig ha den absoluta sanningen, men att ju äldre man blir desto mer växer en annan, mer nyanserad bild fram. Man får som ett äldre perspektiv, säger Anders.
Ju äldre han själv blivit desto bättre har han också förstått sina föräldrar. Innan hans mamma gick bort för några år sedan kunde de två mötas på ett djupare sätt än tidigare i livet, och det tror Anders beror delvis på att han själv förändrats och mer åren blivit mer vidsynt.
– Man ska inte vara så satans säker på att man vet hur allting är eller har varit, säger han med ett snett litet leende.
Text: Ronja Sannasdotter
Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 1 2025.